Krönika, DI Weekend
Weekend 10 juni
Krönika
Jan Gradvall
En gullig kattunge som åker rullskridskor. Är det detta som kommer att visa sig vara essensen av vår tids populärkultur? Någonting som är precis lagom dumt och roligt och ytligt. Here today, gone tomorrow.
Ingen tar roliga klipp på YouTube på allvar, men vi kanske borde göra det. Jag såg nyligen en kattvideo som var upp i 96 miljoner visningar. Tänk om detta klipp kommer att visa sig vara värt någonting i framtiden?
Det är det perspektivet man måste ha för att förstå hur popartister kunde luras skriva så dåliga avtal.
I början på 1960-talet betraktades poplåtar på radion ungefär som kattvideor på YouTube gör i dag.
Något kul och roligt för stunden. Ett populärkulturellt happy meal. Ena månaden sjöng alla med i ”She loves yeah yeah”, nästa månad i ”Do wah diddy”.
Det var ingen som 1963 ens kunde föreställa sig att vad man lade ut då, ett halvt sekel senare fortsätta generera intäkter.
Rolling Stone-journalisten Fred Goodman har precis gett ut en ny bok om ökände musikmanagern Allen Klein (1931-2009), en bok med titeln ”Allen Klein: The man who bailed out the Beatles, made the Stones and transformed rock’n’roll”.
I en artikel om Paul McCartney i The New Yorker, där även liknelsen med kattvideor förekommer, kallades boken för ”a kind of hair-rising, greatest hits-catalogue of how to screw a pop musician”.
Att läsa på om Allen Kleins metoder är en oförglömlig läxa om vikten av att värna om sin upphovsrätt, oavsett i vilken bransch man verkar.
Allen Kleins motto var: ”Ta inte 20 procent av en artists inkomst. Ge dem i stället 80 procent av din”.
På så sätt blev artisterna lyckliga och tjänade mer pengar – kortsiktigt.
Allen Klein var amerikan och jobbade från början med Sam Cooke, Bobby Vinton och Bobby Darin. När deras storhetstid var över reste han i stället till London på jakt efter nya byten.
Vad han satte tänderna i när han anlände var Rolling Stones och Beatles.
John Lennon gillade Allen Klein och kallade honom för ”en riktig haj – någon som håller andra hajar borta”.
Allen Klein uppnådde också det som banden efterfrågade: högre royalties. Han var en mästare på att jaga fram pengar som blir liggande på skivbolag.
Men vad han inte berättade för artisterna var att de frågade efter fel saker. Vad de skulle frågat efter var inte mer pengar vid årets slut, utan äganderätten, något Klein lade beslag på.
Den enda som misstänkte att allt inte gick rätt till var Paul McCartney. Han anlitade på egen hand två advokater i New York, far och son Eastman, släktingar till hans blivande fru Linda.
Dessa advokater varnade honom för Klein. De representerade konstnärer som Willem de Kooning och uppmanade McCartney att börja tänka på sin konst som något som borde förvaltas långsiktigt.
Eftersom McCartney var ensam om att vilja dra sig ur, så gick han och Eastman-advokaterna till domstol 1970 för att splittra Beatles partnerskap. Det blev droppen för John Lennon. Hans mest hatiska tirader mot sin forne vän kommer från denna tid.
Men det var McCartney som hade rätt. Genom att frigöra sig från fulavtal skyddade han sina intäkter långsiktigt, återfick kontrollen över sin musik och skapade en förmögenhet de andra inte kom i närheten av.
Historien visar också tydligt: alla borde göra som Paul McCartney.
Halva Princes karriär handlade om att få tillbaka rättigheterna till sin egen musik.
I dödsrunor över Prince gjorde sig många lustiga över att han under en tid bytte namn till en symbol, men vad det handlade om var att försöka bli kvitt det kontrakt han skrivit på för Warner Brothers. När inte namnbytet gav honom rätt att göra musik som fri artist skrev han ”SLAVE” på ena kinden. Först 2014 fick Prince tillbaka äganderätten till sin egen konst.
Så hur är situationen i dag?
Svaret är att det är värre än någonsin. Allen Klein dog 2009 men hans arvtagare håller just nu på att sätta tänderna i journalistik, television och film.
Inom tidskriftbranschen tvingar förlag som Bonnier Tidskrifter, Aller Media, och LRF frilansjournalister att skriva på så kallade fulavtal för att få fortsätta skriva. Avtal som innebär att journalisten förlorar kontrollen över sitt material och tvingas avsäga sig den upphovsrätt man egentligen har rätt till enligt svensk lag.
Inom film- och tv-branschen satsas miljonbelopp på lobbying med syfte att framställa upphovsrätt som någonting ålderdomligt som är ”i vägen för utveckling”. Produktionsbolag vill att alla ska gå med på totala utköp, avtal som innebär att man avsäger sig rätten till intäkter i alla framtida format.
Inom musik för film och tv finns företag som Epidemic Sound vars affärsidé innebär att medverkande musiker får en klumpsumma och avsäger sig framtida royalties.
Argumentationen för detta är klassisk Allen Klein. Vi är på din sida. Vi hjälper dig att tjäna mer pengar i dag.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
PODD
Bildningspodden. Min nya favoritpodd. Produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman för Humanistiska fakulteten vid Stockholsm universitet. Täta, raka samtal med experter som brinner för sina ämnen. Om allt från Dostojevskij (se nästa sida) till Ostindiska Kompaniet.
KASSETTBAND
NBF, ”Samlade synder”. Norsholms BefrielseFront, NBF, släpper den outgivna delen av sin karriär i det format som är mer punk än något annat: en dubbelkassett. Inspelningar från 1969 och framåt. NBF var lika mycket Canned Heat som Pugh som punk. Innehåller livelåtar från Ultrahuset 1981.
FOTBOLL
EM i Frankrike. Från i kväll och fram till 10 juli, matcher i princip varje dag. Särskilt den inledande fasen av EM, med tre matcher om dagen (15.00, 18.00 och 21.00), är en magisk tv-upplevelse som försätter en i ett nästan transliknande tillstånd.
+
BONUS NR 1:
Varför bör man ägna ett par sommarveckor till att slutligen plöja Dostojevskijs ”Brott och straff”? I samband med att en av världslitteraturens främsta verk fyller 150 år, så har utmärkta Bildningspodden gjort ett avsnitt om romanen.
Gäster i programmet är Susanna Witt, docent i slaviska språk vid Uppsala universitet, och Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet. Båda briljanta förmedlare av insikter och läslust.
Bland de bästa läsargumenten som radas upp:
1.
”Brott och straff” är den första polyfona romanen, dvs en roman där flera röster talar och möts. Röster som kan ha en annan moral och helt andra åsikter än författaren själv. En intressant påminnelse i vår tid där en nymoralistisk rörelse, denna gång från vänster, ställer krav på att konst ska vara moraliskt korrekt och anklagar avsändaren om så inte är fallet.
2.
SÄPO borde köpa in ”Brott och straff” och dela ut till alla anställda. Skildringen av Raskolnikov och hans utanförskap är en närstudie i hur någon blir extremist, terrorist eller jihadist.
3.
Dostojevskij skrev mot klockan. Och han behövde pengarna. Det finns en föreställning om att den mest upphöjda litteraturen är skapad helt fristående av marknadskrafter. Men ”Brott och straff” publicerades, precis som Dickens bästa verk, som en månadsföljetong i en tidskrift. Pressande deadlines, krav på spänning och omöjligheten att ändra i efterhand stärkte romanens fokus.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Elefanternas sista dans. Det kunde varit rubriken på vad som är tidernas mest osannolika artistuppställning på en festival.
Den 7-9 oktober anordnas festivalen Desert Trip i Indio, Kalifornien, samma plats som för Coachella-festivalen.
Kväll 1: Rolling Stones med Bob Dylan som förartist.
Kväll 2: Paul McCartney med Neil Young som förartist.
Kväll 3: Roger Waters med The Who som förartist.
Festivalen beräknas dra in 50 miljoner dollar. Biljettpriserna för tre dagar ligger på mellan 699 och 1599 dollar. Samtidigt finns det mycket. mycket dyrare VIP-biljetterna.
Artisterna kommer att tjäna grova pengar. Uppdelningen i gage avslöjar också artisternas aktuella marknadsvärde som publikdragare.
Rolling Stones, Paul McCartney och Rogers Waters (Pink Floyd) får enligt en källa i Billboard mellan 7 och 10 miljoner dollar vardera. För en enda spelning. Medan Bob Dylan, Neil Young och The Who får nöja sig med en miljon dollar.
Spekulationer i branschen är att Desert Trip inte blir en engångsföreteelse. Konceptet går att genomföra två helger på samma ställe. Eller i till exempel Europa.
Jan Gradvall