Skivrecensioner, DI Weekend
Stormzy
Gang signs & prayer
#Merky Records
Betyg: 4
Vad är det där dunkande ljudet som hörs svagt men ihållande och kommer någonstans västerifrån? Det är Jay-Z som sparkar sig själv under bordet för att det inte är han som gjort det här albumet.
Det finns en tradition inom svart amerikansk musik med artister som gör album som tar ett större grepp på samtiden, album som suddar ut skillnaden mellan politiskt och personligt, samtidigt som de rent musikaliskt sträcker sig tillbaka gospel, till kyrkan, till predikstolen, till sänkta huvuden framför prästens vin och oblater.
På 1970-talet var det Curtis Mayfield, Marvin Gaye och Stevie Wonder som gjorde sådana album. I början på 2000-talet var Jay-Z med sitt mästerverk ”The Blueprint”.
Den som nu tar över stafettpinnen är ingen amerikan utan i stället en 23-årig britt som kommer från ett etniskt diversifierat område i södra London med 25 procent vita och drygt 40 procent svarta. (Allmän spaning: den bästa musiken från London i modern tid kommer från områden långt söder om Themsen där svenska turister aldrig satt sin fot.)
Michael Omari kallar sig Stormzy. Han verkar inom genren grime, musik som förenklat kan kallas Storbritanniens motsvarighet till hiphop men innehåller inslag av ettrig engelsk klubbmusik och jamaicansk dancehall.
Efter att ha släppt musik sedan 2013 har nu Stormzy släppt sitt debutalbum. Ett album som efter en förväntan inledning med några furiösa grime-låtar öppnar kyrkdörrarna och släpper in gospel, böner, soulballader.
Det finns många paralleller till Chicago-rapparen Chance The Rapper, vars album ”Coloring book” av mig i DI Weekend utsågs till 2016 års näst bästa alla kategorier.
Dels i fråga om gospelinslagen, dels ifråga om förhållningssättet till branschen. Världens tre stora skivbolag, Universal, Sony och Warner, har alla velat skriva kontrakt med Stormzy, men precis som Chance The Rapper har han tackat nej och i stället släppt sitt album på egen hand (men har en distributionsdeal med Warner och förlagsavtal med Warner Chappel).
I stället har Stormzy byggt upp ett eget team som nu sprider hans musik. Teamet leds av den 25-årige managern Tobe Onwuka som var bilförsäljare men som när han hörde Stormzy insåg att hans liv fått ny mening och sade upp sig.
De är på god väg att lyckas. Allt talar för att ”Gang signs & prayer” kommer nå förstaplatsen på albumlistan i Storbritannien.
Jan Gradvall
James Chance & The Contortions
The flesh is weak
True Groove
Betyg: 3
Var finns det verkliga musikaliska avantgardet år 2017? Många artister i dag, inte minst unga kaxiga svenska sådana, talar vitt och brett om hur alternativa och djärva de är, men rent melodiskt prövar de inget som inte går att härleda till Flamingokvintettens ”Kramgoa låtar 9”.
I det läget finns det skäl att gå tillbaka och påminna om verkligt alternativ musik kan låta. I slutet av 1970-talet uppstod en scen Downtown Manhattan som kallades no wave, en ändstation bortom punken, utan några som helst rottrådar bakåt i rockhistorien (Sex Pistols spelade ju i samma tradition som Chuck Berry) eller anspråk på att tillfredsställa en publik.
En av frontfigurerna i no wave-rörelsen, James Chance, är nu tillbaka med ett nytt album samtidigt som en historiebok om no wave just nu slutförs. James Chance har beskrivits av John Lurie som ”en autistisk James Brown som hela tiden hamnade i slagsmål med publiken”. Med sin saxofon tog han tillbaka underlivet och könsdriften i jazzen.
Nya albumet är förvånansvärt traditionellt och tangerar inte den dödsföraktande intensiteten från hans signaturlåt ”Contort yourself”, men man blir ändå glad av att höra hans Sid Vicious-snäsande sång. Framförallt rekommenderas att leta fram den Brian Eno-producerade samling från 1978 som dokumenterade no wave-scenen, ett album med titeln ”No New York” (finns inte på streamingtjänster), samt retrospektiva samlingen ”N.Y. No Wave”.
Varje gång någon rockartist säger sig spela alternativ musik, kontra med låtar som ”11 000 volts” med Mars
Jan Gradvall
Little Big Town
The Breaker
Capitol Nashville
Betyg: 3
Little Big Town är countryns motsvarighet till Fleetwood Mac. Eller, med tanke på medlemmarnas familjevänliga helylleutstrålning, kanske snarare Nashvilles motsvarighet till Family Four, om nu någon kommer ihåg kvartetten som i olika inkarnationer var Sveriges största band ett tag i början av 1970-talet.
Little Big Town består av två män och två kvinnor. Alla fyra är drivna låtskrivare och skriver låtar var en och för sig. Alla fyra är även leadsångare. Antingen sjunger de var och en för sig eller tätt sammanflätade; att höra Little Big Towns harmonier är som att dricka kaffe i en bil när den första morgonsolen letar sig in.
Texterna handlar om kärlek, äktenskap, barn och uttrycker raka motsatsen till rockens besatthet av ”hope I die before I get old”.
Jag såg Little Big Town på Country Music Awards i Nashville och blev djupt imponerad av deras musikalitet, professionalitet och hyllningarna från deras kollegor. Samtidigt är Nashville en egen kontinent, långt från resten av musikvärlden. Trots 15 års turnerande, flera platinaalbum och Grammystatytter har inget av Little Big Towns åtta album ens recenserats i Sverige enligt sökhistoriken på Kritiker.se.
Börja med ”Better man”, ren uppvisning i låtskrivarhantverk, böljande som ett vetefält. Försök att inte fälla en tår till videon.
Jan Gradvall