Den riktige Kurt Cobain

Död säljer. Död konserverar. Död mytologiserar. Död förvandlar. Död förenklar. Från tidningen Pop 2001.

Text: Jan Gradvall

På sin ena arm hade Kurt Cobain en liten tatuering. En synnerligen hemgjord tatuering föreställande logotypen för K Records. Som motivering till varför han gjorde den sade han: ”To try and remind me to stay a child”.

K Records var ett litet skivbolag som hade sitt säte i Olympia, Washington. Den lilla hålan Aberdeen, som Kurt Cobain växte upp i, hade ingenting som ens liknande kultur. Han har själv beskrivit den som ett Twin Peaks, fast utan all spänning och utan alla udda karaktärer. Den närliggande staden Olympia hägrade däremot som ett New York i jämförelse och Cobain åkte dit så ofta han kunde.

I den lilla storstaden Olympia fanns ett liberalt sinnat college vid namn Evergreen där folk hade väldigt långt hår eller väldigt kort hår och var intresserade av konst. Där fanns även en radiostation som spelade ny rockmusik. Där fanns också några fanzines och två små oberoende skivbolag, Kill Rock Stars och K Records.

Om det går att sammanfatta K Records med ett ord är det oskuldsfullhet. Till skillnad från många av banden och skivbolagen i närliggande Seattle var K Records i Olympia inte alls intresserat av den traditionella och machodominerade rockmyten. I stället hade man barndomen som ideal. Man hyllade gulliga kattungar, karameller i glada färger, skolflickskläder, fina blommor och en vimsig inställning till livet. Idealet var ungefär att flyga fram mellan det goda som en pollenberusad humla.

K Records startades 1984 av Evergreen-studenten Calvin Johnson som också hade sitt eget band, Beat Happening. De första utgåvorna på bolaget var kassettsamlingar med titlar som ”Let’s Together” (1984), ”Let’s Kiss” (1985) och ”Let’s Sea” (1986). En ung och nyfiken Kurt Cobain älskade de här kassetterna. Det var här han upptäckte lokala band som The Melvins.

Calvin Johnson och K Records fungerade framförallt som en sorts sambandscentral för hemgjord och oskuldsfull gräsrotspunk. Bolaget gav ut eller distribuerade allt som de själva tyckte var bra. Det var till exempel på K Records som Beck gav ut sitt mest personliga album, ”One Foot In The Grave”. Bland de artister som K Records hjälpte till att introducera för en amerikansk publik var det särskilt tre som Kurt Cobain tog till sitt hjärta, japanska Shonen Knife, engelska Young Marble Giants (som även hade stort inflytande på R.E.M. och vars ”Credit in the Straight World” senare Hole gjorde en cover på) och framförallt skotska The Vaselines.

Under de kommande åren spelade Nirvana in inte mindre än tre låtar av The Vaselines. Det är rätt anmärkningsvärt för ett litet sketet skotskt band som bildades på skämt, som aldrig slog igenom och som splittrades veckan innan deras första och enda album gavs ut. Men lyssnar man på The Vaselines öppnas en lönndörr till Nirvanas innersta. En dörr som tar en förbi de kompakta betongväggar som numera spärrar in Nirvana i det fängelse som kallas för viktig rockhistoria. Lyssnar man sedan på när Kurt Cobain sjunger The Vaselines hör man bland den mest livsbejkande musik som spelats in.

När Nirvana blev inbjudna att göra en session för John Peel i oktober 1990 struntade de helt i att spela några egna kompositioner. I stället gick de in BBC-studion och hamrade ut fyra låtar de själva älskade: ”D-7” av Wipers, ”Turnaround” av Devo samt ”Molly’s Lips” och ”Son of A Gun” av The Vaselines. Länge fanns denna inspelning endast tillgänglig på EP:n ”Hormoaning”, utgiven i Japan och Australien, men de tre sistnämnda låtarna dök sedan upp på ”Incesticide”, det samlingsalbum med obskyra Nirvana-låtar som gavs ut efter succén med ”Nevermind”.

När jag gick till jobbet för några år sedan hade jag ett tag nästan som ritual att börja varje morgon med ”Molly’s Lips” och ”Son of A Gun”, spår sex och sju på ”Incesticide”. Jag vet inte varför jag valde att återvända till Nirvana just då och jag vet inte varför jag fastnade just här. Men det fanns något i denna musik jag inte hörde någon annanstans, som inte fanns i annan ny musik som påstods vara vital och energifull. En närvaro. Ett direkt tilltal. Den som vaknar upp i en lägenhet full av nya two step-tolvor kanske är jättelycklig, men om en viss tomhet infinner sig efter ett tag skulle jag vilja rekommendera dessa The Vaselines-låtar i Nirvanas tolkning.

Det är musik som står på tå och otåligt trampar i väntan på att få bli insläppt i studiorummet. Det är ett uttrycksbehov så pockande -- jag finns till, jag lever, jag är med i ett band -- att låtarna fyras som avklippta gummiband; ”Molly’s Lips” klockas in på 01.49. Och det är en elektrisk gitarr så lycklig och pollenberusad att den seglar fram högt över melodin och egentligen bara luktar på bas och trummor. Kurt Cobain var ingen rocklegend. Han var bara en humla som blev hög på musik. Ett fan som hade den barnsliga logotypen för K Records inristad på armen.

Nästan allting som skrivits om Kurt Cobain har utgjorts av spekulationer om varför han valde att dö. Ambitionen med den här artikeln är i stället att försöka lyfta fram varför han under 27 år faktiskt valde att leva.

Under ett par veckor plöjer jag igenom allt om Nirvana jag kommer över. Två böcker. Tidningsartiklar. Dussintals hemsidor. Men jag kan inte koppla ihop den figur jag läser om, den legend jag läser om, men den röst som sjunger ”Molly’s Lips”. En morgon fastnar jag på en rubrik i Dagens Nyheter: ”Romanen om Evitas liv som lik”. Det är precis samma sak med Kurt Cobain. Han har levt två olika liv, ett liv innan sin död och ett liv efter sin död.

I livet efter sin död är Kurt Cobain en självförbrännande eldsjäl som offrade sitt liv för konsten. I Göteborg och på Södermalm i Stockholm sitter just nu riktiga grabbar i flannelskjortor, med snuset rinnande, och tycker att Kurt Cobain är en lika magisk kille som Jim Morrison och Jimi Hendrix. Vi syns allihopa på Cimetière du Père Lachaise och dricker rött vin och tänder på en braja. ”Fy fan, ’Come As You Are’, det kallar jag jag riktig rockmusik. Äkta grejer. Man ryser ju när man sjunger om ordet ’gun’. It’s better to burn out, Berra, than to fade away. Det är andra grejer än techno det. Det är rockmagi. ” Död säljer. Död konserverar. Död mytologiserar. Död förvandlar. Död förenklar.

I livet innan sin död är Kurt Cobain däremot en komplex, extremt blyg kille som hatade machokultur, tyckte Jim Morrison var patetisk och gick runt och skrev ”GOD IS GAY” på husväggarna i Aberdeen. Kurt Cobain och Chris Novoselic blev till och med arresterade när de en kväll 1985 skrev ”HOMO SEX RULES” på väggen till en bank. I en intervju i bögtidningen The Advocate från 1992 (finns på nätet) berättar Kurt Cobain om hur han under hela sin uppväxt fick stryk av öldrickande grabbar i flannelskjortor för att han enbart hängde runt med bögar och tjejer. ”I’ve always been a sickly feminine person anyhow, so I thought I was gay for a while because I didn’t find any of the girls in my high school attractive at all.”

The Vaselines gav ut sina skivor på ett bolag kallat 53rd & 3rd. Namnet var plockat från en låt på Ramones första album som i sin tur sjöng om ett gathörn på Manhattan som var samlingsplatsen för manliga prostituerade. Både Dee Dee Ramone och Richard Lloyd från Television sålde här sina kroppar för att få pengar till droger. The Vaselines spelade hela tiden medvetet på sexuell ambivalens. De drev intensivt med den mansdominerade rockmyten och gjorde till och med en cover på transvestitens Divines ”You Think You’re A Man”. Är det så konstigt att Kurt Cobain älskade The Vaselines?

På Kurt Cobains eget initiativ gav Sub Pop ut en samlings-CD med allt som The Vaselines spelade in kallad ”The Way of The Vaselines: A Complete History”. Kärnan i bandet bestod av Eugene Kelly och Frances McKee. Eugene Kelly bildade senare Eugenius (intervjuad i Pop nr: 1? 2?) men tycks vara dömd till att förbli en obskyr fotnot i rockhistorien. När Frances McKee sjunger ”Molly’s Lips” låter den som en oskuldsfullare variant av Velvet Underground & Nico, eller möjligen som en föraning om Stereolab. Texten visar sig vara en hyllning till den skotska TV-kvinnan Molly Wier och hennes program ”Tea-Time Tales”.

Utmärkta samligen ”The Way of The Vaselines” innehåller även originalet till den tredje The Vaselines-låt som Nirvana spelade in, den hypnotiska ”Jesus Doesn’t Want Me For A Sunbeam”, som bandet framförde på skivan ”Unplugged in New York”. Det gick inte att lyssna på Nirvanas ”Unplugged”-skiva när den släpptes. Dels var för det nära inpå Kurt Cobains självmord. Dels var det lätt att blanda ihop denna skiva med alla oldtimers och deras ofta väldigt inställsamma Unplugged-inspelningar på MTV. Tanken på att höra ett akustiskt Nirvana kändes som att höra ett Nirvana utan tänder.

Men med lite distans framstår ”Unplugged in New York” faktiskt som den kanske punkigaste skiva som Nirvana gjorde. Kanske även den bästa. Medan debuten ”Bleach” bara är lösa trådar framstår ”Nevermind” fortfarande som deras elektriska mästerverk. Att den skulle vara för snyggt producerad, vilket Cobain efteråt hävdade, är bara trams. Spela till exempel ”On A Plain” och du hör att rockmusiken stått still sedan dess. Det finns ingen dålig låt på det albumet.

Uppföljaren ”In Utero” innehåller några fantastiska låtar, som ”Pennyroyal Tea” och ”All Apologies”, men är bitvis olyssningsbar i sin förvirring och svartsyn. ”In Utero” var också i första hand ett avståndstagande mot de flannelskjortor som till Kurt Cobains bestörtning förvandlade ”Smells Like Teen Spirit” till en starkölshymn. Plötsligt sågs Nirvana som en del av allt de själva var emot. Som Dave Grohl i Foo Fighters sjunger: ”What do you when all your enemies are friends?”

Foo Fighters album är för övrigt väldigt underskattade. I stället för att förlora sig i tomma rockgester och så kallat episka ballader om fallna änglar hyllar Dave Grohl sin vän genom att gå tillbaka till den pollenberusade och oskuldsfulla punkrock som var grunden till Nirvana. De tre första låtarna på Foo Fighters första album är en jublande urladdning helt i klass med Nirvanas sublima Sub Pop-singel ”Sliver”/”Dive”.

Medlem i Foo Fighters under ett par år var också Pat Smear som var Nirvanas fjärde medlem under bandet sista halvår och som en gång var med i The Germs, ett legendariskt punkband från Los Angeles. The Germs hade många likheter med Nirvana. Bandets sångare Darby Crash (som brukade sova hemma på soffan hos Becks mamma) dog av en överdos 1980, dagen före mordet på John Lennon, vilket gjorde att media glömde bort honom. Ett annat punkband att kolla upp för dem som är nyfiken på Nirvans rötter är Flipper vars ”Sex Bomb” Nirvana brukade spela live.

Backa bandet till MTV-studion den 18 november 1993. Nirvana har sålt 20 miljoner skivor och är världens största rockband. De är inbjudna att framföra de låtar som en hel värld numera kallar för rockklassiker. Alla väntar andäktigt på att få höra resultatet. Men vad gör Nirvana? Jo, först fyller de hela TV-studion med fina blommor. Därefter sätter sig ned och spelar tre låtar från Meat Puppets andra album ”Meat Puppets II”. De spelar också ett halvdussin egna låtar, plus en låt av av The Vaselines, en låt av David Bowie och en låt av Leadbelly, men de spelar framförallt tre låtar från Meat Puppets andra album ”Meat Puppets II”.

När sångerna ”Plateau”, ”Oh Me” och ”Lake of Fire” ljuder genom högtalarna är Kurt Cobain plötsligt tillbaka i Olympia igen. Han är långt, långt borta från rockarenor och tidningsrubriker och har beamat sig tillbaka till lugnet utanför Evergreen College. Han sitter där under en korkek och luktar på en påse nyinköpt vinyl han fått tips om via K Records.

I can’t see the end of me
My whole expanse I cannot see
I formulate infinity
And store it deep inside of me

Meat Puppets, ”Oh me”

Meat Puppets är en trio från Arizona. Bröderna Kirkwood på gitarr och sång respektive bas samt deras kompis Derrick Bostrom på trummor. Ibland låter de lite som en mer stillsam amerikansk kusin till bob hund. Ibland låter de som en ensam kaktus i Arizona-öknen som törstar efter vatten och sällskap. Det är popsånger som blåser runt i countrylandskap likt sådana där bollar av grenar man kan se blåa runt i öknen i vilda västern-filmer.

”Meat Puppets II” gavs ut 1984 på SST Records, samma bolag som gav världen Hüsker Dü, Black Flag och Minutemen. De senare har också gjort en cover på en av sångerna från just ”Meat Puppets II” vilket vittnar om skivans inflytande på amerikansk gräsrotspunk. Nirvanas versioner av dessa Meat Puppets-låtar ligger ganska nära originalen men bandet lyckas om möjligt få dem att låta ännu ensammare, ännu törstigare. Kurt Cobain sjunger dem så att nackhåret reser sig. Det är för övrigt anmärkningsvärt hur exakt och noggrannt Nirvana framför alla sånger på ”Unplugged in New York”. Detta är själva antitesen till slarvig grunge. Detta är perfektion.

När sedan Nirvana väljer att avsluta konserten med Leadbellys ”Where Did You Sleep Last Night” sluter de ännu en cirkel. Leadbelly var den förste gräsrotspunkaren. De inspelningar som denne svarta folkmusiker gjorde på trettiotalet och fyrtiotalet ger alltjämt ekon i rockhistorien. Beck kunde till exempel knappt sluta tala om Leadbelly när jag intervjuade för honom några år sedan.

Kurt Cobain upptäckte Leadbelly efter att han under unga år läst en artikel av författaren William Burroughs där denne skrev: ”To hell with modern day rock’n’roll. If you want to hear real passion, listen to Leadbelly.” Efter att en granne till Kurt visat sig äga ”Leadbelly’s Last Sessions” och lånat ut den till Kurt blev han besatt och köpte alla Leadbelly-skivor han kom över. I boken ”Come As You Are” av Michael Azerrad säger Kurt Cobain om sina Leadbelly-skivor. ”Det är så rått och uppriktigt. Det är någonting som jag verkligen håller för heligt. Leadbelly är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag är helt besatt av honom.”

Leadbellys och Nirvanas musik handlar också i grund och botten av samma saker. Längtan efter ett värdigare liv. Exorcism av fysisk smärta. Behovet av hämd och kärlek. Kampen mot ensamhet. Under tiden i Olympia blev Kurt Cobain vän med Mark Lanegan i Screaming Trees. De spelade in två Leadbelly-sånger tillsammans. Först just ”Where Did You Sleep Last Angels” som hamnde på Mark Lanegans soloalbum ”The Winding Sheet”. Därefter ”Ain’t It A Shame”, med Kurt Cobain på sång, som skulle blivit en singel men tyvärr fortfarande är outgiven.

Det har länge talats om en Nirvana-box, men den blir hela tiden uppskjuten. Förhoppningsvis kanske den släpps nu under år 2001.

(Ursprungligen publicerad i specialnummer av tidningen Pop 2001.)