Skivrecensioner, DI Weekend
Lucinda Williams
The Ghost of Highway 20
Highway 20 Records/Border
Betyg: 4
Kaos är granne med Gud. Vad Lars Norén menade med den titeln går förstås att tolka på olika sätt, men för mig står titeln för skönheten i ögonblicken när allting faller sönder. Det gudomliga kaoset. Nej, perfekt ordning är inte granne med Gud.
Lucinda Williams nya album är ett Kaos är granne med Gud-album.
Albumet är arrangerat på så sätt att det låter som om sångerna hela tiden håller på att falla sönder.
Gitarrerna bråkar, vibrerar, skissar fram, suddar ut. Resultatet påminner om kolteckningar.
Musiken på albumet är i första hand ett verk signerat två gitarrister, 64-åriga Bill Frisell och 66-åriga Greg Leisz. Veteraner som kan den amerikanska rotmusiken utan och innan, men samtidigt inte tvekar att lämna konventioner och närma sig atonal konstmusik.
Resultat har blivit Lucinda Williams bästa album sedan mästerverket ”Car wheels on a gravel road”. En högspänningsledning dragen över prärien. Hennes motsvarighet till Emmylou Harris ”Wrecking ball”.
62-åriga Lucinda Williams röst är vanskligt sliten. Hon knarrar som en rostig utemöbel som stått ute för många vintrar. Samtidigt fungerar den perfekt för sammanhanget.
Jan Gradvall
Sun Ra And His Arkestra
”To those of earth… and other worlds”
Strut
Betyg: 4
”Jag är nyfiken att börja lyssna på X, men vet inte vad jag ska börja med. Vilka album rekommenderar du?” ’
Det är en fråga jag ofta får från läsare. Jag har även själv ställt den många gånger till andra.
Den frågan är också huvudanledningen till att jag aldrig kommit igång med mitt Sun Ra-lyssnande. Med en diskografi på 125 album får man svindel innan man ens börjat.
Denna dubbel-cd, sammanställd av engelske musiknestorn Gilles Peterson, har därför varit efterlängtad: 125 album nedbrutna till 34 nyckelspår.
Jazzmusikern Sun Ra (1914-1993) var född i Alabama men hävdade själv att han kom från Saturnus. Och lät därefter.
Giles Peterson inkluderar några av de mest öronutvidgande frijazzexperimenten, men vad man framförallt slås av hur omedelbara och själfulla de flesta inspelningar låter, inte minst de från 1950-talet.
Genrelösheten känns också väldigt modern. Ekon från Sun Ra hörs överallt i samtida musik.
Jan Gradvall
Daniel Knox
Daniel Knox
Carrot Top
Betyg: 4
Efter att en av Englands bästa musikkritiker, Pete Paphides, utnämnde Daniel Knox till sitt favoritalbum från 2015, letade jag upp den på Spotify.
När jag lyssnar – först konfunderad av hans vibrato, sen alltmer hänförd – ser jag information jag under den analoga musikeran garanterat hade missat. Spotifys turnékalendarium upplyser om att den i Sverige okände amerikanen Daniel Knox spelar på hotellet Scandic Grand Central i Stockholm nästa fredag: 29 januari, 22.00, fri entré.
Hur det har gått till har jag ingen aning om, men jag tänker vara där.
Nya albumet visar sig vara hans tredje. Musiken uppbyggd i princip utan trummor och gitarr, de två instrument som brukar utgöra motorn i rockmusik.
Sittande vid ett piano, med en röst tjockare än blod, sjunger Daniel Knox sånger som påminner om John Grant, David Bowie, Judy Garland och Kurt Weills kabaretmusik. Bland hans fans finns David Lynch och Jarvis Cocker.
Tack musikvärlden för ännu en överraskning.
Jan Gradvall
OBS! Vad som läggs ut här är mina icke-korrläste originaldokument. Skrivfel som finns här rättades till i den tryckta versionen. Maila gärna om du ser något fel.