Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
Leonard Cohen
You want it darker
Columbia
Betyg: 4
Leonard Cohen kom inte från musiken utan från litteraturen. Han var en publicerad poet och författare som började skriva sånger för att han inte kunde försörja sig.
I tjugoårsåldern började han ta gitarrlektioner hos en flamencogitarrist som han träffat vid en tennisbana. Men efter några lektioner dök läraren aldrig upp igen. När Leonard Cohen började undersöka varför fick han reda på att läraren tagit sitt liv.
Leonard Cohen hann bara lära sig sex ackord på gitarr, men de sex ackorden har tagit honom väldigt långt. Med de sex ackorden som bas har han skrivit alla sina sånger.
Sex ackord som i hans händer låtit som de är livets sista.
Historien om gitarrläraren finns med i en briljant över tio sidor lång intervju i The New Yorker (17 oktober) gjord av tidningens chefredaktör David Remnick. Tyngden av sammanhanget understryks av att även Bob Dylan ställer upp på en intervju när David Remnick ringer och vill prata Cohen.
Apropå Nobelpriset och min krönika på föregående sida: vad Dylan främst framhäver – och talar lyriskt om i detalj – är Leonard Cohens melodier. Hur något så skenbart enkelt är så komplext. Dylan jämför Cohen med Irving Berlin, en annan judisk låtskrivare (född med namnet Israel Baline) i vars fotspår de båda vandrar.
Leonard Cohen är i reportaget en sjuk man som förbereder sig för döden. 82 två år gammal har han nu gjort ett album som visar att han är lika bra som någonsin.
Titelspåret tar andan ur en. Det är mörkt på jorden och det låter som Leonard Cohen blåser ut ljuset. ”You want it darker? We kill the flame”.
Jan Gradvall
Sabina Ddumba
Homeward bound
Warner
Betyg: 4
Inför sitt tionde studioalbum valde Donna Summer att samarbeta med Quincy Jones. Resultatet, ett album som enbart fick titeln ”Donna Summer” och gavs ut 1982, förtjänar klassikerstatus.
En outtömligt rik produktion, glimrande arrangerad, med en specialskriven låt av Bruce Springsteen (”Protection”) och en förstummande mix av soul, jazz, gospel och västafrikanska körer som nådde sin kulmen i en cover på Vangelis ”State of indepence”, en inspelning som Brian Eno utnämnt till sin favoritlåt genom tiderna.
Det är den nivån vi pratar om när Sabina Ddumba efter två år av spridda singlar slutligen sammanställt sitt debutalbum.
Sabina Ddumba är bara 22 år men dubbelt så klok som sin ålder. Genom att bida sin tid – även Seinabo Sey valde att släppa singlar i två år innan hon till slut gjorde ett album – visar Sabina Ddumba här upp en mognad som gör att hon låter som allt annat än en debutant.
I grunden är hon en gospelsångerska från Fisksätra. Gospel och soul finns där grunden i hennes musik men när albumet öppnar sina blomblad väller all slags musik fram, med influenser från Max Martin-effektiv samtidspop och elektronisk dansmusik. Att hon på konserter framfört covers av Laura Mvula och ’N’Sync ger en fingervisning om bredden.
”Loyal Royal” tangerar Quincy Jones-perfektion. Jag kan inte sluta lyssna på den låten. Alla detaljer, från jazzgitarren till det subtila blåset.
Och, inte minst, Sabina Ddumbas sång, skolad i Tenstas gospelkör. Lyssna på Sveriges framtid.
Jan Gradvall
Andreas Mattson
Solnedgången
Woah Dad!
Betyg: 4
Ibland kan en enda ton definiera och förklara ett helt album.
”Allt det här” inleds med sopransaxofon, spelad av Elin Larsson, med en ton så chockerade ren och klar och att den går på tvärs mot alla uppfattningar om hur samtida musik ska låta. Man hinner nervöst associera till kristen musik och glassiga 1980-talsproduktioner med Johan Stengård. Detta samtidigt som viskande synthesizers upp ett slags nattradiogroove som för tankarna till Hansson De Wolfe United,
Ingen annan musik år 2016 låter så här, men det är precis det här tonläget som Andreas Mattsson behöver för att berätta det han vill berätta.
En mitt i livet-skildring. En skildring av den stora balansgången i tillvaron, mellan mörker och ljus, mellan då och nu. En berättelse om vad som hänt med den generation som sjöng med i ”Hey Princess” och nu sitter ensamma vid köksbordet mitt i natten medan resten av familjen sover.
Andreas Mattsson från Piteå har nu gjort popmusik i 25 år och fyller 50 nästa år. Det här kan vara det allra bästa han gjort.
Jan Gradvall