Krönika, DI Weekend
Weekend 11 december
Krönika
Jan Gradvall
Bruce Springsteen är större i Sverige än i något annat land i världen.
De senaste 40 åren har det skrivits mer om Bruce Springsteen i svenska tidningar än någon annan person i världen – ingen politiker, idrottsperson, entreprenör eller filmstjärna kommer i närheten – men ingen har lyckats förklara just bandet till Sverige.
Inte förrän Bruce Springsteen själv indirekt gör det i en ny dokumentär
Den allra främsta behållningen med den nya ”The River”-boxen ”The ties that bind”, med fyra cd och tre dvd, är dokumentären om albumets tillkomst.
Bruce Springsteen, i dag fyllda 66, sitter i sin trädgård i New Jersey och talar om det album han började spelade in när han fyllde 30.
Han sitter och klinkar lite på en gitarr när han berättar, som för att avdramatisera vad han säger, men han kan inte dölja att han är lika genomtänkt och bländande skarp i sin analys som om han stått på ett podium med PowerPoint.
Det är också en intellektuell och beläst människa som talar. När Springsteen talar om det landskap han målar upp på ”The River”-albumet använder han ordet bukoliskt (lantligt bondskt, pastoralt). När jag googlade för att förstå det hamnade jag i en text om herdediktning.
När Bruce Springsteen skrev sångerna till ”The River” gjorde han det med ett uttalat syfte: han ville bli vuxen. ”Jag ville skriva för min ålder”.
Sittande i sin trädgård kallar han i dag ”Darkness on the edge of town” för sitt samurajalbum. Med det albumet hade han kommit till vägs ände. Att fortsätta utmåla sig själv som en frustrerad outsider, rebellen mot allt och alla, mannen som inte kan binda sig – det är inte att vara vuxen.
Att vara vuxen är att skapa band, band som binder; band till samhället, till närområdet, till nära och kära, till nästa generation.
Uttrycket ”the ties that bind” kommer från en teolog född på 1700-talet som skrev den kristna hymnen ”Blest be the tie that bind”.
Bruce Springsteen var själv inte på den platsen i sitt eget liv själv när han skrev ”The River” – det dröjde fem år till innan han gifte sig, tio år till innan han fick barn – men det var det livet han ville skildra.
Så vad han gjorde var att skriva fram nästa steg i sitt liv.
Han plöjde historieböcker för ”kontextualisera sig själv”, sätta sig själv i ett sammanhang.
Han säger också att han med ”The River” skapade en ”community” med avsikt att så småningom flytta in där själv. För övrigt en lantlig miljö som påminner väldigt mycket om den sömniga trädgård med garage i bakgrunden där han i dag sitter och pratar i intervjun.
”The River” är Bruce Springsteens första album med narrativt låtskrivande. Sångerna handlar inte om honom själv. Han säger att han uppfann karaktärer och sedan sjöng med deras röster, med syfte att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i deras skor.
Dubbelalbumet ”The River”, som det blev i den utgivna versionen, är egentligen schizofrent till upplägget. Svarta ballader med litterära ambitioner blandas med IQ-befriade partylåtar. ”Cadillac ranch” är korvmedmosrock. ”Sherry darling” är bensinmackssoul.
Springsteen: ”Jag ville ha med den sortens låtar som jag tänkte mig att karaktärerna själva skulle lyssna på när de gick in på barer och festade”. Det var också låtar bokstavligen skrivna för att få upp stämningen på konserter.
Han orkestrerade också denna dubbelhet genom att jobba med två producenter som drog åt var sitt håll. Å ena sidan Jon Landaus mer strama hållning. Å andra sidan Steven van Zandt som vill att allt ska låta som en hemmafest.
Samtidigt medger Springsteen i dag att han kanske gick lite väl långt när han i urvalsprocessen rensade bort låtar andra skulle ha dödat för. Springsteen: ”Ja, ok, ’Roulette’ borde nog varit där i stället för ’Crush on you’.”
När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv.
Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.
Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.
Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans.
Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger.
Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.
Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
PODCAST
”Pop Culture Confidential”, avsnitt 22, ”The Star Wars Episode”. Om du uppskattade mitt stora Star Wars-reportage i DI Weekend – perfekt påbyggnadskurs. Intervju med Roger Christian, geniet som skapade seriens scenografi.
BOX
The Velvet Underground, ”The complete Matrix tapes”. Konserter med Velvet Underground från årgång 1969 är rockmusikens motsvarighet till Bordeaux 1959. Bättre ljud än dubbeln ”Live 1969”, historiktext av David Fricke.
DOKUMENTÄR
”Still Bill”, Netflix. Soullegenden Bill Withers, om uppväxten i en kolgruvestad och sin svåra stamning som följt honom genom livet. Lika mycket värme, svett, smärta och inspiration som i refrängen till ”Lean on me”.
+
BONUS:
”River” är en av BBC:s största dramasatsningar och främsta serier under 2015. Första avsnittet sändes 13 oktober, det sjätte och sista 17 november.
Med Stellan Skarsgård i huvudrollen hade detta, förr om åren, varit en serie som SVT eller TV4 kunnat festa och gnaga på under hela jul- och nyårshelgen. En kronjuvel i tablån.
Men i den nya medievärlden så lades i stället alla avsnitten ut på svenska Netflix den 18 november.
”River” är en strålande serie i många avseenden. Stellan Skarsgård har i rollen som den sörgjande polisen John River fått sin bästa roll på decennier. I intervjuer har han sagt att vad som tilltalade med honom med River är att den är skriven som en kvinnoroll: det är sällan män, särskilt inom deckargenren, får vara så sårbara och vidöppna med sina känslor.
”River” är också en serie som inte är en kompromiss av olika viljor utan helt och hållet utgår från manusförfattaren, något man inom svensk tv pratar om på seminarier men fortfarande inte genomför. Det är manusförfattaren som fått leda serien och ta alla avgörande kreativa beslut.
Serien är ett verk av Abi Morgan, född 1968, en manusförfattare från Wales som skrivit manus till långfilmer som ”Shame” (tillsammans med Steve McQueen) och ”The Iron Lady” (Thatcher-filmen med Meryl Streep) och tv-serierna ”The Hour” och ”Birdsong”.
Jan Gradvall