Krönika, DI Weekend
Weekend 11 november
Krönika
Jan Gradvall
På Nisse Hellbergs nya album finns en fantastisk låt som heter ”Träden växer till himlen”. Texten går att tolka som en hyllning till Malmö, den envisa och mångkulturella stad där människor ”går runt från hela vår jord” bland ”skruvade hus, lysande stjärnor och stolta lag”. En stad för underdogs och Zlatan-drömmare. En stad där individer får vara individer, utan att huggas ned.
Det här ska va stan där träden växer till himlen
Det är bättre att sikta för högt än att inte göra nåt alls
Det här ska va stan där träden växer till himlen
Där människor hoppas och tror
deras dröm ska bli sann
Jag intervjuade Nisse Hellberg för ett kommande avsnitt av min musikpodd för Sveriges Radio och fick bekräftat att, ja, så kan man tolka texten.
Men för Nisse Hellberg är låten också något annat. Låten är också en bokstavlig hyllning till – träd.
Nisse Hellberg visade sig älska träd. Han hjälper träd, samlar på olika sorters trädskott och planterar dem i krukor. Han tycker träd ska få växa fred och blir upprörd när de huggs ned.
Parallellt med att jag gått och lyssnat på ”Träden växer till himlen” i mina lurar har jag, som många andra denna höst, upptäckt boken ”Trädens hemlig liv” (Norstedts) av den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben.
Boken har sålt i över 350 000 exemplar i Tyskland, en exceptionell siffra för en faktabok, och översatts till 19 länder.
De nya forskningsrön om träd som Peter Wohlleben lyfter fram i boken är sensationella och får en att betrakta träden i sin omgivning i ett nytt ljus.
Träden är levande och empatiska varelser. De hjälper varandra när de är i nöd. De kommer ihåg saker och kommunicerar under jorden genom långa fibernätverk inte helt olika Internet. Forskare har i rotspetsar hittar något de kallar ”hjärnliknande strukturer”.
I novembernumret av tidningen Vi finns en väldigt intressant intervju med Peter Wohlleben gjord av Karin Wallén.
I intervjun berättar Wohlleben hur äldre träd tar hand om yngre träd. Medan de de yngre träden långsamt växer upp – om de växer för snabbt får de inte ett lika långt liv – så ammas de av moderträd som pumpar in socker och andra näringsämnen via rötterna.
”Träd är intresserade av att andra träd ska vara friska och levande”, säger Peter Wohlleben i Vi-intervjun. ”De håller varandra om ryggen för att de behöver varandra. Tillsammans skapar de ett klimat som är gynnsamt för dem alla”.
Träd är också individer. Träden bestämmer själva när de vill tappa sina löv. Ett träd som tappar sina löv först av alla behöver inte vara svagt, utan klokt och försiktigt. Utan löv står man stadigare i höststormarna och slipper frostskador i löven.
Träd som levande och känsliga varelser må vara en nyhet i forskningen men har funnits länge i sagovärlden.
Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad.
Animism är stort i asiatiska kulturer. När jag under min sons uppväxt om och om igen såg det japanska geniet Hayao Miyazakis filmer slogs jag av att så många handlar om naturen som ett levande väsen. Det finns där i klassikern ”Min granne Totoro” men framförallt i mer bortglömda och mörkare ”Prinsessan Mononoke” där naturen och träden tar hämnd på människan.
När jag gått omkring med Nisse Hellbergs låt och haft skogsvaktaren Peter Wohllebens tankar i huvudet – samt genom hundvalpspromenader var tredje timme noggrannare än någonsin följt trädens förberedelse för vinter – så läser jag romanen ”Levande och döda”, utgiven på svenska denna vecka, av sydkoreanska författarinnan Han Kang.
Och hittar träd även där. Levande och kloka träd.
Efter en massaker, som gör att tron på mänskligheten skakas i sina grundvalar, så är det träd som påminner berättarrösten om att det finns en annan värdigare värld.
Ur boken: ”Du sätter dig på huk på översta trappsteget, det närmast dörren, och tänker tillbaka på biologiundervisningen i skolan. Att läsa om växternas cellandning under dagens sista lektion, då solljuset alltid var på väg att avta, känns som något som hände i en annan värld. Träden, fick du lära dig, överlever på ett enda andetag per dag. När solen går upp insuper de en djup och härlig dos av dess strålar och när den går ner andas de ut en väldig ström av koldioxid. De där träden där borta, som med sådan orubbligt tålamod håller dessa djupa andetag inom sig, böjer sig för det våldsamma regnet.”
Peter Wohlleben säger i intervjun i tidningen Vi att forskningen om träd bara har börjat. Han tror att nästa stora moraliska diskussion kommer att handla om hur vi behandlar naturen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ROMAN
Han Kang, ”Levande och döda” (Natur & Kultur). De där ögonblicken när en roman fullständigt naglar fast en. En bok som får en att inse att en människa inte bara är sin kropp. Döda kan leva. Sydkoreanskan Han Kang – ny litterär världsstjärna – ger röster åt både de döda och de levande under en massaker 1980 som blivit ett nationellt trauma.
TV
”Absolut svensk”, SVTPlay. Medan den ena av två SVT-serier som är nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare dumt tog nyss togs bort från SVTPlay, ”Vi kallas tiggare”, går det fortfarande att se denna omistliga serie med Soran Ismail. Avslöjar rasismen i oss alla.
VIDEO
Maren Morris, ”My church”, YouTube. CMA Awards i Nashville bjöd på sanslösa höjdpunkter som Beyoncé & Dixie Chicks och Dolly Parton-hyllningen, men 26-åriga Maren Morris var precis lika bra. Hyllade albumet i DI Weekend 18/8, ännu bättre live. Se både videon och galaframträdandet.
+
BONUS NR 1:
En av journalistikens uppgifter – precis lika viktig som att förmedla nyheter – är att få oss att förstå andra människors situation. Att rycka loss som från vår egen vardag och placera oss i den drabbades skor. Att få oss att känna medmänniskors andedräkt
Få har gjort detta lika skicklig och drabbande som Svenska Dagbladet-journalisten Negra Efendic, född 1980, gör i boken ”Jag var precis som du” (Natur & Kultur).
Boken gavs ut i maj och har fått ny luft under vingarna nu när den nominerats till Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare. (Full transparens: jag sitter i juryn.)
Negra Efendic skriver om sin egen familjs flykt från kriget Bosnien till Huskvarna i Sverige, men känslan i boken är inte i imperfekt utan i presens. Det skulle lika gärna kunna handla om någon som flyr i dag. Eller om dig själv om du behöver fly i morgon.
Allra skickligast: genom att väva in autentiska TT-telegram påminner Negra Efendic att det alltid finns en mer komplex verklighet under nyhetsrapporteringen.
Att man tar del av nyheter innebär inte att man förstår vad som hänt.
+
BONUS NR 2:
När nyheten kom för knappt tio år sedan om att designern och modeikonen Tom Ford skulle debutera som långfilmsregissör såg man fördomsfullt nog scener från ”Zoolander” framför sig. Pretentiös konstfilm kidnappad av Gucci.
Men Tom Fords långfilmsdebut, ”A single man” från 2009, framstår i dag som en av det nya millenniets bästa filmer. En oförglömlig skildring av att halveras när ens partner dör. Djävulskt snygg till ytan, förstås, men också varm och levande.
Nästa fredag är det biopremiär för Tom Fords uppföljare, ”Nocturnal animals”. Filmen vann det stora jurypriset på Venedigfestivalen och får premiär i Sverige samma dag som i USA.
”Nocturnal animals”, med Amy Adams och Jake Gyllenhaal, befäster att Tom Ford är en stor filmregissör. En isande otäck film om hämnd – totalt annorlunda i stämning och utförande än ”A single man” – med drag av David Lynchs mardrömsskildringar av Los Angeles.
”Nocturnal animals” kryper under skinnet på betraktaren och visar att det hela tiden finns två verkligheter i oss. Det förflutna kan vara lika närvarande som det som händer just nu.
Jan Gradvall