Krönika, DI Weekend
Weekend 17 mars
Krönika
Jan Gradvall
Inkludering. Ska man sammanfatta de allra viktigaste frågorna i Sverige de kommande åren så kan man koka ned dem till det ordet.
Ingenting skadar ett samhälle så mycket som när fler och fler människor inte känner sig inkluderade. Ingenting är mer destruktivt som när utanförskap cementeras, både för individer och för samhället i stort.
En femtedel av Sveriges befolkning har vad som kallas för utländsk bakgrund, ett begrepp som är i stort behov av förnyelse.
Svenska myndigheters nuvarande definition av utländsk bakgrund inrymmer två saker:
• Personer som är utrikes födda
• Personer som är inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.
Denna definition är relativt färsk. Fram till 2003 räckte det med att en förälder var född utomlands för att dennes barn ansågs ha utländsk bakgrund. Med den gamla definitionen skulle alltså antalet personer i Sverige i dag med utländsk bakgrund vara ännu fler i statistiken.
Ingen älskar uttrycket utländsk bakgrund, ingen kan identifiera sig med det. Följaktligen lever vi ett land där många är svenskar på pappret men ändå inte känner sig som svenskar eller betraktas som svenskar av omgivningen.
Hur ska man lösa detta? En sak är säker: man kommer inte göra det genom åsikter. Det alltmer polariserade och hysteriska debattklimatet Sverige just nu är ett bra exempel på att åsikter inte för utvecklingen framåt.
Vad som behövs är handling, konkreta åtgärder. Att inte bättre utnyttja potentialen hos så många människor – vare sig det gäller ett företag, en organisation, ett land – innebär ett sanslöst och oacceptabelt slöseri med resurser.
Så vem ska Sverige lyssna på för att styra rätt?
Man önskar att Sverige gjorde vad hela musikbranschen och flera företag redan gjort: lyssna på Babak.
Babak Azarmi kan vara den mest konkreta och kreativa personen i Sverige just nu. Han säger inte vad han andra borde göra, han gör själv.
Babak har redan vitaliserat hela den svenska musikbranschen. På Grammisgalan förra året fick de artister han arbetar med 13 nomineringar. I år var det sju.
Ändå har han nyss bara börjat. Hans nästa mål: kommunikation. Därefter: stadsplanering.
Företaget som Babak driver heter RMH, en förkortning för Respect My Hustle. Det låter som en cool fras bland andra men har en djupare innebörd.
När jag förrförra veckan intervjuade Babak Azarmi på musikbranschfestivalen by:Larm i Oslo där han inför en internationell publik – ryktet om Babak sprider sig – berättade om sin bakgrund och sitt sätt att verka och arbeta.
Babak Azarmi kom till Sverige från Iran som 12-åring. Han försökte bli en del av kulturen i Stockholm, men blev varse om att ingen var intresserad att inkludera honom.
Först blev han arg. I två år var han punkare. Därefter gick han över till islam, var djupt troende i två år, bad och pratade arabiska.
Därefter fick han nog och bestämde sig för att starta sin egen subkultur. ”Jag har kämpat med identitet hela mitt liv”, berättade Babak. ”Jag kände att inte jag var svensk. Jag prövade att åka hem till Iran en gång upptäckte att det inte alls kändes som mitt hem, jag längtade tillbaka till Sverige”.
Resultat av hans sökande och jakt på identitet blev RMH där han jobbat stenhårt på att bli sedd och respekterade för sitt arbete, därav namnet.
Alla de artister han jobbar med – Silvana Iman, Adam Tensta, Cherrie, Erik Lundin med flera – går nu runt och kallar sig third culture kids.Ett mycket mer konstruktivt uttryck än utländsk bakgrund.
I stället för att gå runt och känna att man varken känner sig helt hemma i sitt hemlands kultur eller i den svenska så kan bejaka att man tillhör något annat och unikt, en tredje kultur.
”Förra året, när jag satt mitt i natten och googlade, så hittade jag namnet Third Culture Kids. Två vetenskapsmän på 1950-talet i USA skapade en term för barn till ambassadörer och missionärer som inte kände sig hemma i någon kultur. Jag köpte en bok om det på nätet. Alla bilderna var på vita ungar, men jag kände mig ändå connected till den frasen. Jag har växt upp med 100 olika nationaliteter omkring mig. Jag har lärt mig säga ord på 25 olika språk. Det är det som är min kultur, min identitet. Jag önskar att jag hade insett det redan som barn. Så jag snodde den frasen.”
Att växa upp med bokstavligen över 100 olika nationaliteter omkring sig och kunna fraser på 25 språk – det är en fantastisk tillgång. Något som Babak nu vill få fler att inse.
Från att Third Culture Kids var en fras som han och hans artister använt på klädesplagg i sociala medier är det nu även namnet på en stiftelse
Syftet är att hjälpa och inspirera andra till att få utrymme för sin kreativitet. Att ge fler självförtroende att förändra sina liv. Att få fler att känna sig inkluderade.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”True selfie”. Norsk tv är bäst i Norden just nu. Dokumentärserie som letar sig under huden. Åtta ungdomar som mår psykiskt dåligt filmar sin vardag och får gå i terapi hos en psykolog. Titeln är en svensk översättning som SVT borde skämmas över.
BOK
Johan Norberg, ”Framsteg” (Volante). Att döma av nyhetsflödet har världen aldrig varit grymmare och hårdare. Med hårda fakta och pedagogisk briljans visar Johan Norberg att verkligheten är precis den motsatta: det var sämre förr. Svensk utgivning av hans internationella bästsäljare ”Progress”.
NOVELLER
”Grannar” (Novellix). En box med nio noveller på temat grannar. Bland de medverkande: Lars Norén, Lydia Davis, Elsie Johansson, Kjell Westö. Alla bokomslag individuellt formgivna av Karin Mamma Andersson. Jag har skrivit förord.
+
BONUS NR 1:
Journalisten Niklas Elmér, medarbetare i DI Weekend, debuterar med en av vårens mest omtalade romaner. ”Trojkan” är en psykologisk roman om studenter på en universitetsutbildning. Unga maktlystna människor på väg uppåt i näringskedjan.
Vad fick dig att skriva Trojkan?
”Det finns en bild, inte minst i Sverige, att utbildning undanröjer alla hinder. Jag ville skildra ett alternativt perspektiv, nämligen de maktförhållanden, positioner och strukturer som utbildning ibland befäster, snarare än undanröjer. Klassresan börjar i skolan, brukar det heta. Men till vilket pris? Trojkan är ett försök att närma sig den frågan, utan att nödvändigtvis behöva presentera ett färdigt svar.”
Universitetsmiljöer är något du själv har stor erfarenhet av?
”Jag har studerat vid universitetet och vistats i miljöer liknande de som beskrivs i boken. Men mina erfarenheter var nästan uteslutande positiva och långtifrån lika psykologiskt påfrestande. Det intressanta med universitetsmiljöer är att de kan liknas vid ekosystem, isolerade från omvärlden, med egna uppsättningar regler och normer. Idealiska omständigheter för den som vill undersöka ämnen som makt och social rörlighet.”
Romanens är på 170 sidor. Så kompakta var psykologiska romaner på 1900-talet. Inspiration för dig?
”Inte egentligen, även om jag är förtjust i genren. Men kompakt berättande är tveklöst en gemensam nämnare för många av mina favoritförfattare. John Cheever, Robert Lowell och Renata Adler – för att nämna ett fåtal exempel - säger alla väldigt mycket med väldigt små medel.”
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Idris Elba har funnits med i diskussionerna om vem som ska bli näste James Bond. Tyvärr verkar det inte bli så, men med sin bakgrund skulle han vara perfekt.
Idris Elba spelade den ikoniska Stringer Bell i tv-serien ”The Wire”, han styrde rymdskeppet i ”Prometheus” och gav röst åt Shere Khan i nyversionen av ”Djungelboken”.
Så för man in Bond i 2020-talet.
I stället använder Idris Elba nu sina muskler i en realityserie. Under 12 månader ska skådespelaren träna upp sig till en professionell kickboxare. ”Idris Elba: Fighter” har svensk premiär på Discovery 28 mars.
Som programkoncept ligger det perfekt i tiden. En kombination av vad som fortfarande fungerar i linjär teve: hälsa, glamour, tävling.
Jan Gradvall