Krönika, DI Weekend
Weekend 27 maj
Krönika
Jan Gradvall
Att sova på saken. De äldsta talesätten är ofta de bästa.
Vikten av bra sömn kan inte understrykas tillräckligt. Människan är konstruerad så att vi spenderar mer tid åt att sova än något annat. Så viktig är sömnen för våra hjärnor och kroppar rent biologiskt.
Att vi sover en tredjedel av dygnet innebär att vi under våra liv spenderar flera decennier med att sova.
Så varför skildras sömn alltid som ett nödvändigt ont och ett problem i stället för en tillgång?
En tung morgon när ögonlocken inte vill öppna sig gjorde jag misstaget att googla effekten av sömnbrist.
Du är hungrig hela tiden. Du går upp i vikt. Du har svårt att fatta beslut. Din ny är dålig. Du glömmer saker. Du blir ofta sjuk. Allt detta kan enligt artikeln vara tecken på att man sover för lite.
Ett av de mest intressanta konstnärliga verken från senare år är den tyske tonsättaren Max Richters ”Sleep” som gavs ut i fjol.
Max Richter verkar inom en genre han själv kallat för postklassisk. Han är lika influerad av Gustav Mahler som Arvo Pärt och Brian Eno. Max Richter har skrivit mycket för film och tv, senaste till exempel ljudspåret till HBO-serien ”The Leftovers”.
Verket ”Sleep” finns utgivet i två former. Dels som en enkel cd-skiva med ett sammandrag av verket. Dels som en box där man kan lyssna på detta åtta timmar långa verk i sin helthet över åtta cd-skivor.
När BBC3 i höstas livesände ”Sleep” från midnatt till 08.00 var det längsta musikstycke radionkanalen någonsin sänt.
Max Richter är tydlig med syftet med musiken. Den enkla cd-skivan ”From Sleep”, som finns på streamingtjänster, är menad att lyssna på i vaket tillstånd. Meningen med den långa versionen är att man ska slumra in medan man lyssnar.
För Max Richter är sömn någonting fint och magiskt. I en intervju säger han: ”Jag har alltid varit fascinerad av sömnprocessen. Som barn var det min absoluta favoritaktivitet. Jag tänker ofta på komponerande som en form av dagdrömmande aktivitet. Om jag kunde, så skulle jag sova 23 timmar om dygnet”.
I stället för att prata om sömn som något står i vägen för att allt man vill hinna uppnå – ”om dygnet bara hade fler timmar” – så påminner ”Sleep” om att sömn, precis tvärtom, kan hjälpa oss att skapa effektivare och tänka mer originellt.
I boxens omslagstext kallar Max Richter sömn för ”en mirakulös del av våra liv”. Han lyfter särskilt fram vad som uppstår i tillståndet mellan sömn och vakenhet. Ett tillstånd där nästan allt hans eget skapande uppstår. ”Ett tillstånd där mitt avsiktliga och medvetna sinne på semester”.
Hjärnan växlar mellan olika lägen. Hjärnforskare talar om ett läge där hjärnan är som en dammsugare och ett där den är som en matberedare. Att switcha mellan dessa två lägen kräver mycket arbete för hjärnan och i ögonblicken där vi hamnar mitt emellan kan vi förvåna oss själva.
När jag lyssnar på ”Sleep”, ofta med följden att jag somnar, försvinner mina tankar i väg.
Jag tänker på när jag var tjugonånting och ensam åkte till Grekland i tre veckor. Jag har helt slut i huvudet efter en lång period där jag aldrig hade kunnat återhämta mig. Det enda jag gjorde på de grekiska öarna var att sova och läsa.
Jag sov 10-12 timmar per natt, plus en lång siesta på eftermiddagen då jag i flera timmar gled mellan vakenhet och sömn. Det är en av mest givande resor jag gjort. Även en av de mest upplevelserika.
Jag tänker också på tiden som småbarnsförälder då man kan bara kan sitta i timmar och hålla i ett barn som sover. De där ögonblicken när barn sover med utsträckta armar och fullständigt litar på världen.
Verket ”Sleep” är konstruerat som en serie variationer. En förebild för Max Richter är Johann Sebastian Bachs ”Goldbergvariationer” från 1741. Ett verk som, åtminstone enligt legenden, skrevs på beställning av en rysk ambassadör för att bota insomnia.
Max Richter skriver att inom europeisk musik från de senaste århundrandena så har komplexitet och svårtillgänglighet blivit synonymt med intelligens och avantgarde. Modernism har gett upphov till många förstummade verk, men någonting har gått förlorat på vägen. ”Vi har förlorat våra vaggvisor”
Max Richter har därför skrivit något så prestigebefriat som en åtta timmar lång vaggvisa.
Jag rekommenderar alla att somna till den.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Tore Wretman – kökspojken”, del 1 & 2, SVT Play. Vilken historia. Vilken dokumentär. Om pojken med dyslexi, av skolan dömd till en hopplös framtid, men som ensam åkte till Frankrike och USA. Och sen kom hem och revolutionerade svensk matlagning.
TV
”The Americans”, Netflix. Min stående rekommendation. Den serie jag tjatat flest gånger om i DI Weekend, men som alldeles för få ännu upptäckt. Säsong 3 har just lagts upp på Netflix. Säsong 4, som just nu går i USA, fortsatt briljant.
PODCAST
”Longform”. Journalister intervjuar journalister, nischat men inte navelskådande. Den podd jag lyssnar på mest. Rekommenderade avsnitt: Ta-Nehisi Coates, Ira Glass, Tavi Gevinson, Anna Sale.
+
BONUS NR 1:
I slutet av 1960-talet gick det så dåligt för tv-kanalen ABC att komikerna började skämta om det: ”Bästa sättet att få slut på Vietnamkriget? Sänd det på ABC. Då är det nedlagt om 13 veckor.”
Räddningen för ABC visade sig komma från ett oväntat håll – politisk debatt.
Politisk debatt lika rå och full av tasksparkar som den vi just nu upplever i sociala medier.
Dokumentären ”Best of enemies”, nu på Netflix, är en superintressant skildring av ABC:s debattprogram1968. I ena ringhörnan: den konservative William F Buckley som gav ut National Review. I andra: den liberale författaren Gore Vidal, känd för romaner fulla av sex.
”Best of enemies” påminner i upplägget om ”When were kings”, bokningsdokumentären om kampen mellan Muhammad Ali och George Foreman.
Vi får följa uppladdningen inför de blodiga möten. Buckley (”the greatest debater”) och Vidal (”the greatest talker of the time”) hatade verkligen varandra, ett lysande recept för tv som drar tittare.
Båda vann och båda förlorade, beroende på hur man ser det. De kommande åren skrev de långa texter om hur mycket de hatade varandra. Dessa brev används som berättarröster i filmen och läses upp av skådespelarna Kelsey Grammer och John Lithgow.
När man ser dokumentären tänker man på två saker. 1. Den pågående presidentkampen och Donald Trump. 2. Att denna form av skamlösa politiska bataljer förmodligen skulle bli en succé på svensk tv i dag.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det är alltid någon bok som blir sommarens roman. I år lutar det åt ”The Girls”, en roman som ges ut i USA först om två veckor, men redan varit omtalad i två år.
”The Girls” är skriven av 25-åriga Emma Cline som vunnit novellpriser och i normala fall arbetar som läsare på The New Yorkers redaktion för fiktion.
Romanen utspelas i ett sektliknande hippiekollektiv 1969 dit unga flickor lockas av en karismatisk ledare.
När Emma Clines agent skickade runt romanen till förlag utbrast ett budgivningskrig mellan 12 olika förlag. Valet föll till slut på Random House som gav 25-åringen ett sjusiffrigt belopp (i dollar) för rätten till tre romaner.
Natur & Kultur har kapat åt sig de svenska rättigheterna och ger ut romanen i höst.
Jan Gradvall