Krönika, DI Weekend
Weekend 18 december
Krönika
Jan Gradvall
En julklassiker. Att köpa julklappar till sina barn som egentligen är till en själv.
I år handlar det i mitt fall om Illustrerade Klassiker, en volym som jag nyligen låtsades köpa till min son och nu smygläser när han gått och lagt sig.
Snön ligger inte vit på taken, endast krönikören är vaken.
Illustrerade Klassiker handlar om serietidningsversioner av verk från världslitteraturen. Cobolt Förlag har nu börjat återutge dessa gamla serietidningar i bokform.
I Sverige gavs den första tidningen med Illustrerade Klassiker ut 1956. Utgivningen fortsatte fram till 1976.
Första volymen på Cobolt Förlag samlar fyra gamla Illustrerade Klassiker. Två av H.G Wells: ”Tidsmaskinen” och ”Världarnas krig”. Två av Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar” och ”Resan till jordens medelpunkt”.
Jag älskade Illustrerade Klassiker när jag växte upp. Jag var inte ensam. Serien på totalt 228 verk trycktes i hela sju upplagor.
I mitt fall bidrog Illustrerade Klassiker till min allmänbildning. Jag kan hyggligt bluffa mig igenom middagar när ”Illiaden” eller ”Huckleberry Finn” eller ”Onkel Toms stuga” kommer på tal, utan att avslöja att jag bara läst serietidningsversionerna.
Illustrerade Klassiker bidrog även till att jag gick vidare och läste riktiga romaner av Charles Dickens och Robert Louis Stevenson.
Så visst borde Illustrerade Klassiker ha stått för något gott? Visst borde initiativet att introducera världslitteratur för barn ha välkomnats på den tiden?
Nej, nej, då har man inte förstått Sverige och tidsandan.
I förordet till denna nyutgåva påminner bokens sammanställare, Olle Dahllöf och Anders Andersson om kulturklimatet på den tiden serietidningarna gavs ut.
Serier betraktades under lång som något som snarast måste stoppas. 1954 gav psykiatern och forskaren Nils Bejerot ut ”Barn – Serier – Samhälle”, en bok som fick stor spridning.
Nils Bejerot (1921-1988) avskydde serier. I boken ”Barn – Serier – Samhälle” ger han sig även på just Illustrerade Klassiker. Att överföra litteratur i serieform beskrivs som att återge våldsamma situationer i grälla färger.
I dag går det att skratta åt detta. I nämnda nyutgåvan tas det bara upp en i kort passage.
Men faktum är att Bejerot och hans idéer fortfarande lever kvar oemotsagda, något som märks ibland i debatter om till exempel dataspel.
Gunnar Hirdman (1888-1963) var en nyckelfigur inom ABF. Han räknas som en stor svensk folkbildare.
Gunnar Hirdman skrev förord till Nils Bejerots bok om serier från 1954. Hirdman drar paralleller till Fredric Wertham, en amerikansk psykiater som startade debatten om faran med serier. Bejerots bok är också dedicerad till Wertham.
Ur bokens förord: ”Måtte alla de parter som vår svenske Wertham vädjar till – föräldrar, lärare, ideella organisationer – lystra till maningen: Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände (läs: serier) och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land”. Undertecknat Gunnar Hirdman, ABF.
I februari 2013 skrev journalisten Mattias Svensson i magasinet Neo om bakgrunden till den forskning som Wertham/Bejerot/Hirdman förde vidare.
Bland de föreställningar som spreds i ”Barn – Serier – Samhälle” är att superhjältarnas ”fantasiuniformer är av stormtruppsmodell”. Bejerot citerar Wertham, ”man får vara tacksam över att det på Stålmannens bröst inte står SS”.
Förebilden till Fantomen och andra maskerade hjältar är enligt Bejerot ”inte svår att finna – den heter Ku Klux Klan”.
Wertham blir också källan till påståenden i Bejerots bok som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri”. (Den vidriga människosynen bakom att homosexualitet räknas upp i detta sammanhang behöver vi inte ens gå in på.)
Men Nils Bejerot kritiserades aldrig för detta. Tvärtom hyllades han för att han tog dessa ”kunskaper” till Sverige. Så sent som 1981 gavs boken ut på nytt.
Bejerot gick sedan vidare och utformade den svenska narkotikapolitiken som den i stort sett ser ut än i dag. Begreppet nolltolerans kan härledas till honom.
I sin artikel i Neo gräver Mattias Svensson fram forskning om Fredric Wertham som gjordes tillgänglig 2010 av biblioteksforskaren Carol Tilley. Det visar sig att Werthams forskning – spridd i Sverige – var rent hittepå.
Tilley avslöjar att Wertham förvrängt citat från barn han intervjuat. Källhänvisningar saknas helt. Det var Wertham själv – och Bejerot – som tyckte att serier gav upp till sadism, någon forskning som stödjer det har aldrig funnits.
Jag slår in paketet med Illustrerade Klassiker till min son. Plötsligt känns detta som en av årets viktigare julklappar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
KORTFILM
”How gay men used to speak: A short film in Polari” (YouTube). På sitt kommande album (se recension) sjunger Bowie en låt på polari, en form av antik slang. Morrissey har också brukat polari, med titeln ”Bona drag” och låten ”Piccadilly palare”.
VINYL
Glenn Gould, ”Bach: The Goldberg Variations” (Sony). Två av den klassiska musikens finaste album, första versionen från 1955 och den andra från 1981 (Goulds sista inspelning), utgivna på magnifik 180 grams vinyl. Årets audiofiljulklapp.
TV
”A very Murray Christmas” (Netflix). Underbart excentrisk julspecial med Bill Murray. Lite i stil med SVT:s gamla ”Party hos Parnevik”. Kändisar samlas och väntar och dricker och sjunger – av diffus anledning. Superb julmusik rätt igenom.
+
BONUS NR 1:
Hösten 2014 hyllade jag i DI Weekend ”The Leftovers” som en av de bästa och mest originella tv-serierna.
HBO-serien ”The Leftovers” utspelar sig tre år efter The Rapture, på svenska Uppryckandet, dagen då 2 procent av befolkningen hämtas upp till himlen.
Miljoner kristna världen över tror på detta och predikar att det verkligen kommer att hända. ”The Leftovers” utgår från att de har rätt, men i stället för de 2 procent som lyfts upp handlar serien om de 98 procent som blir kvarlämnande.
Den andra säsongen av ”The leftovers” hade säsongsfinal förra vecka, en säsong vars utformning och stämning ingen kunnat förutsäga, hyllad av tunge tv-kritiker Alan Sepinwall.
Vad ska man se under helgerna? ”The leftovers”, perfekt för stunden när paketen är öppnade och man börjar inse vad högtiderna egentligen betyder.
+
BONUS NR 2:
Europas mörka hjärta. När regissören Johan Renck visade de två första grovklippta avsnitten av ”The Last Panthers” för seriens tilltänkte kompositör, David Bowie, så blev det synen på Europa, då och nu, som förenade dem.
Och som gjorde att David Bowie gick med på att låta en del av sin nya låt ”Blackstar” (se recension) bli ledmotivet.
HBO-serien ”The last panthers” är fruktansvärt våldsam och mörk, men samtidigt inte mer våldsam än hur konstnärer som Hieronymus Bosch och Mattias Grünewald skildrade sitt Europa i övergången mellan 1400-tal och 1500-tal.
”The last panthers” är också som en altarmålning fast med motiv från aktuella nyhetssändningar. Serien har inte USA-premiär förrän i vår men går nu att se på svenska HBO.
Förutom Bowies ledmotiv är musiken till ”The last panthers” skriven av Clark, en brittisk elektronmusiker på Warp.
Jan Gradvall