Skivrecensioner, DI Weekend

Elliphant
Living golden life
Ten
Betyg: 5

”Wherever I lay my hat, that’s my home”. Refrängen till Paul Youngs stora axelvaddshitlåt från 1980-talet– i original en låt av Marvin Gaye – dyker upp i huvudet när man lyssnar på Elliphant.

Ellinor ”Elliphant” Olovsdotter är född 1985 på Södermalm, Stockholm, men gör musik som är omöjlig att GPS-lokalisera.

Elliphant gör musik som rör sig mellan Karibien, New York, Los Angeles, Stockholm och hippiebarer i Indien. En sorts backpackersoundtrack. En väl skakad cocktail av hiphop, ragga, reggaeton och tv-spelsmusik. Var hon än lägger sin keps blir hennes hem.

Elliphant var den svenska artist jag blev mest imponerad av under sommarens festivalspelningar. I ett stort tält i Finland, tjockt av gräsrök, rörde hon sig och rappade med självklarheten hos en blivande världsstjärna.

Med sitt tredje album har hon också låtarna som krävs för att hon ska ta sig hela vägen. Allt det som Teddybears försökte uppnå på sitt senaste album, det uppnår Elliphant här.

Extra plus för superbt trumljud. Den här genrens motsvarighet till tanniner i vin.

Jan Gradvall

Bombino
Azel
Partisan/Pias
Betyg: 4

David Longstreth i Brooklyn-bandet Dirty Projectors och tuaregartisten Omara ”Bombino” Moctar från Agadez, Niger, är två av mina absolut favoritgitarrister i samtida musik. Musiker som återupprättar elgitarrens relevans.

Att dessa två musiker nu gjort ett album tillsammans är en dröm förverkligad, en dröm som man inte ens vågat drömma.

Och det låter fantastiskt. Om man någon gång trollbundits av gitarrdueller mellan Richard Lloyd och Tom Verlaine i Television, eller mellan Mick Taylor och Keith Richards i Rolling Stones, är detta som att komma till Stratocasterhimlen.

Tuaregmusiker från Mali och Niger sägs ha hört instrumentet elgitarren första gången 1982 i form av kassettband som nådde ett flyktingläger i Algeriet. När de började göra egen musik, där de kombinerade elgitarren i sin råaste form med texter om politisk kamp för frihet och självständighet, uppstod den genre som i dag kallas ökenblues.

Albumet ”Azel” är inspelad i en lada i Woodstock. Vad de lyssnade mest på under inspelningen? Svar: Dire Straits, vars två första album nu fått hipphetsstaus efter att gruppen i decennier varit kidnappad av ”Sportspegeln”-producenter.

Vår tids swingsultaner är tuareger.

Jan Gradvall

Marit Bergman
Molnfabriken
Sugartoy
Betyg: 4

Åren före och efter millennieskiftet var Liv-Marit Bergman en outtröttlig dynamo i svensk musik och populärkultur.

Efter att ha varit frontfigur i punkbandet Candysuck och skribent i ”Fittstim”, en antologi som blev startskottet för en slags en Do It Yourself-feminism som aldrig avtagit i kraft, blev Marie Bergman det nya tusentalets svenska indiedrottning.

2003, 2004 och 2005 fick hon tre år i rad P3 Guld som årets kvinnliga artist.

Sen drog Marit Bergman sig tillbaka. Livet kom emellan.

När hon nu är tillbaka med ett nytt album är det inte ett försök att fortsätta där hon slutade. ”Molnfabriken” är ljudet av en total artistisk förvandling.

Ett nytt språk, från engelska till svenska. Ett helt annat temperament, lugnare, mer melankoliskt. Ett annat sound, framtaget i samarbetet med albumets producenter, bröderna Winnberg från Amason.

Marit Bergman till och med sjunger helt annorlunda än tidigare, avsevärt lägre, utan stegringar i refrängerna.

Det är en förändring som överraskar samtidigt som den känns helt självklar. En värdig utveckling. Ett förvaltande av ett betytande svenskt konstnärskap.

Höjdpunkt: ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”, med ett komp som lånat åtskilligt från The Police-låten ”Every breath your take”, blir en av de finaste uppväxtskildringarna i svensk pop.

Jan Gradvall