Krönika, DI Weekend
Weekend 15 januari
Krönika
Jan Gradvall
Vi talar inte på samma sätt i dag som vi gjorde tio år sen. Vårt talspråk förändras hela tiden, kanske till och med från vecka för vecka, även om förändringen blir tydlig först på längre sikt.
Det kanske allra tydligaste exemplet på detta är när man lyssnar på radio.
P1-programmet ”Språket” hade förra veckan ett inslag om hur sättet att prata i radion har förändrats över decennierna, från Sven Jerring och framåt.
Intressantast var ett ljudexempel från Kulturnytt 1980. Den stela tonen där låg närmare 1940-talets radio än dagens sändningar, där även P1-språket idag har blivit P3-fierat, dvs mer talspråkigt.
Radioprogrammet ”Språket” gick däremot inte in på den senaste och mest intressanta förändringen av radiospråket – utvecklingen av poddspråket.
Förflyttningen från traditionella radioprogram till poddar förändrar just nu även radiospråket.
Jag har själv ingående studerat hur man talar i radio det senaste halvåret. När jag i höstas började göra en egen podd för Sveriges Radio tvingades jag gå i clinch med min egen röst.
Som gammal stammare, med diagnosen dold stamning, har jag alltid avskytt att höra min egen röst. Rösten har varit min journalistiska akilleshäl.
Men genom att tvinga mig själv att sätta mig i en radiostudio har jag till slut slutit fred min egen röst. Nej, vi kommer aldrig att bli bästa vänner, men vi kan numera sitta bredvid varandra på bussen.
Vad som slagit mig när jag talar i en radiomikrofon är också en överraskande insikt: ju mindre vältaligt och manusbunden jag låter, desto bättre fungerar det i poddform.
Podd handlar inte om perfektion. Snarare om en första hastig skiss i blyerts, där sedan den teckningen också blir den man hänger upp på väggen.
Journalisten Teddy Wayne publicerade i höstas i New York Times en mycket intressant artikel om förändring av amerikanska röster där han myntade uttrycket NPR-röst.
NPR är ett icke-vinstdrivande public service-radiobolag i USA som i innehåll och seriositet någorlunda kan jämföras med P1 i Sverige.
Kanalen NPR:s mest kända program är ”This american life” som sänts sedan 1995. Ett veckoåterkommande program där den numera ikonförklarade programledaren Ira Glass, 56, introducerar berättelser och reportage.
Ira Glass informella och lågmälda samtalsröst – Sven Jerrings antites – har även influerat andra på ”This american life”. Inte minst Sarah Koenig, 46, som leder ”Serial”, den mest framgångsrika podden i världen, vars andra säsong just nu pågår.
När Ira Glass, Sarah Koenig och de andra NPR-rösterna sitter framför radiomikrofonen så låter det som att de tänker högt och liksom prövar sig fram. Deras talspråk är fullt av luckor, just den sortens tvekan som inte är tillåten i ”På minuten”.
Egentligen vet de förstås exakt vad de ska säga – deras program är rigoröst researchade – men det låter som om deras tankar och iakttagelser fötts i ögonblicket.
I denna tvekan, ibland nästan av det stammande slaget, finns även en inbyggd autenticitet. Precis som när en skådis låter mer äkta när det känns som replikerna inte är skrivna.
Och detta NPR-språket har även blivit dagens poddspråk och snart även radiospråk.
När New York Times-journalisten i sin artikel försöker spåra rötterna till NPR-rösten hamnar han hos två oväntade källor. Den ena är författaren David Foster Wallace vars sätt att väva in slang och talspråk i djupt intellektuella och akademiska tankebanor var något nytt.
Den andra är Carrie Bradshaw – ja, Sarah Jessica Parkers rollfigur i ”Sex and the city”.
Tv-serien ”Sex and the city” började sändas 1998. Serien byggde på en bok med samlade tidningskåserier av journalisten Candace Bushnell.
Ett bärande inslag i serien är när Carrie Bradshaw skriver sina kåserier, ofta liggandes på sängen med sin laptop, och för tittarna läser högt ur vad hon skriver.
Typiska Carrie Bradshaw-formuleringar som ”I couldn’t help but wonder…” har bildat skola för samtidens sätt att prata. Först i bloggform där samma sorts retoriska frågor och bekännande tonläge – man lägger sig själv på analyssoffan – präglat och präglar hur man uttrycker sig.
Och nu i radiomediets motsvarighet till bloggar: poddar.
När icke-professionella aktörer släpps in i etermedia så påverkar det även språket. Ingen vill längre låta som för professionell. Även de som inte tvekar vill låta som att de tvekar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
TV
”Making a murderer”, Netflix. Det stora samtalsämnet i sociala medier under helgerna, både i USA och Sverige. Netflix-dokumentär i 10 avsnitt om justitiemord och rättsövergrepp. Efteråt googlar man i timmar, förtvivlad och förbannad.
TV
”Billions”, HBO, premiär måndag. Mycket om finansvärlden just nu inom film och tv. Inte i närheten av ”The Big Short” (se nästa uppslag) men underhållande slemmigt riskkapitalistdrama med Damian Lewis (”Homeland”) och Paul Giamatti.
BIO
”Spionernas bro”. Så underskattad. Spielbergskt mästerhantverk. Inte minst: hur skådespelarna skickar runt en förkylning genom handlingen, från Mark Rylance (”Wolf Hall”) till Tom Hanks. Ren filmglädje.
+
BONUS NR 1:
Hur ska man få en bred biopublik att förstå och intressera sig för komplexa begrepp som subprimelån och kreditspread?
Svar: genom att göra pauser mitt i handlingen där man låter snygga kändisar som Selena Gomez förföriskt förklara begreppen Hans Rosling-pedagogiskt.
Nästa fredag är det svensk biopremiär för ”The Big Short”, en briljant film om finanskrisen 2007-2008, den värsta finanskrisen i världen sedan den stora depressionen på 1930-talet.
Filmen bygger på mästerjournalisten Michael Lewis bok ”The Big Short” från 2010, en bok som på svenska fick den hjärndöda titeln ”Värstingar på Wall Street: rapport från domedagsmaskinen”.
Michael Lewis böcker bygger mycket på statistik och siffror och borde egentligen vara omöjliga att filma.
Men ”The Big Short” är anmärkningsvärt den tredje reportageboken av Michael Lewis som blivit en väldigt bra film.
Först kom ”The Blind Side”, om taktik inom amerikansk fotboll, med Sandra Bullock i huvudrollen. Därefter ”Moneyball”, om statistik inom baseboll, med Brad Pitt.
,
Brad Pitt är även en nyckelfigur bakom ”The Big Short”, dels som birollsinnehavare men framförallt som producent, en roll där han blivit känd för samhällsengagerade och politiska filmer.
”The Big Short” är en svidande uppgörelse med bristen på moral på Wall Street.
Filmen är också mycket elegantare gjord än till exempel Marin Scorseses ”Wolf on Wall Stret”. Regissören Adam McKay har tidigare gjort komedier och behåller det lätta handlaget (Selena Gomez-exemplet) när han växlar över till drama.
Christian Bale måste också få en Oscar för bästa biroll.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Kallt krig. Terrorbalans. Hotet om kärnvapenkrig.
När alla nyhetssändningar vittnar om hur klockan i Europa inte tickar framåt utan vrids tillbaka, är det inte så konstigt att två av de bästa tv-serieserierna just nu utspelas tidigt 1980-tal, under det kalla krigets allra kyligaste år.
Den amerikanska serien ”The Americans”, om infiltrerade KGB-spioner i USA, har jag redan hyllat upprepade gånger i DI Weekend. De två första säsongerna finns på Netflix. Den fjärde säsongen har premiär i USA 31 mars.
I tisdags var det premiär på SVT för en tysk motsvarighet, ”Deutschland 83”, även det en förstklassig serie.
”Deutschland 83” är tydligt inspirerad av ”The Americans”: samma elegant balansgång i dramatiken, på samma gång både isande otäck och nästan gammaldags spännande á la fredagsdeckare.
Båda serierna riktar också en ficklampa mot nyckelfrågor i samtiden. Den frihet vi länge tagit för givet kan återigen försvinna, se bara på den aktuella utvecklingen i Polen och Ungern.
Båda serierna utnyttjar också maximalt möjligheterna med att ljudlägga handlingen med poplåtar från tidigt 1980-tal: synthesizertunga produktioner som är den musikaliska motsvarigheten till axelvaddar.
Jan Gradvall
OBS! Vad som läggs ut här är mina icke-korrläste originaldokument. Skrivfel som finns här rättades till i den tryckta versionen. Maila gärna om du ser något fel.