Springsteens självbiografi
I John Steinbecks hjulspår. Sättet att på samma gång kunna vara precist dokumentär och yvigt fabulerande känns steinbeckskt. Prosan har färgen av torr jord som just bevattnats. Från Expressens kultursida bokens utgivningsdag, 27 september 2016.
Bruce Springsteen
Born to run
Natur & Kultur
539 s
Text: Jan Gradvall
En amerikansk highway genom öppna landskap. En avfart till höger och jag inser att vi plötsligt kört rakt in i John Steinbeck-land.
Salinasdalen. Ändlösa åkrar med grödor. Kilometer efter kilometer med salladshuvuden. Vredens druvor. Hukande arbetare som lindat sina ansikten för att försöka skydda sig mot solen. Vägskyltar med ortsnamn från ”Möss och människor” och ”Öster om Eden”.
Därefter Monterey och sardinfabrikerna nere vid Cannery Row.
Samtidigt inser jag att alla dessa bilder har ett soundtrack. Bilstereon är tyst med musiken hörs ändå, Max Weinbergs piskande virveltrumma ekar mellan åkrarna.
För allt detta, hela detta uramerikanska landskap, låter i dag som Bruce Springsteen.
Ingen författare har präglat Bruce Springsteen lika mycket som John Steinbeck. Referenser till Steinbeck har funnit i hans musik från ”Adam raised a Cain”, en låt baserade på en del av ”Öster om Eden”, fram till att han döpte ett helt album efter Tom Joad, huvudpersonen från ”Vredens druvor”.
John Steinbeck är också ständigt närvarande när Bruce Springsteen nu debuterar som författare.
När Springsteen skriver om sin farfar, den passionerade radioreparatören som letade efter kasserade delar, så öppnar Steinbecks landskap upp sig.
Springsteen skriver hur hans farfar åkte runt bland migrantbefolkningen på landsbygden. Migrantbefolkningen var mestadels ”svarta från Södern som varje säsong kommer i bussar för att skörda grödorna”. Migranterna kallade hans farfar för Radiomannen. De arbetade längs grusvägar ”där förhållandena från trettiotalets missväxt fortfarande råder”.
Tom Joad påtar i jorden mellan de meningarna.
Skuggan från hans pappa har präglat några av hans starkaste låtar. Uppgörelserna med hans pappa får också stor plats i biografin.
På ett ställe skriver Springsteen: ”Jag har inte varit helt rättvis mot pappa i mina låtar, utan har behandlat honom som en arketypen för en försummande, despotisk förälder. Det var en sorts Öster om Eden-mässig omarbetning av vår relation, ett sätt att göra mina barndomsminnen allmängiltiga. Vår historia är långt mer komplicerad. Inte i detaljerna kring vad som vände, men i fråga om ’varför’.”
John Steinbeck är framförallt närvarande i Springsteens sätt att skriva, i stilistiken. Hans ordval och bildspråk sträcker sig längre tillbaka än hans eget födelseår.
Sättet att på samma gång kunna vara precist dokumentär och yvigt fabulerande känns steinbeckskt. Prosan har färgen av torr jord som just bevattnats.
En annan mindre väntad association när man läser ”Born to run” är Elena Ferrante.
När Springsteen skriver om sina hemkvarter i New Jersey känns det ibland som han beskriver Neapel. Hans mammas släkt kommer från en by utanför Neapel. Hans uppväxt var strikt katolsk.
När han beskriver sin barndoms hus skriver han: ”Vi bor bokstavligen i den katolska kyrkans sköte: prästgården, nunneklostret, kyrkan St. Rose of Lima och dess tillhörande skola ligger bara ett stenkast bort över ett vildvuxet gräsfält.”
Detta hus rivs några år senare brutalt för att ge plats åt kyrkans nya parkering.
Långa varma sommarkvällar, tvättlinor, udda karaktärer i kvarteren, vredesutbrott, ensamhet vid staket, längtan efter vänskap, våld både inom och utom familjen. Det är en uppväxt inte olik den som beskrivs i Elena Ferrantes ”Min fantastiska väninna”.
Bruce Springsteens skriver också om vad han kallar sitt italienska credo – arbete, tro, familj. Ett credo som gått i arv från hans mamma och känns igen från samtliga hans album från ”The River” och framåt.
Arbete och familj är det viktigaste i det credot. Tron skakades i grunden under de sadistiska bestraffningar han utsattes för i sin katolska skola. Örfilarna från nunnorna på St. Rose bränner fortfarande.
Mycket av det som framkommer i boken ”Born to run” har berättats förut.
Redan 1979 skrev journalisten Dave Marsh en bok om Springsteen som till och med hette ”Born to run”. Journalisten Dave Marsh, gift med en av Springsteens två managers, har sedan skrivit ytterligare ett halvdussin Springsteenböcker.
För fyra år sedan kom Peter Ames Carlins sällsynt grundligt researchade biografi ”Bruce” som byggde på intervjuer med i princip samtliga nyckelpersoner i hans omgivning.
Det var Peter Ames Carlin som första gången skrev om det mörker och barndomstrauma som präglat Springsteens pappas uppväxt.
Pappan har irländska rötter. Italienska kvinnor som gifter sig med irländska män – beskrivna som mindre dominerande än italienska män – har präglat hela Springsteens släkt.
Och halva New Jersey. ”Här på Jersey Shore träffas italienarna och irländarna ofta för att umgås och para sig.”
Hans pappas syster blev fem år gammal dödad av en lastbil när hon på sin trehjuling cyklade förbi den närliggande bensinstationen.
Springsteens farmor blev sängliggande i två år efter dotterns död och kunde inte ta hand om sitt andra barn. Springsteens pappa skickades till utkanten av stan för att i stället växa upp med släktingar.
Vad Peter Ames Carlin tecknade konturerna av i sin biografi färglägger Bruce Springsteen nu i sin egen bok.
Skildringen av pappans demoner tillhör det starkaste inslagen i boken. ”När pappa tittade på mig såg han inte det han vill se”.
Pappans religiösa ritual var ”det heliga sexpacket”. Öl efter öl i kökets kolmörker. Först därefter blev pappan, för en stund, intresserad av att tala med sin son, samtal som alltid spårade ur.
Förhållande mellan far och son blev inte bättre av att farmodern kastade sig över sonsonen Bruce Springsteen som en ersättare till det barn hon förlorat.
I farmors ögon blev lille Bruce husets herre, konung och messias i en och samma person. ”Eftersom jag var det första barnbarn klamrade sig farmor fast vid mig för att ersätta min döda faster Virginia. Allt var tillåtet. Det var en fruktansvärd frihet för en ung pojke och jag utnyttjade den så mycket jag bara kunde”.
De svagare partierna i ”Born to run” är när Springsteen inte håller igen utan ger uttryck för den stora BERÄTTARGLÄDJEN.
Delar av boken liknar hans mellansnack under konserter. ANEKDOTER fulla betonade ord, utskrivna precis så, med versaler, samt mängder av kvasidramatiska skiljetecken. Det är så många ”…” att man som läsare känner fantomsmärta över att inte ha rödpenna till hands.
Under årens lopp har det blivit uppenbart hur hårt Springsteen arbetat med sina album. Vad som från början var 20-30 låtar har strukits ned till hälften. Fulländade låtar, så bra att andra artister hade offrat kroppsdelar för att kunna skriva dem, har lämnats utanför album för att de inte passat dramaturgin.
Så hårt och konsekvent har Bruce Springsteen inte arbetat i rollen som bokförfattare.
Han kan verkligen skriva, men med över 500 sidor får vi här allt bonusmaterial utgivet på gång, huller om buller.
Det försvagar boken rent litterärt, men är samtidigt förmodligen vad man många Springsteen-fans önskar sig. En publik så hängiven att den står ut med 14 minuter långa versioner av ”Twist and shout”.
Ovanligt för en översatt bok så ges ”Born to run” i dag ut på svenska samma dag som den amerikanska utgåvan. Översättningen av Erik MacQueen är utmärkt, koncis, med flytet intakt.
Ändå lär en del ha invändningar mot översättningen. Efter ett halvt sekel med Springsteens mellansnack under konserter så är vid vana vid hans egen berättarröst att en översättning oundvikligen blir lite som en animerad film där ”ALLA TALAR SVENSKA”.
I förhandsskriverier om boken har mycket handlat om hur Bruce Springsteen här för första gången öppet berättar om sina depressioner. De partierna är fint beskrivna. Redogörelsen om hur han kunnat resa sig igen efter månadslånga perioder då han bara sov och sov och inte ville vakna – ”Jag hatade det grå gryningsljuset” – är också uppenbart ett resultat av många år i psykoanalys.
Samtidigt är det inte alls svärtan som dominerar boken, utan berättelsen om hans musik. Begynnelsen. Förlösningen. Sång, dans och sex. Utvecklingen album för album.
När Bruce Springsteen skriver om hur han hörde Drifters och Sam Cooke sjunga ur mammans transistorradio i köket gör han också den bästa beskrivningen av det som kom att bli hans egen musiks signum. ”Låtarna jag fastnade för i längden var sådana där sångarna lät glada och ledsna på samma gång”.
(slut)