Skivrecensioner, DI Weekend

Maria
Succession
Woah Dad!
Betyg: 4

Musikaliskt har Sahara Hotnights varit ett Foo Fighters. Ett explosivt rockband med riff från 1970-talet, trumtyngden från metal och en i positiv bemärkelse gapig sångare som sjungit som om varje låt varit ett extranummer.

Maria Andersson-Lundells första soloalbum är något helt annat.

Att hon till en början bara kallar sig Maria är signifikativt. Känslan är mer privat, mer förtrolig.

I flera spår sjunger hon om saknaden efter sin döda pappa. Titeln ”Succession” anger att nu är det hon som efterträder, vare sig hon vill eller inte.

Melodispråket låter europeiskt snarare än amerikanskt. Maria återuppväcker nästan genren yé-yé, namnet på den popmusik som strömmade ut på 1960-talet från Italien, Spanien och i synnerhet Frankrike.

Sångerna har en bitterljuv känsla som för tankarna till artister som Francoise Hardy och France Gall. Popmusik i motljus. Popmusik med ett grässtrå i munnen. Hennes sång är också avsevärt mjukare än tidigare.

Allt som allt en mycket lovande nystart från en 34-årig veteran (Sahara Hotnights startade när medlemmarna var 11 år) som visar att hon tänker ligga i tätklungan för svensk popmusik ett par decennier till.

Jan Gradvall

PJ Harvey
The Hope Six Demoliton Project
Island/Universal
Betyg: 3

När albumet ”Ung & stolt” gavs ut 1987 sade Eva Dahlgren i en intervju: ”Sluta se rock enbart som underhållning. Vi måste våga vara konstnärer”. Problematiken med att bedöma konstverk med typiska rockrecensentomdömen som ”Jag hör inga singlar” blir extra tydlig på PJ Harveys nya album.

Som konst är ”The Hope Six Demoliton Project” en triumf. Albumet spelades in som en del av konstinstallation på Somerset House i London, kallad ”Recording in progress”, där besökare under en månad, från 16 januari till 14 februari 2015, kunde se PJ Harvey med band spela in musiken i 45 minuter långa sessioner.

Sångerna bygger på intryck från studieresor till Kosovo, Afghanistan och Washington DC. PJ Harveys sätt att skildra krigszoner och mänsklighetens lägsta instinkter har fler paralleller till Magasin 3-aktuella Jake och Dinos Chapman än till någon rockartist.

Med detta sagt är det bara öppningsspåret ”The community of hope”, den enda låten med en omedelbar ”vifta med knytnäven i luften”-refräng, som kommer få ett liv utanför konstprojektet.

Jan Gradvall

Laakso
Grateful Dead
Adrian
Betyg: 4

Alla bra rockband målar upp bilder. I fallet Laakso är bilden en ung man som på en nattbuss ställer sig i mittgången med en ölburk i handen och mot bättre vetande inte sätter sig när det kränger som mest. Det är omöjligt att släppa honom med blicken.

Vad som dock förvirrar med svenskfinska rockbandet Laaksos första album på nästan tio år är att Markus Krunegårds succé som soloartist gjort att Laakso i dag på flera spår mest låter som Markus Krunegård släppt ett album på engelska.

Det gäller inte med minst de två nattbussanthems som öppnar albumet, ”True believers” och den Status Quo-pumpande ”Breaking up with friends”, två blivande liveklassiker.

Möjligheterna för Laakso att tränga igenom mediebruset 2016 underlättas inte heller av att det förvirrande nog är soloartisten Markus Krunegård – inte bandet Laakso – som är ute på en lång turné nu när albumet släpps. Varför väntade man inte med att släppa det här albumet tills Laaksos turné i höst?

Jan Gradvall