Krönika, DI Weekend
Weekend 22 januari
Krönika
Jan Gradvall
The truth is out there. Det är den bästa devis en tv-serie eller film någonsin haft.
I högre grad än kanske någon annan tv-serie speglade och definierade ”Arkiv X” (1993-2002) sin tid. Seriens uppmaning om att aldrig någonsin lita på myndigheter – sanningen döljs – satte tonen för framtiden, på gott men även på ont.
Att sammanfatta decennium kan vara enkelt. 1960-talet är Beatles. 1970-talet är David Bowie. Jag skulle vilja påstå att 1990-talet på samma sätt går att koka ned till två saker: Nirvana och ”Arkiv X”.
Att ”Arkiv X” nu gör comeback är ett tecken på att seriens popularitet aldrig falnat. Men också på att tiden hunnit ifatt ”Arkiv X”. Samtiden är precis lika full av konspirationsteorier som i serien.
De nya avsnitten av ”Arkiv X” är en miniserie i sex delar som får premiär i USA söndag 24 januari och på Viaplay i Sverige torsdag 28 januari.
Jag följde ”Arkiv X” slaviskt när den visades. Förutom de nya veckoavsnitten på tv kom det även förlängda specialavsnitt typ en gång i kvartalet på vhs, utgåvor som jag gick till den lokala videobutiken och köpte.
Premiäråret för serien känns i dag som en annan planet. En analog planet.
Internet var 1993 bara ett begrepp man möjligen hört talas om men som ingen i ens omgivning ännu hade använt. Det stora genombrottet för Internet kom först 1996 då Internetpaket blev årets julklapp. (Årets julklapp 1995 var cd-skivan.)
När jag rensade garderober under julhelgen hittade jag anteckningar från ett reportage jag 1994 gjorde för magasinet Intrig om elektronisk post.
Till reportaget intervjuade jag Carl Bildt om ämnet. Tillsammans med Bill Clinton var Carl Bildt den första stadschef i världen som använde elektronisk post. Eftersom jag själv inte använde elektronisk post – inte heller någon annan på tidningen – skickade jag över mina frågor via fax.
Jag hittar faxet som jag i retur fick från Carl Bildt, avsänt skickat 31 mars 1994. Om jag inte någon gång under åren varit förutseende att kopiera det på vanligt papper hade det i dag bleknat bort.
Carl Bildt svarar tålmodigt på mina frågor som ”På vilket sätt har du personligen använt din elektroniska brevlåda?”, ”Hur mycket elektronisk post får du per dag?” och ”Hur utbrett är användningen av elektronisk post år 2000?”
Carl Bildts svar på den sistnämnda frågan: ”Mycket mer än vi i dag tror”. I faxet får jag även instruktioner om hur jag kan skicka elektronisk post genom att ringa upp ett nummer på Rosenbad med mitt modem.
Parallellt med att jag i en etta i Stockholm satt och skrev om elektronisk post så lyssnade jag på Nirvana och tittade på Mulder och Scully i ”Arkiv X”.
1990-talet var ännu oskrivet men det var uppenbart att stora förändringar var i antågande. Ingen i hela världen kunde förutse vad som hände 11 september 2001, men oron fanns där hela tiden i serien.
Och det vara de paranoida som fick rätt.
”Arkiv X” var en engagerande serie på flera plan. Vänskapsförhållandet mellan Mulder (David Duchovny) och Scully (Gillian Anderson) var djupt och komplicerat. Serien handlade lika mycket om inre resor som yttre resor.
Seriens skapare Chris Carter verkar spinna vidare på karaktärernas inre konflikter i de nya avsnitten. Chris Carter säger att han inspirerat av Karl Ove Knausgård.
Två av avsnitten är döpta till ”My struggle”, den amerikanska titeln på Knausgårds ”Min kamp”. Det första avsnittet handlar om de mest intima detaljerna i Mulders liv. Det sjätte och sista om Scullys.
”Arkiv X” kunde under sina bästa säsonger – den tredje och fjärde är de allra bästa – vara på samma gång var spirituell, rolig, spännande och genuint otäck.
Jag började i fjol se om gamla avsnitt med min 12-årige son. Han har sett alla säsonger av den extremt blodiga zombieserien ”Walking dead” men vågade inte se klart vissa avsnitt av ”Arkiv X”. Det allra otäckaste är det man inte får se utan bara ana.
När man i dag ser seriens konspirationsteorier nystas upp och frodas får man en klump i magen av en annan anledning. Detta känns inte längre som en lek med spänningsgenren. Detta har blivit dagens verklighet.
Skrämmande många får i dag sina nyheter och information från mörka vrår på Internet där rykten förväxlas med sanning. ”The truth is out there” har i dag blivit trollens devis.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Sherlock”, SVT lördag 21.00. Hälften kommer hata det: specialavsnitt där handlingen flyttas tillbaka till 1800-talet. Karaktärerna gör uppror mot sig själva. Bländande kreativ postmodern television, brittisk excentricitet som bäst.
BIO
”Steve Jobs”, premiär i dag. En sak börjar bli tydlig i Aaron Sorkins manus: samtliga karaktärer låter som Aaron Sorkin själv. Ändå en fin film. Lyfter fram både det visionära, motsägelsefulla och svårsmälta i Steve Jobs som person.
DVD
”The End of the tour”. En av 2015 års bästa filmer, helt kommit bort i snacket om Oscar. Jason Segel är briljant som författaren David Foster Wallace. Likaså Jesse Eisenberg i rollen som storögd Rolling Stone-journalist som följer honom.
+
BONUS NR 1:
Några slagfältscener i filmhistorien har känts så plågsamt verkliga att det känns som man varit fysiskt närvarande på platsen.
Dagen D-landstigningen i ”Saving Private Ryan”. Slaget mor germanerna i inledningen på ”Gladiator”. Skottlossningen på Los Angeles gator efter bankrånet i ”Heat”, en duell som inte är ett slag men känns som ett.
I samma klass är indianöverfallet i inledningen av ”The Revenant”. När pilarna borrar sig in i trädstammar så duckar man som åhörare – varifrån kommer pilaerna? – och får handsvett och förhöjd hjärtfrekvens adrenalinpåslaget.
”The Revenant” har svensk biopremiär nästa fredag och belönades helt rättvist med de tyngsta statyetterna vid Golden Globe-galan förrförra veckan.
Den är en mästerlig film. Inledningsscenen är inte den enda som får en tappa att andan. Närstriden mellan en människa och en björn är sanslös: brutalare än något annat man sett på bio.
”The Revenant” är ett verk av världens kanske främste filmregissör just nu, mexikanen Alejandro González Ińárritu. Precis som i föregångaren ”Birdman” har han återigen samarbetat med mästerfotografen Emmanuel Lubezki som filmat allt i befintligt ljus.
”The Revenant” är ett nybyggardrama fast komprimerat och intensifierat: Vilhelm Moberg på crack..
Filmen innehåller väldigt lite dialog. Vad det handlar är – överlevnad. Under det tunna lager fernissa som civilisationen innebär så är människan bara ett djur bland andra.
En sak skiljer oss dock från djuren: det är bara människor som kan bli besatta av tanken på hämnd.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Grime är en musikgenre som förenklat kan kallas för Englands svar på hiphop. Rappare som över smattrande elektroniska rytmer beskriver sin vardag.
Genren har funnits i över 15 år – vid invigningen av OS i London 2012 var grime-artisten Dizze Rascal en av de som fick representera dagens London – men grime har fått en nytändning de senaste två åren.
Eller kanske snarare: det är de senaste två åren som grime återigen fått uppmärksamhet i media. The Guardian hade våren 2014 en artikel med rubriken ”The second coming of grime”.
Men på undergroundnivå, särskilt i södra delarna av London, har genren alltid haft sin publik.
Nytt är också att influenser från grime börjar märkas hos svenska rappare och musiker och spelas i P3.
Lördag den 30 januari kommer den kanske ledande grime-artisten just nu, Skepta, till Stockholm för en exklusiv spelning på Nobelberget.
Det känns redan nu som det kan bli den sortens mytomspunna spelning som efteråt kommer att ha fem gånger så många som påstår att de var där jämfört med de som faktiskt var på plats.
Jan Gradvall
OBS! Vad som läggs ut här är mina icke-korrläste originaldokument. Skrivfel som finns här rättades till i den tryckta versionen. Maila gärna om du ser något fel.