Krönika, DI Weekend
Weekend 10 februari
Krönika
Jan Gradvall
Slutt å gå runt som en jćvla klisje! Hvor jćvlig vanskelig er de å svare? Du husker den gangen jeg sa att du ikke var fin nok? Det var bullshit.
Det är inte lätt att vara tonårig.
Det som gör att norska tv-serien ”Skam” ter sig ännu mer genial ur ett svenskt perspektiv är att få den får tonårstiden att framstå som ett parallellt land.
Ett synnerligen bekant men samtidigt främmande land där det talas ett språk som man bara nästan förstår.
Larmrapporter kommer nu om att tonåringar mår allt sämre. I USA visar undersökningar att 6,3 miljoner tonåringar i åldern 13-18 har haft problem med ångeststörningar. En grupp av psykiska störningar som kännetecknas av fysiologiska reaktioner som bland annat yrsel, koncentrationssvårigheter, orolig mage, depersonalisation (att inte känna igen sig själv).
Siffran blir ännu mer drabbande när man inser 6,3 miljoner faktiskt innebär 25 procent av befolkningen i den åldersgruppen.
Hälften av dessa tonåringar har dessutom genomgått en allvarlig incident relaterad till depression under det senaste året. Lika många säger att ångesten påverkar dem dagligen.
Motsvarande aktuella siffror för Sverige finns inte, men i och med att skandinaviska ungdomar i dag lever ett mer amerikanskt tonårsliv än många amerikanska tonåringar – exakta samma populärkultur, referensramar och inte minst exakt samma appar i mobilen – finns det skäl att tro att siffrorna kan vara liknande här.
En del av denna alarmerande statistik går kanske att bortförklara med att det är ett resultat av bättre och mer omfattande mätmetoder. Tonåringar mådde kanske lika dåligt 1928 eller 1956, men då gjorde man inga mätningar.
Samtidigt finns det detaljer i undersökningarna som visar det som ”Skam”-generationen just nu går igenom inte har någon motsvarighet i historien. Det är en ny situation, unik för denna generation.
Tonårshjärnor har alltid letat efter maximal stimulans. Skillnaden är att stimulansbägaren inte längre har någon botten.
Journalisten Susanna Schrobsdorff skrev för några månader sedan ett stort reportage om tonåringars mentala hälsa i Time Magazine.
Susanna Schrobsdorff har intervjuar massor med tonåringar, lärare och psykologer. Hon konstaterar att dagens tonåringar, födda efter 11 september, har växt upp i en era präglad av konstant politisk och ekonomiskt instabiltet.
De har aldrig upplevt en vardag som inte är präglad av rapporter om terroristattacker och skolskjutningar. Och, vilket är den största skillnaden från tidigare generationer, de har nått puberteten under en tid då teknologi och sociala medier förändrat hela samhället.
En av de intervjuade i reportaget heter Janis Whitlock och leder ett rehabiliteringsprogram för tonåringar med självskadebeteende. ”Om du medvetet ville skapa en omgivning som piskar upp ångestridna människor, så har vi lyckats med det”.
Hon tror att vanlig skolstress och curlande föräldrar har del i denna utveckling, men det är inte det som är huvudorsaken. Vad som är huvudorsaken är konstant överexponering. ”Det är som de (tonåringarna) befinner sig i en kittel av stimulans som de kan inte ta sig upp från. Eller inte vill ta sig upp från. Eller inte vet hur man tar sig upp från.”
En lång dag i skolan, med sina ständiga jämförelser med jämnåriga, brukade ta slut när eleverna gick hem. Kvällar och framförallt helger och lov var någon slags frizon. Så är det inte längre. Flödet på Facebook och i Snapchat är konstant, dygnet runt. Alla elevers problem och åsikter följer med dig hem i telefonen.
En elev säger: ”Det är inte mina föräldrar som pressar mig hårdast. Det är jag själv”.
Genom sociala medier uppstår även vad som kallas en ”hyperconnectedness” mellan alla tonåringar i landet.
En skolelevs självmord i en annan stad brukade vara en angelägenhet för folk som bodde i den staden. I dag är det något skolbarn intensivt diskuterar långt innan föräldrar och nyhetssändningar ens får reda på det.
Vi föräldrar är heller inte mycket till hjälp. New York Times hade en nylig en artikel om att de som är allra mest beroende av sociala medier är vi som är födda på 1960-talet.
Megan Moreno, som jobbar med sociala medier och research på ett barnsjukhus i Seattle, säger i Time Magazine-reportaget säger: ”Föräldrarna zoomar ut. De ignorerar omgivningen. De tar själva emot mobilsamtal mitt under middagen.”
Det är också negativa nyheter och rykten som sprider sig mest. Det gäller inte bara sociala medier utan traditionella medier.
När folk förr i tiden fick sina nyheter från ”Aktuellt” balanserades otäcka nyhetsbilder från krig och svält med glada väderpresentationer och bilder på ankor som vaggande över en vägg.
Den balansen finns inte längre. Det är inte lätt att förklara för en 13-åring att de konstant alarmistiska nyheterna som dyker upp i mobilapparna inte ger en representativ bild av tillståndet i världen utan är skapade för att generera klick.
En tonårstjej som intervjuas säger: ”Vi är den första generation som inte kan fly våra problem. Vi är som små vulkaner.”
+
Weekend 10 februari
GRADVALLS VAL
KONST
Marina Abramović, Moderna Museet, Stockholm, 18/2-21/5. Museet som MUF vill lägga ner understryker en gång att vad som gör Stockholm till en attraktiv stad för kreativa människor är evenemang som tar hit vår tids främsta hjärnor. Konst som skärper tänkande och seende
BALLAD
Erik Hassle, ”Missing you (Olov Remix)”. Ballader är svårt. Förledande enkla att skriva men oerhört svårt få så skarpa att de tränger igenom. Erik Hassle har här skapat en världsballad. Används som grund till YouTube-film om vänskapen mellan Obama och Biden.
FILMLÅT
”How far I’ll go” från bioaktuella Disney-filmen ”Vaiana”. Framförd av Alessia Cara, text och musik av Lin-Manuel Miranda från Broadwaymusikalen ”Hamilton”. Tävlar om Oscar för Best Original Song mot två låtar från ”La La Land” och ”Can’t stop the feeling” (Max Martin, Shellback, Justin Timberlake).
+
BONUS NR 1:
Natten mellan söndag och måndag kommer det att bli uppenbart att Amerika är en monarki och vem som är dess drottning: Beyoncé.
Grammygalan 12 februari kommer att domineras av Beyoncé. Med nio nomineringar är hon i särklass.
Drottningen flankeras på galan av Drake, Rihanna och Kanye West som har åtta nomineringar vardera. Chance The Rapper har sju.
En tydlig indikation på populärmusikens utveckling. Den mest kreativa musiken i modern tid görs av musiker uppväxta med hiphop. Det är ingen åsikt. Det är fakta.
Att Polarpriset fortfarande inte haft en enda pristagare från hiphopvärlden börjar bli besvärande. Hiphopkulturen har nu funnits i 40 år. Jämför med vad jazzen förändrade under motsvarande tidsperiod, 1920-1960.
Men den kanske allra mest offensiva och värdiga Polarpristagaren i populärmusikklassen i nuläget vore Beyoncé.
En del skulle invända att hon varit verksam för kort tid. Det stämmer inte Beyoncé albumdebuterade för snart 20 år sedan med Destiny’s Child. Hon varit verksam lika länge som Björk hade varit när hon fick priset 2010.
Beyoncés första mästerverk var Destiny’s Child-albumet ”The writing’s on the wall” från 1999, ett album som Elvis Costello hade med när han i Vanity Fair året efter gjorde sin berömda lista över tidernas bästa album. Costello noterade att också att denna unga Texas-artist skrev sina låtar själv och häpnade över hantverket.
Beyoncé har fått 20 Grammy genom åren. På söndag kommer hon att få (min gissning) sex-sju till och därmed gå upp bland de som fått flest Grammy genom alla tider.
Etta på den listan är operadirigenten George Solti med 31 statyetter. Delad tvåa just nu är Polarprisvinnaren Quincy Jones och Alison Krauss med vardera 27. Fyra är Polarprisvinnaren Pierre Boulez.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En fördel med att hålla sig konstant sysselsatt med olika projekt – att alltid ha almanackan fulltecknad, att beklaga sig över det – är att man slipper gå in i det där tysta rummet där man måste möta sig själv.
Att försvinna in i jobb och aktiviteter kan också handla om självmedicinering. Det fungerar för att hantera en depression, något många lever med utan att identifiera det som det.
Oavsett var på skalan man befinner sig – nedstämd, ångestfylld, lätt deprimerad, kliniskt deprimerad – är nya podcasten ”The hilarious world of depression” en uppflammande tändsticka i ett rum som länge varit helt svart.
Det är något så udda som en podcast där en humorveteran och radioprofil, John Moe, intervjuar kollegor som har diagnosen klinisk depression.
Resultat blir samtal fulla av insikter, ett ”Fråga doktorn” för hjärnan. Allvarliga på djupet-intervjuer men som också är märkligt underhållande och fulla av skratt.
Särskilt första avsnittet med radioprogramledaren Peter Sagal rekommenderas. John Moe ringer i samma avsnitt även upp en neuroforskare och talar om vad som hjälper och skadar en deprimerad persons hjärna.
Jan Gradvall