Krönika, DI Weekend
Weekend 9 september
Krönika
Jan Gradvall
I måndags avslutades årets upplaga av Burning Man, en omtalad årlig festival i Nevada-öknen. Vill man skåda in i framtiden för media och underhållning är det i den falnande glöden från Burning Man man ska peta runt och leta.
En av de mest visionära personerna inom svensk musik och samtidskultur är Johanna Beckman. Hon var tidig med att se talangen hos artister som Maskinen och Mapei, är en av grundarna till Ingrid-kollektivet med Lykke Li och Amason och har organiserat omfattande kulturellt utbyte mellan Sydafrika och Sverige.
I dag är Johanna Beckman creative director för Nobelberget, den kanske mest intressanta platsen för klubbar och livemusik i Stockholm, samt bokar artister för Gagneffestivalen.
Under ett intressant panelsamtal på Way Out West fick Johanna Beckman frågan om vad hon tror kommer växa mest i den närmaste framtiden. Hennes svar var – participatorisk kultur.
Johanna Beckman: ”Jag tycker mig se en trend i att participatorisk kultur växer, Fler festivaler och arrangemang i stil med Burning Man där deltagarna tillåts vara aktiva själva, snarare än bara aktiva åskådare”.
Festivalen Burning Man har sina rötter i en kväll 1986 då Larry Harvey organiserade en spontan fest på en beach i San Fransisco runt en brinnande träfigur. Larry Harvey, född 1948, är ett barn av San Fransiscos kända och ökända alternativkultur.
Efter fem år flyttade festivalen till Black Rock Desert i Nevada. Festivalen hålls varje år i månadsskiftet mellan augusti och september och har barea blivit större och större.
I år var det 70 000 människor som samlades i öknen för att under en vecka bygga upp staden Black Rock City. En ökenstad utan vatten och elektricitet. Och utan kontanter.
Alla besökare, efter att de på nätet betalat biljettpriset 400 dollar, måste själva ta med tillräckligt mycket vatten och mat för att klara sig en vecka. De måste sedan bedriva byteshandel med vad de har att erbjuda: mat, hantverkskunnande, konstnärliga färdigheter – allt utan en enda dollar används.
Under en resa till Los Angeles i vintras, då jag intervjuade Max Martin för Polarpriset och DI Weekend, åt jag en kväll middag med en affärsadvokat i kostym som lyriskt talade om Burning Man som årets höjdpunkt.
För honom var det uppenbart vad dragningskraften var. Att en vecka om året klä av sig kostym och naken springa omkring i ökennatten hög på alla droger i alfabetet.
Men tittar man på besökarna på Burning Man så är det uppenbart att det är mycket mer än en hippiefestival.
Google-grundarna Larry Page och Sergey Brin åker alltid till Burning Man. Mark Zuckerberg var på plats för några år sen och delade ut grillade ostmackor. Elon Musik, skaparen av Tesla, fick idén till sitt energiföretag Solar City på vägen till Burning Man.
Den deltagande festivalen – skapad av besökarna själva – har bokstavligen blivit en plats för förnyelse och nytänkande.
Det blir också lättare att förstå Google och Facebook och deras visioner om framtiden om man förstår varför de älskar Burning Man.
Mark Zuckerberg var förrförra veckan i Italien för att bevista Spotify-grundaren Daniel Eks bröllop vid Comosjön. Efteråt tog Zuckeberg sitt privatjet för en privat audiens hos påven – inte någon påve i techvärlden, den riktige påven – samt träffade studenter vid universitet i Rom.
Under mötet fick Zuckerberg frågan om Facebooks roll som medieföretag. I diskussioner om svensk medias framtid nämns Facebook hela tiden.
Men Zuckbergs svar är talande: ”No, we are a tech company, not a media company. We build the tools, we do not produce any content”.
Vad det handlar är att erbjuda verktyg, sedan får besökarna/användarna själva skapa. Precis som på Burning Man.
Det går att ifrågasätta och kritisera den inställningen – en inställning där man avsäger sig ansvar – men det är så Silicon Valley tänker.
Och det är även så den unga generationen tänker. Färre nöjer sig med att vara passiva mottagare av kultur. I stället vill man bara med att påverka, bidra, forma.
Johanna Beckman säger att hon talat mycket med Alexander Bard som grävt ännu djupare i ämnet. I takt med att unga spenderar så stor del av sitt liv på nätet ökar behovet av nya platser utanför nätet där man kan vara tillsammans skapa med sina händer.
I Sverige har festivaler inspirerade av Burning Man också börjat dyka. Urban Burn på Nobelberget. Även Gagneffestivalen är född ur en sådan kultur. Det finns även Borderland, en festival som i fjol hölls i Sverige och i somras i Danmark.
Bandet Bob Hund (se recension på nästa sida) är också inne på liknande tankebanor när bandet låter sin publik bli delaktig i processen genom att låna instrument från lokala musiker på de orter spelar. Participatorisk kultur.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
ROMAN
Fredrik Backman, ”Björnstad” (Piratförlaget). Med drag av ”Friday night lights” (reportagebok som blev en tv-serie) och ”Åshöjden”, en lysande roman om sport, i detta fall hockey, och vad det kan göra med människor i ett litet samhälle.
KONSERT
Troye Sivan, Gröna Lund, i kväll fredag. Samtidsstudie: artist som till 100 % är ett barn av Internet. Ung australier-sydafrikan som levt sitt liv på nätet, kom ut som gay på YouTube och nu gör utmärkt samtidspop. Legat etta på iTunes i 57 länder.
SOUL
”Afterschool special: The 123s of kid soul” (The Numero Group). Bedårande soulsamling med barnartister. Typ 12-åringar som sjunger hjärtat ur kroppen. Jackson 5 och Little Stevie Wonder var långt ifrån ensamma. ”Guessing game” med Jimi Hill!
+
BONUS NR 1:
Någon som är jagad. Någon som jagar.
Precis så enkelt kan upplägget vara för en klockren film.
Steven Spielbergs långfilmsdebut ”Duellen” från 1971 handlar om en man som jagas av en lastbil som vill köra över och döda honom. Det är hela handlingen.
Om man tar ”Duellen” och korsbefruktar den med en annan Steven Spielberg-film, ”Hajen”, har man konceptet för ”The Shallows” som har svensk biopremiär i dag.
En ung surfare, spelad Blake Lively från tv-serien ”Gossip girl”, är ensam på en strand när hon attackeras av en vithaj. Hon lyckades ta sig upp på en klippa 200 meter från land.
Därefter handlar det om överlevnad. En duell mellan surfaren och hajen.
I händerna på en bildälskande spansk regissör som behärskar alla trick i skräckfilmshandboken blir det cinematografiskt guld. Filmens motsvarighet till Ramones-låtar. Adrenalin utan intellektuellt bjäfs.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hur luktar Internet?
Nedräkningen har börjat till den dokumentär jag ser mest fram emot. Inte överraskande är den gjort av überegensinniga tyska geniet Werner Herzog.
Vad Herzog denna gång riktat sin kameralins mot är Internet och dess födelse.
I filmen ”Lo and behold”, med undertiteln ”Reveries of the modern world”, kliver in Herzog på det rum på UCLA som förvarar datorn där allting började. En dator varifrån det allra första textmeddelandet skickades online 1969.
Datorn ser ut som ett torkskåp. I trailern till filmen får vi se hur Internet-pionjären Leonard Kleinrock dunkar på datorn och luktar på den (”den har en unik odör”).
Allt detta medan Herzog med sin viskande grizzlybjörnshesa tyskengelska förklarar att det var här som historia skrevs.
Vetenskapsmän intervjuas som förklarar att det snart går att tänka fram tweets och att robotar snart kan göra film (om än inte lika bra som Herzogs). Herzog intervjuar även Elon Musk och anmäler sig frivillig att åka till Marks, enkel biljett.
”Lo and behold” går nu på bio i USA. Svensk premiär tyvärr fortfarande oklart men första veckan i december går filmen att köpa på dvd och bluray.
Jan Gradvall