Krönika, DI Weekend
Weekend 19 februari
Krönika
Jan Gradvall
Musikbranschen har lyckats lösa det ena av sina två stora problem. Nu återstår det andra.
I början av 2000-talet var skivbranschen i fritt fall. Fildelningsprogrammet Napster och sajter som PirateBay slog sönder den gamla affärsmodellen. Sverige fick rykte om sig som det värsta piratlandet i världen.
Än värre: vanliga musiklyssnare, som egentligen inte ville hålla på med något olagligt, föredrog detta nya digitala sätt att lyssna och möjligheten det gav att dela musik med vänner.
Medan skivbolagen stod lamslagna och passiva så var det en utomstående aktör som erbjöd lösningen – Spotify. 2007 började Daniel Ek åka runt på skivbolagen och presentera en betaversion.
Mindre än tio år senare har precis allting vänt. Sverige ses i dag som föregångslandet.
På marknader som USA, Japan och Tyskland existerar fortfarande försäljning av fysiska skivor och downloads, men alla har insett att det försvinner och att Sverige ligger tre-fyra år före i utvecklingen.
Internationella chefer åker till Sverige och säger: ”Lär oss, vi vill bli som ni”.
Vad som däremot återstår är det andra stora problemet. Hur ser man bli att strömmad musik också blir en bättre lösning för artisterna?
Missnöjet är stort bland många artister. Intäkter minskar, dröjer, rykten sprider sig. Framförallt handlar det om insynsproblem.
Spotify, Apple Music och Tidal kan inte ensamma lösa problemet eftersom streamingtjänster – till skillnad mot vad många tror – inte betalar ut sin ersättning till artisterna, utan till skivbolagen, vilka i sin tur sedan portionerar ut pengar.
Och det är här problemet ligger. Transparensen är noll. Hur ska man lösa detta så att artisterna får förnyat förtroende för sina skivbolag?
”Så här”, säger Michelle Kadir på Sony Music och trycker igång en app sin mobiltelefon.
Ersättning från skivbolag till artister går i dag förenklat till så att artisten två gånger om året får en tjock bunt papper som redovisar intäkter. Luntan är så svår att tyda att många artister räcker över den direkt till sin revisor.
Men genom den nya app som Michell Kadir nu visar har utvecklat kan artister följa sina intäkter i realtid.
Michelle drar med pekfingret och visar med artisten X som exempel. Hur många spelningar per låt per dag på samtliga streamingtjänster. Hur mår radiospelningar. Uppgifter från 34 radiostationer visualiseras.
Om en låt är på väg upp eller ned, indikeras med rött eller grönt. Toppar i statistikkurvor kan bero på att artisten den dagen kanske framfört låten i ett tv-program.
Det går även att se exakt vilka som lyssnar. Ålder, kön, bostadsområde. Det finns en ”heat map” som markerar de områden i världen där artisten för tillfället är som populärast.
Även andra saker som definierar en artists storhet år 2016 visas. Utvecklingen av följare på Twitter, Instagram, Facebook. Vilken sorts inlägg som ger störst effekt.
Och, framförallt, hur mycket allt detta generar i intäkter. Till och med intäkter i förhållande till artistens förskott. 100 procent transparens i alla led.
”Tranparens har varit nyckelordet när vi utvecklat det här”, säger Michelle Kadir. ”Transparens och insikten om att det viktigaste för en artist i dag är digital närvaro och att tränga igenom bruset”.
När jag förra sommaren började anlita vikarier till dessa sidor i DI Weekend var Michelle Kadir den första jag frågade.
Efter sin utbildning på KTH i datavetenskap fick hon jobb på skivbolaget Universal. Hon var med på mötet när Daniel Ek 2007 kom och pitchade sin idé. Efter det gick hon över till Spotify. ”Det var exakt det jag hade väntat på.”
Hennes avgångsklass på KTH år 2000 var anmärkningsvärd: fyra av de sex som byggde upp Spotify gick i den klassen.
För åtta månader sedan sade Michelle Kadir upp sig från Spotify och började på Sony Music där hon arbetar idag.
”Det var ett tufft beslut, men framförallt var det utmaningen att inifrån ett musikbolag förbättra för artister som lockade mig”, säger Michelle. ”Vad som förr gjorde att artister behövde skivbolag gäller inte längre. Det är därför viktigt att innovera kring hur det ska se ut idag.”
Michelle Kadir har utvecklat appen tillsammans med ett team nyanställda på Sony och två Los Angeles-baserade svenska programmerare som går under namnet Bomb Squad.
Att Sony satsar betydande summor på att utveckla en sådan här app skapar förstås fördelar gentemot andra bolag för att locka de bästa artisterna. Om Sony kan vara så här transparenta mot sina artister, varför är inte alla det?
Appen, som nu ges ut till svenska artister på Sony, har redan skapat internationellt rykte. Vid en New York-resa nyligen fick Michelle Kadir ett personligt möte med en av branschens absolut mäktigaste Doug Morris, CEO på Sony Music Entertainment.
Ingen vill missa vad svenskarna gör.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Min sanning”, SVT2. Att göra intervjuer är svårt, särskilt med tv-kamera. Ingen i Sverige gör det bättre än Anna Hedenmo. Kondenserande samtal där essensen av intervjupersonens gärning kommer fram.
YOUTUBE
”Everybody’s Upstairs Neighbour”, sketch från nya komedisajten ”Above Average”. Roligast på YouTube just nu. Om ett par i en lägenhet som upphöjt möjligheten att störa grannar till en konstform.
GITARR
Link Wray, ”3-Track Schack” (Ace). Samling med de tre album som Link Wray i början på 1970-talet spelade in i ett skjul på sin brors bondgård. Rockmusikens motsvarighet till en tesked wasabi.
+
BONUS NR 1:
Varför dröjer det så länge mellan Nick Hornbys romaner?
För att han numera i första hand fokuserar på filmmanus.
Nästa fredag är det svensk biopremiär för den ypperliga lilla filmen ”Brooklyn”. En film med blygsam budget och stillsam handling som i skuggan av högljudda Hollywoodproduktioner fått tre tunga Oscarnomineringar: Bästa film, bästa skådespelerska och Bästa manus baserat på en förlaga.
Förlagan är den irländske författaren Colm Tóibíns roman från 2009 om en ung kvinna i 1950-talets Irland som inte får något jobb och tar båten över till Amerika.
Manusförfattaren är Nick Hornby som än en gång visar sin förmåga att teckna människor från enkla förhållanden som bakom ett artigt yttre döljer stora drömmar, inte sällan om just Amerika.
”Brooklyn” utsågs till 2015 års bästa film av tunga amerikanska filmkritiker på The Hollywood Reporter, Variety och Los Angeles Times.
BBC har också insett att premissen för handlingen – unga flickor från Irland och England som lever inackorderade hos en kvinna i Brooklyn – är en bra grogrund för en kommande tv-serie.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
2010-talet har inneburit en ny storhetstid för biografier skrivna av rockmusiker. Startpunkten var ”Just kids” av Patti Smith. Även alla de bästa efterföljarna har varit skrivna av kvinnor: Viv Albertine, Kim Gordon, Carrie Brownstein.
Nu kommer en svensk biografi av samma klass, ”Trumslag Hjärtslag” (Modernista), skriven av Nike Markelius.
Precis som ovan nämnda har Nike Markelius ett språk så rikt och pulserande av kraft att hon med sin bok kliver fram inte bara som en musiker som kan skriva utan en som en författare av rang.
Nike Markelius började spela trummor i banden Usch och Tant Strul. Hennes väg dit liknar igen annans. Hennes morfar var den store funkisarkitekten Sven Markelius.
När hennes mamma som mycket ung blir gravid med en sydeuropeisk man som inte vill känna av faderskapet, är det morfar och mormor som tar hand om barnbarnet Nike i sin villaidyll.
När mamman kliver in i handlingen förändras allt. Nike förflyttar in med sin ensamstående mamma i en lägenhet i citybetongen. Hennes mamma köper en geckoödla, en varanödla, en boaorm och en afrikansk skrattduva som heter Benno ”som kom att bli nästan som en bror för mig”.
Det är upptakten till en väldigt fin bok om ett liv av kontraster. Som tonårig konsertarrangör i Linköping bokade vi konserter med Tant Strul men Nike var så cool och såg så tuff ut att jag inte vågade säga ett ord till henne. Nu förstår jag varför.
Jan Gradvall