Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 11 november
Skivrecensioner
Liljor
Skymningsstund
Flora & Fauna
Betyg: 4
Pentti Viherluoto (1915-2004) var en gigant i finsk populärmusik. Som 16-åring började han på gitarr och tenor-banjo skriva hitlåtar och musik till dansorkestrar i Turku.
Tillsammans med sin bror, texförfattaren Aimo Viherluoto, skrev han också mörkare sånger som fångade skymningsstunden på ön Ruissalo där bröderna bodde och jobbade varje sommar.
Dessa sånger översattes till svenska av skådespelaren Thure Wahlroos (dog 1978) och framförs nu av Liljor, en kvartett med erfarna svenska musiker från indievärlden, bland dem sångerskan Billie Lindahl (Promise and the monster).
Att lyssna känns som att se löv skifta färg från sensommar till brandgul höst. Sångerna bilar en slags nordisk urmusik: karg, mystisk, förkrossande vacker. Här kommer natten- musik.
Jan Gradvall
Nisse Hellberg
Vägen västerut
Gamlestans Grammofonbolag
Betyg: 4
Fiol. Banjo. Pedal steel. Lap steel. Mandolin. Dragspel.
Att höra Nisse Hellberg kliva in den här ljudbilden känns så naturligt – så fullständigt självklart – att man inbillar sig att han alltid måste ha låtit så här.
Albumtiteln ”Vägen västerut” syftar på att Nisse Hellberg gjort en musikalisk resa till countryns USA. Det stämmer bara delvis. Musiken är lika mycket cajun och zydeco som country. Amerikansk sydstatsmusik präglat av ett organiskt sväng och rytmer skapade med stampande fötter och skrapande på tvättbrädor.
Vad som känns så unikt med ”Vägen västerut” är att alla sångerna parallellt med detta handlar om att leva och dö i Skåne.
Sydstatsmusik som cajun och country är musik som handlar om livets alla skeende: bröllop och begravningar, gemenskap och ensamhet, glädje och sorg. Det är musik som kliver över generationsgränser, bruksmusik där farföräldrar och barnbarn kan dansa till samma låtar.
Nisse Hellberg sjunger om saker rockmusiken aldrig sjunger om: en förälders väntan på sitt barn, en änklig som går till kyrkogården och lägger en bukett (”Kvarter 5A plats 0-61”), om ställen där ”moget folk sitter och minns”.
Nisse Hellberg har ända sedan de första låtarna med Wilmer X varit en av svensk musiks främsta låtmakare och textförfattare. ”Vägen västerut” placerar honom vid samma runda riddarbord som Britt Lindeborg, Stikkan Anderson och Lars Forssell.
Jan Gradvall
Love Olzon
Där floden flyter fram
Another Records
Betyg: 4
Auktoritet. Där ett ord man aldrig ser i musiksammanhang men det är en bra förklaring till varför vissa sångare tränger igenom mer andra.
Love Olzon har auktoritet. Hans mörka röst naglar fast lyssnaren på samma sätt Lou Reed. Rösten tränger in en i ett hörn och gör att man inte kan/vågar annat än att lyssna.
Efter sju kriminellt underskattade album slutade Love Olzon som professionell musiker för fem år sedan och började i stället arbeta på Moderna Museet. En arbetsolycka förlamade hans vänstra andra arm.
Under de två månader det tog för nervtrådarna att återkopplas började han spela gitarr och skriva låtar igen som en slags rehabilitering.
Resultatet är ett det bästa han gjort. En svensk kusin till ”Berlin” eller ”The blue mask”.
I några låtar skriver han utifrån flyktingars perspektiv men det blir aldrig proggkrystat. Love Olzon skriver i jag form, försätter sin egen familj på flykt.
På ett liknande sätt som journalisten Negra Efendic (se artikel på nästa sida) får han en att känna att den som flyr lika gärna kunde vara du eller jag. Musik som läker trasiga nervtrådar.
Jan Gradvall
Emilia Amper
Lux
BIS
Betyg: 4
Strängarna på Emilia Ampers nyckelharpa skär som högspänningsledningar genom öppna svenska landskap. Musiken är 100 procent akustisk men laddningen i låtar som det episka öppningsspåret ”Spelpuma” är verkligen elektrisk. Låtens titel är en replik på termen spelmän. Ordet spelpuma, myntat av fiolspelaren Johanna Karlsson, betyder ”en grym kvinnlig musiker”.
Jan Gradvall