Krönika, DI Weekend
Weekend 24 mars
Krönika
Jan Gradvall
Det kan den mest rafflande, tätaste och mest adrenalinpumpande actionsekvens jag någonsin sett på film.
Upplägget är klassiskt. Någon som är jagad. Några som jagar. Under de knappt tre minuter som scenen varar är det så spännande att man minimerar sin andning.
Regissören Elisabeth White har fullständig kontroll över dramatiken och berättelsen. Det är oerhört skickligt klippt och berättat.
Det finns bara ett aber med detta. Det är ingen spelfilm med skådespelare. Det är en naturfilm med djur.
Närmare bestämt en udda form leguaner samt ormar som jagar dem, ormar så skräckinjagande snabba att de kallas för racer snakes.
Scenen är hämtad från BBC-serien ”Planet Earth 2” som just nu visas på SVT på söndagkvällar 19.00.
Klipp från denna sekvens som lagts ut på YouTube närmare sig 20 miljoner visningar.
När den första serien av ”Planet Earth” visades för ganska exakt tio år sedan hyllades den som en historisk insats för både biologi och tv-mediet som sådant.
Ambitionen kunde inte vara högre: att visa upp hela planeten med all sin prakt och allt det fantastiska liv som hotar att gå förlorat om vi inte radikalt tar bättre hand om miljön.
Vad som förändrats till uppföljaren ”Planet Earth 2” är filmtekniken.
Plötsligt finns det möjlighet att placera kameror på platser där de aldrig varit förut. Framförallt finns det möjlighet att filma från djurens eget perspektiv: kameran följer med djuren i deras rörelser. Kameran ser vad djuren ser från markperspektiv.
Som tittare får man helt nya insikter om livet på planeten jorden.
Och det är så galet spännande och vackert att man inser att man är med om en av sitt livs stora upplevelser.
En recensent på The Independet skrev: ”Fem stjärnor räcker inte för det här programmet. Jag skulle kunna baka tårtor till alla inblandades familjer och ända känna att jag inte kommit nära att visa min uppskattning och respekt”.
”Planet Earth” blir också en mäktig manifestation över vikten av att när Donald Trump vill skära ned bidrag till kultur och vetenskap skapa förutsättningar för projekt som står över vinsttänkande. Teamet bakom ”Planet Earth 2” har fått filma i över tre och rest till 40 olika länder.
På den lilla ö i ögruppen Galapagos där BBC-filmarna hittade leguanerna och racerormarna har ingen människa satt sig fot förut.
För sex år sedan intervjuade jag i DI Weekend den tunga BBC-chefen Jana Bennett. Vid millennieskiftet blev hon av drottningen tilldelad en OBE-medalj, ”The Most Excellent Order of The British Empire”, för sina insatser för vetenskapsprogram i teve.
Berättarrösten i ”Planet Earth 2” är Sir David Attenborough, 90 år fyllda. När Jana Bennett talade om vikten av oberoende och folkbildande public service citerade hon David Attenboroughs självbiografi ”On the air” där han beskriver att det inte fanns någon regelbok när han i televisionens barndom började på BBC.
Vad han och hans kollegor fick göra var att uppfinna ett medium från grunden. I och med att David Attenborough och flera andra pionjärer hade en naturvetenskaplig bakgrund – de tog helt enkelt med sig sina intressen till jobbet – satte det sin prägel på hela BBC:s utveckling och har gjort att Storbritannien än i dag är världsledande på faktabaserad television.
Jämför med amerikansk tv som tvärtom är präglad av att många tevepionjärer hade en bakgrund i underhållning.
Jana Bennett sade: ”Vårt motto på BBC är Inform, Educate and Entertain. Nyckelordet där är ’and’. Med andra ord: att inte dela upp det, utan fokusera på hur man gör de tre sakerna samtidigt, Att se till att exempel tunga faktaprogram görs så lättillgängliga som möjligt. Att göra relevant teve betyder att göra teve som finns där i människors liv. Vi ser inte våra vetenskapsprogram separerade från våra underhållningsprogram Det är lika viktigt att populära programledare för vetenskapsprogram som för underhållningsprogram.”
Två år efter att jag intervjuade Jana Bennett blev hon ironiskt nog överköpt från BBC i London till amerikanska A+E Networks. Men den ambitionsnivå som finns i den kvalitetsmässigt fullständigt kompromisslösa ”Planet Earth 2” vittnar om att BBC fortfarande har samma ambition.
I England är det som David Attenborough som är berättarrösten, i USA är det Sigourney Weaver. Den som har den otacksamma uppgiften att axla manteln i Sverige är naturfilmsinköparen Henrik Ekman, men han gör det briljant.
Henrik Ekmans egofria lugn och återhållsamma värdighet tjänar bilderna, inte tvärtom.
(slut)
+
BONUS NR 1:
I oktober 2015 släppte Doktor Kosmos-frontfiguren Uje Brandelius soloalbumet ”Spring, Uje, Spring”. Där andra popartister slutar berätta om sin vardag med müsliinköp och panik inför skolval – där började Uje Brandelius. Med textrader som: ”Du är aldrig mer pappa än din senaste saga”. Jag skrev i DI Weekend att ”Spring, Uje, Spring” innehöll det årets bästa svenska texter vid sidan av Erik Lundins debut-EP ”Suedi”, men albumet fick liten uppmärksamhet i övrigt och försvann snabbt från medieradarn
Uje Brandelius höll ändå fast vid sitt verk. Han började undersöka möjligheten av göra musikteater av låttexterna.
Vad som hände under den processen var att Uje Brandelius, född 1971, fick diagnosen Parkinson sjukdom, en obotlig kroniskt neurologisk sjukdom.
Plötsligt fick texterna om att ta vara på livet en helt ny innebörd. Uje Brandeilus skrev om manus i skuggan av beskedet av sin diagnos. Resultat har blivit det bästa man kan se på en svensk scen det här året vid sidan av Magnus Ugglas likaledes självbiografiska föreställning ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”.
Uje Brandelius har framfört föreställningen ”Spring, Uje, Spring” på minimala Stockholms improvisationsteater. Uje har personligen hälsat på och tagit farväl av alla besökare. Hans vänsterhand skakar så mycket att han mestadels har den i fickan.
Efter att Henrik Schyffert skrev att föreställningen var det bästa han någonsin har det varit omöjligt att få biljett.
Nu flyttar föreställningen till större scener. Den 9-11 april samt 8-9 maj framförs ”Spring, Uje, Spring” på Södra Teatern i Stockholm. Det finns även långt gångna planer på en turné i Sverige under hösten.
Till dess: lyssna på albumet. Det håller på att växa till en svensk klassiker.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Nyversionen av ”Skönheten och odjuret”, med riktiga skådespelare i stället för animationer, fick premiär i USA och Sverige förra fredagen. Filmen har omskrivits som första Disneyfilmen i historien med två karaktärer som är gay, något som fått länder som Malaysia att vilja ta fram censursaxen.
Filmcenen i fråga med Gaston och LeFou är i själva verket oerhört subtil – ett sångnummer där blickar utbyts – men hur viktig den är symbolisk för filmskaparna blir uppenbar om man sätter sig i tillkomsten av originalfilmen från 1991.
”Skönheten och odjuret” innehåller fantastisk musik – första klassens Broadwayhantverk – av Alan Menken (melodier) och Howard Ashman (texter).
Duon började jobba tillsammans i slutet av 1970-talet och skrev bland annat Broadwayversionen av ”Little shop of horrors” (Ashman skrev även manus till nyversionen av filmen med Steve Martin).
Menken & Ashmans första Disneyfilm blev ”Skönheten och odjuret” från 1989. Efter att filmen blev klar vacklade Ashmans hälsa. Det visade sig att han hade aids. Han skrev alla sångerna till ”Skönheten och odjuret” i skuggan av sin sjukdom. Flera av sångtexterna skrev han klart i sjuksängen. De hade precis påbörjat samarbetet på en tredje Disneyfilm, ”Aladdin”, när Howard Ashman dog den 14 mars 1991, endast 40 år gammal.
Den förbannelse som drabbat karaktären odjuret såg Ashman som en allegori för aids.
Nyversionen av ”Skönheten och odjuret” är regisserad av Bill Condon, öppet gay, som slog igenom med lysande ”Gods and monsters”.
Jan Gradvall