Krönika, DI Weekend
Weekend 20 januari
Krönika
Jan Gradvall
Att skriva om musik är dömt att misslyckas. Det är som att dansa om arkitektur.
Writing about music is like dancing about architecture. Det råder delade meningar om vilken irriterad musiker som myntade detta bevingade uttryck – Thelonious Monk, Frank Zappa, Elvis Costello och Laurie Anderson har alla fräst det i intervjuer – men det är och förblir den roligaste dissen av musikjournalistik och mitt försök till yrkesliv.
Vad som dock komplicerar det hela är dock att detta uttryck samtidigt perfekt råkar beskriva den grupp som haft störst inverkan på populärmusikens utveckling under 2010-talet.
Det handlar om The xx. En engelsk trio som gör musik som på riktigt verkligen låter som om någon försökte dansa om arkitektur.
Det går till och med att specificera vilken byggnad och vilken arkitekt det handlar om. Bareclonapaviljongen. Den tyska utställningshallen som uppfördes 1929 till världsutställningen i Barcelona. Ritad av Mies van der Rohe.
Barcelonapaviljongen, med sin öppna planlösning, platta tak och rena former, är ett klassiskt exempel på modernism. Den uruppfördes 1929, revs efter utställningen men byggdes upp igen på 1980-talet.
Att kliva in där och vandra runt bland stålpelarna och glasväggarna – jag har besökt paviljongen ett par gånger – är precis som att lyssna på The xx. Och vice versa.
Arkitekturteoretikern Ludwig Mies van der Rohe (1886-1969) är känd för uttalandet ”less is more”. Ett begrepp han inte kom på själv – Peter Behrens sade det först – men det var Mies van der Rohe som spred det och gjorde det allmänt känt.
Begreppet ”less is more” har i dag blivit så frekvent förekommande, även ofta felanvänt, att det blivit en trött kliché. Man får lust att citera den store Stratocasterteoretikern Yngwie Malmsteen: ”How can less be more? It’s impossible. More is more”.
Vad Mies van der Rohe menade var att enkelhet och återhållsamt kan bli starkare än komplexitet och överflöd. Få dekorationer kan bli mer effektfullt mer än många dekorationer. Något som i högsta grad även går att överföra till musik.
Varje musikaliskt decennium får ett sound som blir tydligt först i efterhand. När vi i dag tänker på 1980-talet är det uppenbart hur mycket som utgår från trumljudet på Bruce Springsteens ”The River”, ett dubbelalbum från 1980 inspelat i studion the Power Station.
Efter det albumet, med sitt massiva ljud och känslan av live i studion (en mästerligt iscensatt illusion), så ville artister från hela världen, inte minst Ulf Lundell i Sverige, ha samma the Power Stations-soundet. Större än stort och med trummor som träffade rätt i pannbenet.
På samma sätt tror jag att det nu pågående 2010-talet i efterhand kommer att förknippas med The xx.
På sina tre album – ”The xx” från 2009, ”Coexist” från 2012 och det helt färska ”I see you” – har The xx, med sitt reducerande och nästan viskande sound, gjort outplånligt inryck på en hel generation musikerkollegor och musiklyssnare.
The xx tar god på sig mellan albumen. Samtidigt pågår deras arbetsprocess hela tiden, ett både praktiskt och teoretiskt arbete med syfte att behålla särarten.
Våren 2014 gjorde The xx ett tio spelningar långt residens på Park Avenue Armory, en kulturinstitution i New York.
The xx var vid det laget så stora att trion hade kunnat spelat på Madison Square Garden. I stället valde man att begränsa publikinsläppet till 45 personer per kväll. Ett försök att återskapa samma intimitet som de började spela i London sex år tidigare och var så blyga inte berättade för någon att spelningarna ägde rum.
De lyckliga biljettinnehavare till de tio Park Avenue Armory-spelningarna leddes efter entrén genom en lång tunnel fram till ett litet kvadratiskt rum, nästan helt nedsläckt, där de tre svartklädda musikerna väntade. Därefter följde en 50 minuter långt spelning där The xx inte yttrade ett ord mellan låtarna.
När Remy Madley Croft sjöng raderna ”Can I make it better, with the lights turned on?” rasade plötsligt väggarna i det lilla rummet där de 45 i publiken stått öga mot öga med bandet. Det visade att väggarna varit av tyg. Och att publiken och bandet hela tiden befunnit sig i en jättelik hall av sten och stål.
När jag såg the XX på Berns hösten 2012 utlöstes konfettiregn, inte i ett euforiskt finalnummer, utan i den allra långsammaste och allra deppigaste balladen.
Efter en av spelningarna på Park Avenue sade Kanye West, att upplevelsen påminde honom om Steve Jobs när ”took something as big as the computer and put it in a cell phone”.
Beyoncé, Jay-Z och Madonna såg också The xx på Park Avenue Armory. Även filmarna Wes Anderson, Noah Baumbach och andra nyckelpersoner inom samtidskulturen.
The xx:s signum är främst sättet att spela in sång. De två som sjunger, gitarristen Remy Madley Croft och basisten Oliver Sim, har känt varandra sedan de var tre och sjunger som de låg och viskade under täcket. Eller spelar in röstmeddelanden på mobilen till sig själva. De sjunger om kärlek, gemensamt, fast var och för sig; båda är gay.
Samtidigt väljer den tredje medlemmen, Jamie Smith, känd som Jamie xx, ut ett fåtal precisa ljud vilka skapar känslan av Mies van der Rohe-dansmusik.
Alla som håller på med kommunikation eller konst kan lära sig mycket av The xx. Den 8 februari inleder The xx en två år lång världsturné på Hovet i Stockholm.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Konsthistorier”, premiär 25/1 20.30 i SVT2. Producenten Emilie Persson står bakom sex program som lyfter sex pionjärer i svensk konsthistoria, alla kvinnor. Ständiga kopplingar mellan historia och samtid. Public service som bäst. Elsa Beskow introduceras till exempel av Roger Andersson och Elin Unnes. Dessutom: 2000-talets vackraste svenska tv-vinjett.
BOK
”En annan historia” (Volante), redaktör Lina Thomsgård. Undersökningar visar: 87 procent av de personer som nämns i de vanligaste historieböckerna i grundskolan är män. Med sin bokstavligt menade titel – en annan historia – låtar denna antologi 51 skribenter (Karin Thunberg! Bodil Jönsson!) skriva 51 in kvinnor i historieskrivning som borde varit där redan från början.
TV
”David Bowie: The Last Five Years”, SVT Play. Oavsett vad man arbetar med kan man lära sig mycket om kreativitet genom att lyssna på David Bowie och hans syn på skapande. BBC-dokumentären om hans fem sista år i livet innehåller mer lärdom än 9 av 10 affärsböcker. Ligger kvar endast till fredag 27 januari.
+
BONUS NR 1:
Nästa fredag är det svensk biopremiär för ”La La Land”, en musikal som härom veckan tog hem rekordmånga statyetter vid Golden Globe-galan, totalt sju stycken.
Golden Globe, förlagd till andra veckan i januari, är alltid den första av säsongens filmgalor. Priserna där brukar ge en förhandsindikation inför Oscargalan i slutet av februari.
Något pris för bästa filmfotografi delas inte ut på Golden Globe, men med tanke på filmens medvind har en svensk klivit fram som en stark kandidat till en Oscar i den klassen.
I sin recension av ”La La Land” skriver The New Yorkers tunge filmrecensent Anthony Lane”: ”Det första intrycket av filmen är så läckert att jag på riktigt inte kunde avgöra om jag skulle titta på filmduken eller slicka på den. Fotografen, Linus Sandgren, har filmat analogt och färgerna, i stället för att fusioneras in i landskapet, tycks brisera rakt i ditt ansikte.”
Anthony Lane understryker också att man absolut inte ska vänta på att ”La La Land” kan ses i dator utan att njuta av den på en stor bioduk.
Linus Sandgren, född 1972, gick på Berghs och fick sitt genombrott med rapparen Petters tidiga musikvideor samt SVT-serien ”Spung”. I Hollywood fick han sitt stora genombrott med först Gus Van Sants ”Promised Land” (2012) och sen David O Russells ”American hustle” (2013).
+
BONUS NR 2:
Den växande ilskan över hur svart musik och svart kultur decennium efter decennium har fått för lite uppmärksamhet är berättigad. En korrigering är nödvändig. Historierevisionism, hur missbrukat det ibland blivit, kan stå för något bra.
Samtidigt tyder uttalanden från unga hiphoplyssnare i stil med ”Beatles och Dylan betyder inte ett skit för mig” om besvärande kunskapsluckor.
Under hela 1960-talet pågick ett musikaliskt utbyte mellan Beatles och svarta soulmusiker. Beatles snodde från Motown, Motown snodde från Beatles. De influerade varandra lika mycket.
Två omistliga volymer sammanställda av Ace Records – finns ej på streamingtjänster – klarlägger denna utveckling.
Den första volymen kom 2011, ”Black America sings Lennon & McCartney”, och har ett omslag som är en pastisch på ”Revolver”. Den nya volymen lägger till George Harrisons namn och är till titel och omslag en pastisch på ”Let it be”.
Totalt handlar det om 46 låtar där Amerikas främsta svarta soulartister tolkar och hyllar Beatles.
Allt är inte bra men här finns mängder av pärlor. Four Tops gör en ljuvlig ”The fool on the hill” och Randy Crawford förvandlar ”Don’t let me down” utifrån och in. För att inte tala om Aretha Franklins ikoniska tolkning av ”Let it be”.
Jan Gradvall