Krönika, DI Weekend
Weekend 18 mars
Krönika
Jan Gradvall
På busshållplatser, på gymmet, vid kaffebryggaren på jobbet. Överallt samma diskussioner. ”Säg inte mer! Vi har bara hunnit till avsnitt sju.” ”Shit, så sjukt trött i dag, klämde fyra avsnitt till i natt.” ”Jag tyckte ärligt talat att säsong tre var rätt seg men nu är jag helt besatt igen.”
Vad är det ”House of cards”? Varför kan vi inte sluta titta?
Att tv-serier blivit det ledande samtalsämnet på middagar är ett fenomen som pågått länge, men med just ”House of cards” har det nått en ny nivå.
I senaste numret av Vanity Fair, ett temanummer om Hollywood, finns en väldigt fascinerande artikel om Dana Brunetti, Hollywoods nye stjärnproducent, endast 42 år gammal, känd för sina framgångar och ökänd för att han hela tiden skryter med dem.
Ett typiskt Dana Brunetti-inlägg på Twitter: ”Mitt Gold Level-kort på Starbucks anlände samma dag som jag fick min Golden Globe. Tillfällighet?”
Spårar man rötterna till framgången för ”House of cards” hamnar man hos Dana Brunetti. En karaktär med egenskaper som gör att han skulle kunna vara en del av persongalleriet i ”House of cards”.
Dana Brunetti började 24 år gammal som personlig assistent till Kevin Spacey. De var så tajta att när Kevin Spacey var nominerad för en Oscar för ”American beauty” hade han med sig Dana Brunetti som sin +1 på galan.
Dana Brunetti började parallellt med sitt arbete för Kevin Spacey jobba som producent. Han blev snabbt känd för att han inte tveka inför något för att få sin vilja igenom.
Kapningen av fartyget Maersk Alabama i Indiska Ocean 2009 var en världsnyhet. Fyra somaliska pirater i åldern 17-19 tog över hela fartyget och höll Captain Phillips och besättningen som gisslan. Amerikanska soldater gjorde en spektakulär räddningsaktion.
Brunetti var smart nog – alternativt osmaklig/okänslig nog – att samma kväll som kaptenen fritogs, ringa hem till familjen Phillips och fråga om filmrättigheterna. De slängde på luren med Brunetti gav sig inte. Till slut sydde han ihop den deal som resulterade i adrenalinfilmen ”Captain Phillips” med Tom Hanks i huvudrollen.
Under 2011 började en idé om en remake av den gamla politiska BBC-serien ”House of cards” från 1990 cirkulera i Hollywood. Tyngsta möjliga personer låg bakom: regissören David Fincher, som jag intervjuade i DI Weekend 2014, samt Kevin Spacey och Dana Brunetti som producenter.
Alla tv-bolag var intresserade men alla insisterade på att de först ville se en så kallat pilot, ett testavsnitt. En enda aktör sade att de inte behövde en pilot för att ta beslut: Netflix, på den tiden känt som en distributör för hyrfilmer på dvd per post.
David Fincher och Kevin Spacey var tveksamma. ”Vänta nu, ska vi alltså släppa det här på dvd?”
Men Brunetti var övertygad. Netflix hade börjat med streaming, något han själv försökt driva igenom med sitt produktionsbolag Triggerstreet. Brunetti menade att streaming var framtiden.
”House of cards” hade premiär på Netflix den 1 februari 2013.
Tre månader dessförinnan, i oktober 2012, hade Netflix haft smygpremiär i Sverige. Sverige var det andra landet i världen utanför Nord- och Sydamerika där Netflix valde att etablera sig. (Senare samma vinter startade även HBO i Sverige.)
”House of cards” hade premiär i Sverige samma dag som i USA, något helt nytt.
”House of cards” blev en enorm medial framgång.
Samtliga avsnitt i första säsongen lades ut på en gång. 2013 var detta en vild chansning. I dag börjar det bli standard för streamade serier.
Netflix-tittande är i dag ett så etablerat uttryck i Sverige att det finns skäl att pausa och påminna om att det endast existerat på tre år. På så kort tid har svenska tittarvanor förändras.
Det finns även skäl att pausa och påminna om vidden på ”House of cards”-satsningen. Serien hade en budget på 100 miljoner dollar. Ledordet för Netflix var 100 procent kvalitet, kosta vad det kosta vill.
Om man tittar på nysatsningar i svenska tv-branschen de senaste 25 åren så kan man se att de präglas av raka motsatsen. Ett mantra i svensk tv-bransch. ”Det får inte kosta mycket”. ”Vi måsta hålla igen på budgeten”. Allt detta med en undertext av: ”Tittarna märker ändå ingen skillnad”.
Dana Brunetti och Netflix var de första som förstå hur Internet fungerar. Om tittarna tycker att serien inte bara är bra, utan ännu bättre än de hade förväntat sig, då sköter de hela marknadsföringen gratis och sprider serien via sociala medier.
Netflix har i dag 74 miljoner abonnenter. ”House of cards” var deras första egenproducerade serie. Tre år senare producerar Netflix och andra streamingkonkurrenter hundratals timmar med ny tv-dramatik.
Efter en svacka under säsong 3 är den nya säsong 4 precis lika spektakulär som de två första. Hur många avsnitt hinner vi klämma i kväll?
(slut)
GRADVALLS VAL
TV
”Love”, Netflix. Parallellt med nyheten om att nästa säsong av den Judd Apatow-producerade ”Girls” blir seriens farväl, så presenterar han en ny fin komediserie fylld av sex, droger, identitetslöshet. Vilsna människor försöker hitta sin plats i universum.
JAZZ
Kamasi Washington. Vi som såg konserten på Fasching i november kan nu skryta med: vi var först. Los Angeles-saxofonisten har plötsligt blivit sommarens hetaste festivalartist. Bokad för Coachella, Bonnaroo, Way Out West.
SKÅDESPELARE
Sarah Paulson, ”Fallet OJ Simpson: American Crime Story”, SVT. Hon var bra redan i den kortlivade ”Studio 60 on Sunset Strip”. Nu spelar hon perukerna av alla andra som åklagaren Marcia Clark.
+
BONUS NR 1:
När någon är lite för bra? Inom idrottsvärlden har vi nyligen sett den ena dopingskandalen radas upp efter den andra. Ja, det var tyvärr för bra för att vara sant.
Det är därför man blir nästan misstänksam mot Caitlin Moran. Hon fortsätter att skriva så omänskligt bra att man börjar misstänka journalistisk anabola. Vad nu det skulle vara. Te?
Caitlin Moran ger denna vecka ut en ny bok, ”Moranifesto” (Ebury Press), innehållande texter som tidigare varit publicerade i The Times och nyskrivet. I och med att The Times endast publicerar bakom betalvägg är sannaolikt 95 procent nytt för hennes svenska läsare.
Och det är så bra skrivet att man ser Ben Johnson framför sig på 100 meter.
”Moranifesto” innehåller ett brev till Caitlin Morans två döttrar som är bland det bästa hon någonsin skrivet.
Caitlin Moran lyckas hela tiden med konststycket att vara fullständigt allvarlig och brutalt rolig på samma gång. Hennes guide till hur vi borde börja bete oss på nätet är 100 procent seriös, samtidigt den innehåller formuleringar som när hon liknar känslan att vissa dagar logga in på sociala medier vid att kliva in på ett zoo som börjat brinna.
”A zoo that’s been set on fire, with penguins attacking lions, gnus trampling on hippos, and a couple of unhappy llamas in the corner, crying, “I just wanted to show everyone a picture of my lunch! I am excited about avocados! I do not like all this anger! I am going to hide under my table!”
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vilken aktuell film har en kvinnlig polis i huvudrollen som förmedlar ett feministiskt budskap utan att någonsin uttala det? Vilken aktuell film förmedlar ett budskap om att aldrig döma andra efter deras utseende och främmande kulturer?
Svar: den animerade ”Zootropolis”, just nu aktuell på svenska biografer.
”Zootropolis” har fått 99 % procent positiva recensioner på Rotten Tomatoes. Att filmen blivit en massiv publiksuccé världen över kommer även att förändra barnfilmer för kommande generationer.
För efter ett sekel med filmer med modiga pojkar i huvudrollen har nu Disney gjort två gånger i rad – först ”Frost”, nu ”Zootropolis” – bevisat att filmer med modiga flickor inte bara är beundransvärda, utan, ännu viktigare i Hollywood, kan dra in ännu mer pengar.
Som uttrycket lyder: money speaks.
”Zootropolis” känns samtidigt aldrig predikande. Historien om haren (den kvinnliga polisen) och räven är modellerad efter snutkompisfilmer som ”48 timmar” och ”Dödligt vapen”.
Jan Gradvall