Krönika, DI Weekend
Weekend 2 september
Krönika
Jan Gradvall
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land. Det främmade landet är just nu mycket likt Kungsträdgården i Stockholm.
Efter att ryktet spritt sig om att just Kungsträdgården är huvudstadens och Sveriges bästa plats för att fånga Pokémon, så utspelas just nu en märklig syn bland fontäner och bänkar och almar och körsbärsträd.
På eftermiddagar och helger driver unga Pokémon Go-jägare runt i parken med sina mobiler i högsta hugg och fångar Pokémon med en koncentration som om detta var det viktigaste som finns i deras liv just nu.
Många av barnen känns igen på att de har hängande vita sladdar till extra strömkällor i fickan. Allt för att kunna dra ut på spelandet längre än vad mobilbatteriet orkar.
Enligt den gängse synen på barnuppfostran är dessa barn förtappade själar. Barn till slappa eller frånvarande föräldrar. Barn som själva tagit tricken in city och sedan går runt bland betongen, helt fixerade av skärmar och modern teknik.
Vi föräldrar till dessa unga jägare borde veta bättre. Vardagseftermiddagar borde i stället ägnas åt schemalagda och pedagogiska aktiviteter som förkovrar våra barn. Fäktning. Ridning. Trumpet. Extra lektioner i spanska och matematik. Eller åtminstone användas som mobilfria timmar.
Samtidens syn på barnuppfostran kan sammanfattas med att föräldrarna ser det som sitt ansvar att aktivera och vägleda sina barn så mycket som möjligt. Curlingföräldrar är ett uttjatat begrepp men innebörden är fortfarande korrekt.
Ett annat sätt att uttrycka det är att beskriva föräldrarna som ingenjörer eller snickare. Materialet som ska utvecklas och förädlas är barnen.
Journalisten Isabel Berwick på Financial Times, i normala fall redaktör för läsarkommentarer, skrev för ett par veckor sedan en mycket intressant text i tidningen med rubriken ”The parent trap”, föräldrafällan.
Texten bygger på ett referat av två nya böcker om barnuppfostran. Den ena av böckerna använder just liknelsen med dagens föräldrar i rollen som snickare.
Psykologiprofessorn Alison Gopnik har skrivit ”The gardener och the carpenter”, baserad på ny forskning om förhållandet mellan barn och föräldrar.
Snickaren är föräldern som ser sitt barn som ett råmaterial vilket med förälderns hjälp kan byggas till något fint och stabilt. Trädgårdsmästaren är en förälder som bara vattnar, kanske rensar lite ogräs, men sedan låter barnet växa själv.
Tesen som drivs i boken: trädgårdsmetoden passar barn bättre.
Förutom att Alison Gopnik är psykologiprofessor är hon även mamma, farmor och marmor. Hon skriver att det efter att kvinnor slutligen fick större plats i forskningen, så har även forskningresultaten förändrats.
Omsorg visar sig fungera bättre än drillande och exercis. Det viktigaste är inte att forma och förändra de vi älskar. De viktigaste är att ge dem vad de behöver för att själva växa.
Men vad som är det allra största problemet med föräldrar som försöker forma sina barn inför framtiden – det är att den framtiden inte finns. Vår egen uppväxt har väldigt lite gemensamt men den framtid som våra barn kommer att möta.
Värre än så: vi kan inte ens föreställa oss den. Vi har ingen aning om vad som väntar. Lika lite som vi för två månader sedan inte ens kunde föreställa oss att någon i juli 2016 skulle skapa ett spel som Pokémon Go.
Föräldrar som gör sina barn redo för framtiden, gör dem bara redo för en framtid som kommer att vara omodern när kommer ut i arbetslivet.
Den andra boken som refereras till i Financial Times-texten heter ”The end of American childhood” och är skriven av historikern Paula Fass.
Varför har så många amerikanska barn, uppväxta i fattigdom på 1800-talet och början på 1900-talet, i vuxen ålder klarat sig så bra och tagit så mycket plats i världen?
Paula Fass skriver att medan europeiska barn skyddades i sina hem av föräldrar och betjänter, så fick amerikanska barn redan som små ta ansvar för sig själva. Även för sin försörjning.
Problemet med högpresterande barn som under skolgången får lära sig att livet går ut att få höga resultat på proven som möjligt, är att de sedan kommer ut till ett modernt arbetsliv där det aldrig delas ut några prov att svara rätt på.
I stället för att vara fullproppad med svar och färdigheter är det bättre att vara beredd på ständig anpassning och omprövning.
Artikelförfattaren Isabel Berwick skriver: ”Den gåva vi kan ge våra barn är att sluta oroa oss, att i stället se på allt mer långsiktigt, och låta nästa generation trampa upp sina egna stigar”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOX
Nina Simone, ”The Philips Recordings”. Ett bättre gåbortpresent än blommor och choklad. En liten kompakt och obegripligt billig (runt 350 kronor) box med sju album som Nina Simone spelade in på Philips mellan 1964 och 1967. Fysisk kärlek.
KONST
Tony Oursler, Magasin 3, Stockholm. Nedräkning till en av höstens främsta utställningar (öppnar 16 september). När jag intervjuade Bowie 1996 berättade han lyriskt om sitt samarbete med New York-konstnären Oursler. De fortsatte jobba fram till 2013.
ROMAN
Richard Price, ”Clockers”. Har du också varit besatt av HBO-serien ”The night of”? Leta rätt på manusförfattaren Richard Prices roman från 1992 om dynamiken mellan polisen, droghandeln och samhället. Användes som inspiration till ”The Wire”.
+
BONUS NR 1:
David Remnick är journalistikens motsvarighet till både Zlatan Ibrahimovic och José Mourinho. Chefredaktör för världens bästa tidning och en av dess bästa skribenter.
Alla skribenter står i kö för att skriva för The New Yorker. När David Remnick i en intervju i podden Longform (rekommenderas) får frågan om vilken skribent han skulle vilja värva till tidningen men inte lyckats svarar han – Ta-Nehisi Coates.
Att nu Norstedts ger ut den 40-årige svarte amerikanska journalisten Ta-Nehisi Coates debutbok, ”Mellan världen och mig”, är en av höstens viktigaste bokutgivningar.
Boken belönades i fjol med National Book Award och föranledde till att Coates fick det stipendium som kallas ”Genius Grant” på närmare fem miljoner kronor. Stipendiet går till amerikaner inom olika områden som utmärks av ”extraordinär kreativitet och dedikation”.
”Mellan världen och mig” är omedelbar och personlig som ett hiphopalbum. En endast 150 sidor lång bok som är ett utformat som ett brev till Coates son och handlar om USA:s historiska och samtida syn på svarta och vita. Varför fortsätter svarta människor att mördas?
Ta-Nehisi Coates har haft New York Times mästerjournalist David Carr (1956-2015) som mentor. Hans språk är exakt, hårt, kondenserat. Berättelsen tränger sig in mellan ens hjärtklaffar och lyser upp nya tankebanor i ens hjärta.
Ta-Nehisie Coates skriver just nu nya historier om Black Panther, den första svarte superhjälten i Marvels Universum. Black Panther får en egen Marvelfilm 2018 med soundtrack av Ludwig Göransson från Linköping.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Adonis? När det namnet för första gången började dyka upp i spekulationer om Nobelpriskandidater för 15-20 år sedan, lät det nästan som en parodi på obskyra kandidater. Adonis, den syrianske poeten. En mystisk poet utan efternamn.
Men Adonis har hängt kvar bland favoriterna. 2011 var han rent av favoritkandidat hos Ladbrokes och gav endast fem gånger pengarna.
Adonis heter egentligen Ali Ahmad Said Asbar. Han föddes 1930 i Syrien men lämnade landet 1956 av politiska skäl.
Volante förlag ger nu ut en bok, ”Våld och islam”, som är lika tydlig som titeln. Boken är ingen poesisamling utan en intervjubok, där Adonis samtalar med Houria Abdelouahed, en fransk-marocansk psyskoanalytiker.
Första frågan lyder: ”Hur ska man förklara den arabiska vårens misslyckande?” Precis så fortsätter det. Raka frågor och raka svar. Som läsare känner man att det är precis den här sortens samtal man saknat för att förstå vad som nu händer i Syrien och dess omgivning.
Jan Gradvall