Krönika, DI Weekend
Weekend 22 april
Krönika
Jan Gradvall
Ett kontor någonstans i London. Gammaldags inredning. Ett massivt skrivbord av mahogny. En knarrig stol. Grön kontorslampa. Ärligt talat vet ingen några detaljer om inredningen, men enligt branschlegenden var det där som AC/DC:s representant satt under decennier med en enda uppgift.
Mannen var gammal. Lika gammal som rockmusiken. Varje gång någon ringde – fast lina, tung bakelittelefon – lyfte han på luren, lyssnade på frågan och gav sedan samma besked om och om igen: ”No”.
Vi vill använda en låt av AC/DC i en reklamfilm, är det möjligt? ”No”. Vi har en ny grej här som kallas mp3 och vill ge ut AC/DC i det formatet. ”No”. Steve Jobs har just dragit igång iTunes, kan vi få AC/DC med på tåget? ”No”. Vi är ett svenskt företag som heter Spotity och vi… ”No”.
I 20 år sade AC/DC nej till allt. Mannen på kontoret var, milt uttryckt, konsekvent.
En början till en förändring kunde anas 2010 när AC/DC plötsligt gick med på att licensiera 15 låtar till soundtracket till ”Iron Man 2”.
Vad hade hänt? Hade AC/DC ändrat strategi? Hade nej-mannen somnat på sin post?
I slutet av 2012 kom sedan chockbeskedet: sist av alla rockband i världen gjordes AC/DC-katalogen även till slut tillgänglig digitalt på iTunes.
Efter att AC/DC i juni 2015 till och med lades ut på Spotify har alla livstecken från nej-mannen upphört.
Att studera rockbands digitala strategier är fascinerande.
Det finns några som trott sig kunna stå över tekniska förändringar. Några av de allra största – Pink Floyd, Metallica, Led Zeppelin, AC/DC, Beatles – har i den digitala musikvärlden betett sig som elefanterna i ”Djungelboken”.’
Vad som gäller andra, gäller inte dem. Elefanterna följer upptrampade stigar som gällt sedan urminnestider.
Många internt i branschen uttryckte länge sin beundran för denna inställning.
Envisats av alla elefanter har varit Beatles.
Först på juldagen gjordes Beatles-katalogen tillgänglig för streaming hos Spotify, Tidal, Apple Music och andra streamingtjänster.
Hur har det gått? Gjorde Beatles rätt eller fel som väntade så länge? Kommer nu gruppens intäkter från fysisk försäljning att upphöra helt och hållet?
Förra veckan släppte Spotify statistik om hur det gått för Beatles-katalogen under de tre första månaderna. Under vinyleran och cd-eran gick det inte att få fram uppgifter om hur exakt musiken spelades i hemmen, men i streamingvärlden kan allt göras transparent.
Statistikrapporten om Beatles innehåller en del kul trivia som till exempel när på dygnet gruppens musik spelas som mest. I USA är det 15.00, i Storbritannien och Sverige 17.00. Den största Beatles-lyssnardagen är torsdagar.
Men den mest intressanta statistikuppgiften är åldern på de som lyssnar. Globalt ser det ut så här:
17 år & yngre: 7 procent
18-24 år: 28 procent
25-34 år: 32 procent
35-44 år: 15 procent
45-54 år: 9 procent
55 år & äldre: 9 procent
Jag skulle kunna hålla i heldagsseminarium om hur intressanta dessa siffror är, men sammanfattningsvis kan man koka ned det till: Nej-mannen gjorde ett katastrofalt dåligt jobb.
Orsaken till att AC/DC och Beatles sade nej så länge var att de hänvisade till sina mest trogna fans. De som varit med hela vägen. De som gång på gång öppnat plånböckerna för nya format och utgåvor.
Men dessa fans är i dag i åldern 55 år och äldre och utgör mindre än 10 procent av de som nu börjat lyssna på Beatles på streamingtjänster.
I stället har en ny publik anslutet. 46 år efter att bandet splittrades når nu Beatles en publik som till 60 procent är i åldern 18-34 år.
En häpnadsväckande vitalisering, en föryngring av ett varumärke som företag skulle vara beredda att betala miljardbelopp för.
De mest spelade Beatles-låtarna varierar från land till land, men etta i både Sverige, Storbritannien, USA och totalt globalt är ”Here comes the sun”, en låt av George Harrison nog få hade gissat på.
Varför just den? Spotify-rapporten spekulerar inte i det, men kanske hittar man svaret gömt i en annan statistikuppgift. Beatles låtar har lagts in på mer än 4,2 miljoner spellistor.
När lyssnare gör känslobetingade spellistor, med syfte att fånga teman som försommar, morgon eller nystart, så förstår man användbarheten hos ”Here comes the sun”.
Historien om skivbranschens digitala strategier är fortfarande oskriven men förtjänar att berättas. Inte minst för att lära av alla felaktiga beslut som tagits.
Stephen Witts bok ”How music got free”, släppt i fjol, är ett undantag. Historien om hur en anställd på cd-fabrik i USA sänkte hela branschen. 1 500 cd utsmugglade ur fabriken resulterade i piratfiler som delades 100 miljarder gånger på nätet.
Om man mot bakgrund av det håller fast vid fysisk försäljning som en framtida affärsplan, då måste man vara en gammal man på ett kontor.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KOKBOK
Tove Nilsson, ”Ramen: japanska nudlar och smårätter” (Natur & Kultur). Ända sedan scenen i ”Blade runner”, när Harrison Ford äter vid nudelbaren, har jag varit övertygad om att ramen är framtiden. Och varit besviken på utbudet i Sverige. Salivframkallande bok. Här börjar nudelfrälsningen.
VINYLBOX
Veronica Maggio, ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. Höjdpunkten från förra helgens Record Store Day. Maggios album från 2013 förpackat som 12 olika vinylsinglar, nästan kriminellt snygga. Vinyl som konstupplevelse och beroendeframkallande samlarobjekt.
ROMAN
Ulf Lundell, ”Jack”, Wahlström & Widstrand, nyutgåva till 40-årsjubilett med 13 sidor långt nytt förord av författaren (lysande). Alla tröttsamma Lundellanalyser missar huvudpoängen: energin i språket, formuleringseuforin, berättande i 140 km/h. Roman från 1976 som var mer punk än punken.
+
BONUS NR 1:
Vad ägnar man sin sista tid i livet åt när cancer har satt en deadline? Om man är Clive James: till att slutligen se alla säsonger av ”Game of thrones”.
Clive James, 76, är en australisk-brittisk essäist, poet och tv-makare som fått medalj av drottningen för sina insatser för kulturen.
För sex år sedan fick han leukemi. I senaste numret av New Yorker (18 april) skriver Clive James om hur han medicinerad sitter hemma med sin dotter och betar av säsong efter säsong av en serie han lovat sig själv att aldrig se.
Essän ”Thrones of blood” är en språklig och analytisk triumf, rekommenderad läsning inför seriens nypremiär på måndag, inte minst för alla som fortfarande inte sett serien. Jag känner igen Clive James skepsis. Det tog lång innan jag också började titta på en serie med svärd och drakar.
Clive James ringar in dvärgen Tyrion Lannister som seriens hjärta, den enda karaktär i sagan som inte får dö.
Slutmeningen i hans essä, kanske även slutmeningen i hans liv, ringar in varför ”Game of thrones” är den serie som definierar vår tid: ”Tyrion Lannister is us, bright enough to see the world’s evil but not strong enough to change it”.
Jan Gradvall