Krönika, DI Weekend
Weekend 26 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Att komma hem ska vara en schlager. Att komma hem från krig har snarare visat sig vara Joy Divisions album ”Closer” eller ”Hurt” med Nine Inch Nails.
Fler hemvändande amerikanska soldater har begått självmord än som dött i krigen i Irak och Afghanistan.
Vad beror detta på?
Sebastian Junger är en av Amerikas mest hyllade journalister. Han skrev boken ”The perfect storm”, en dokumentär skildring av en fiskebåt och dess besättning under en storm 1991. Boken filmades år 2000 med George Clooney.
Sedan dess har Sebastian Junger i första hand skrivit om krig. Han har gjort oförglömliga reportage i Vanity Fair, gjort en dokumentärfilm och gett ut boken ”War”, hyllad som en av de bästa böckerna om krig sedan Michael Herr (dog i juni) skildrade Vietnamkriget i den vidunderliga ”Dispatches”.
Jungers nya bok, den helt färska ”Tribe”, är knappt en bok utan ilsken pamflett på 168 sidor. Han har själv kallat boken för ”a rant”.
Boken är en inkastad brandfackla som lyser upp ett dunklet hörn av samtiden som många är medvetna om men undviker.
För vad Sebastian Junger slutligen kommit fram till – efter ha att så länge levt så nära soldater både under och efter krig – är att problemet inte är att soldaterna inte kan hantera sina krigsupplevelser. Problemet är det samhälle de kommer hem till.
Bokens titel ”Tribe” kan översättas med stam. En social formgruppering. En grupp där man känner sig hemma, har sin plats, känner sig behövd.
Att tillhöra en sådan grupp är ett behov som i 200 000 år definierat vad det innebära att vara människa.
Så är det fortfarande, rent genetiskt, men för första gången i historien lever vi nu i en tid där samhället har avskaffat nödvändigheten att tillhöra en stam.
Sebastian Junger skriver att det västerländska samhällets eget narrativ går ut på att vi rör oss mot ständig förbättring. På många sätt stämmer det. Levnadsstandard har höjts på ett fantastiskt sätt. Sjukdomar botas.
Men samtidigt har vi också skapat ett samhälle där många känner sig överflödiga. Det är ett samhälle perfekt för att uppnå all sorts individuell frihet, men samtidigt ett samhälle där fler och fler känner sig utanför och ställer frågor som: Varför är jag här? Vem behöver mig? Vad är min roll i det stora?
Bokens analys stämmer kusligt bra in även på Sverige. Vad våra barn får lära sig, redan i mycket tidig ålder, är att det finaste av allt är självständighet och att kunna stå på egna ben.
Moderna industrier klarar sig med en tiondel av den arbetskraft som förr behövdes. Bostadsområden byggs så att man slipper ha kontakt med grannar. Elever i skolan som får låga betyg får lära sig att deras framtida roll i samhället inte kommer att vara lika viktig som andras.
Mobil teknologi gör så att man med skärm och lurar inte behöver ha ögonkontakt med någon överhuvudtaget.
Vad Sebastian Junger upptäckt är att soldater i krig för första gången i sina liv upplever en gemenskap, en stamtillhörighet. Plötsligt får deras liv en självklar mening. De blir en del av grupp som för sin överlevnad är helt beroende av att alla i alla lägen agerar som en grupp. Alla behöver alla.
Schimpanser och människor har till 98 procent samma gener. För schimpanser och nästan alla andra djur är det otänkbart att låta små barn sova ensamma. Barn och föräldrar har hela tiden hudkontakt.
Sebastian Junger skriver att han under brinnande krig i Afghanistan hukar i nedgrävt skyddsdike. På natten är han så nära de andra soldaterna att han kan nudda tre av dem. De ligger där med fara för sina liv, men han har i vuxen ålder aldrig sovit bättre.
När dessa soldater återvänder hem till schlagertillvaron återvänder de också till total tomhet. De behövs inte längre.
Sebastian Jungers bok är en kombination av historia, antropologi och psykologi. Han fyrar av frågor och exempel som en Gary Cooper som just klivit in i saloon.
Varför var det i Nordamerika så många vita europeiska kolonisatörer som valde att fly och leva med indianerna medan det nästan inte finns några dokumenterade fall på motsatsen?
Varför sjunker antalet depressioner på platser som genomgår naturkatastrofer? Varför finns det civila som under den fruktansvärda belägringen av Sarajevo ändå beskriver den tiden som den lyckligaste i sin liv?
Sebastian Junger är noga med att aldrig romantisera krig och katastrofer. Inte heller indianer. Han redogör för att nordamerikanska indianstammar var i ständiga krig med varandra och praktiserade lika vidriga tortyrmetoder som européer på medeltiden.
Hans poäng är att lyfta debatten en nivå högre. Det bästa sättet att skapa ett bättre samhälle, där ingen tänder eld på bilar och färre går under i depressioner, är att få alla att känna sig behövda och viktiga.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
PODCAST
”Staden”. En podcast om städer och arkitektur med sällsynt hög kunskapsdensitet. Lysande avsnitt om allt från Linköping till Los Angeles. Skärper ens seende. Producerad i samarbete med Sveriges Arkitekter. Nypremiär 16 september.
DOKUMENTÄR
”All things must pass: The rise and fall of Tower Records” (dvd). Tänk om alla streamingtjänster om ett år har försvunnit? Att affärsmodellen plötsligt slutar fungera? Dokumentär om ett legendariskt skivaffärsimperium. Påminner om hur radikalt allt kan förändras.
YOUTUBE
”The People’s history of pop”. Pophistorien en gång till, fast nu berättad ur fansens perspektiv, med minnen och memorabilia. Fin ny musikserie på BBC Four. I vanlig ordning ej inköpt av svensk kanal, men avsnitten dyker upp sin helhet på YouTube.
+
BONUS NR 1:
Lieutenant Uhura i ”Star Trek” såg ut som Supremes hade en fjärde medlem i rymden.
Efter den första säsongen 1966 beslutade sig skådespelaren Nichelle Nichols för att lämna rollen – hon hade fått sin drömroll på Broadway– men den som övertalade henne att stanna kvar var ett av seriens största fans: Martin Luther King.
Den allra första kyssen i amerikansk tv mellan en svart och en vit skådespelare skedde i ”Star Trek”. Tv-kanalen var nervös och vill ta alternativa scener. Men William Shatner (Kirk) och Nichelle Nichols (Uhura) saboterade med flit alla scener utan kyss.
Den 8 september fyller ”Star Trek” 50 år, ett jubileum som kommer att prägla resten av året. Vi kommer att mötas av ändlöst snack om nörderi och nördera, men det är just historier som ovanstående som visar vilken kraft som finns i serien och skapare Gene Roddenberrys vision om jämlikhet.
50 år efter premiären är också ”Star Trek”-imperiet lika start som någonsin. Sommarens biofilm har spelat in två miljarder kronor.
Det finns i dag 194 eller 196 länder, beroende på hur man räknar. 191 av dem har sänt ”Star Trek”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Under Way Out West i Göteborg ledde jag ett seminarium med tre av världens just nu ledande talangscouter och artistutvecklare: Jennifer Fierman och Chloe Weise från New York och Victoria Ree från London.
När jag frågade dem om trender i dagens popmusik svarade alla tre – dancehall.
Dancehall är en vidareutveckling av reggae, en ettrigare och mer sparsmakad variant dominerad av trummaskin och synthesizer, som funnits på Jamaica i över 35 år.
Det senaste året har influenser från dancehall, allt från ljud till melodislingor, börjat dyka upp i mainstreampopmusik, från Drake till låtar med Justin Bieber.
Producenten Diplos grupp Major Lazer lånar även estetik från Wilfred Limonius som formgivit de mest ikoniska dancehall-omslagen.
Wilfred Limonius (1949-1999) har postumt fått erkännande för sina serietidningslika illustrationer i bjärta färger. Efter att en utställning med hans omslag turnerat i engelska städer,f rån november 2015 tilll juli 2016, har det nu gjorts en bok, ”In Fine Style: The dancehall art of Wilfred Limonius”.
Jan Gradvall