Krönika, DI Weekend
Weekend 4 december
Krönika
Jan Gradvall
Nästa vecka skulle ordföranden ha fyllt 100 år.
Frank Sinatra föddes i Hoboken, New Jersey, den 12 december 1915. Frank Sinatra hade flera smeknamn, Ol’ Blue Eyes, The Voice, men The Chairman of The Board, ordföranden, känns som det mest passande.
Om populärmusikens historia har ett styrelserum någonsin så är det Frank Sinatra som håller i ordförandeklubban. 1ngen i musikvärlden inger den respekten.
När man så här dags på året gör årslistor (se nästa uppslag) är det fortfarande ordförande Sinatra som är och förblir på måttstocken på högsta kvalitet.
Samma sak vid finalen i Idol som avgörs i kväll. Sinatra borde vara ett stående delmoment i tävlingen, även om risken är överhängande att ingen av de tävlande skulle klara sig helskinnade genom det momentet.
Frank Sinatra borde också vara ett föredöme för alla artister på så sätt att han aldrig slutade ta risker.
Året när Frank Sinatra fyllde 65 år, 1980, gjorde han sitt djärvaste album, ”Trilogy: Past Present Future”.
Märkligt nog var detta mitt första Sinatra-album. Jag köpte ”Trilogy: Past Present Future” några månader efter att jag köpte Joy Divisions album ”Closer”, något som tedde sig bisarrt då men har en logik i dag.
Båda albumen är svanesånger. Musik präglad av känslan av att slutet är nära.
Det var hans första studioalbum på sex år. Vad Frank Sinatra bestämde sig för att göra comeback med var ett trippelalbum.
En egentlig helt vansinnig idé, men samtidigt ett ”här är det jag som bestämmer”-beslut som inspirerade den då ledande rockgruppen, The Clash, att samma år göra samma sak. (Trippelalbumet ”Sandinista!” med The Clash nådde plats 24 på Billboardlistan. Ordföranden nådde plats 17.)
Albumets tre lp-skivor representerar var sin epok: det förflutna, samtiden och framtiden.
Framtidsalbumet ”Future” är en futuristisk sångsvit skriven och orkestrerad av veteranen Gordon Jenkins som gick bort fyra år senare. Jag lyssnade fascinerat då, ibland efter att jag lyssnat på Joy Division, men majoriteten hatade det.
Radiodiscjockeyn Jonathan Schwartz kallade Sinatras framtidssvit för narcissistisk och chockerande pinsam. När ordföranden fick höra det ringde han upp radiostationen och fick Schwartz avstängd.
Det första vinylalbumet, Past, innehåller gamla evergreens, bland annat en superb version av Irving Berlins ”Let’s face the music and dance”.
Men det är det andra albumet, Present, som visade att ordföranden fortfarande bestämde. Sinatra tolkar George Harrisons Beatles-låt ”Something” (som han lite för ofta på konserter presenterade som sin favoritlåt med Lennon-McCartney) och Billy Joels ”Just the way you are”.
Han tolkar också temat till en film Martin Scorsese gjort tre år tidigare, ”Theme From New York, New York”, där Liza Minnelli sjöng låten i filmen. I dag är detta Frank Sinatras mest kända inspelning – även staden New Yorks mest kända inspelning.
Få känner till att Frank Sinatra faktiskt spelade in den så sent som 1980, till detta album.
På en jobbresa till New York i våras var jag på restaurangen Patsy’s i New York tillsammans med ett par vänner. Jag bjöd med dem för att jag ville gå på Frank Sinatras favoritrestaurang.
Patsy’s är en urtypiskt italiensk restaurang i Midtown. Stället ser precis ut som man vill att det ska göra. Bland fotografierna hänger hela ensemblen till Sopranos. Salvatore ”Sal” Scognamillo, ägare i tredje generation, går runt bland borden och torkar bort såsfläckar på breda slipsar.
En av mina mest uppmärksammade artiklar i DI handlade om ”hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan”. Finspång är i detta fall en symbol för att Sinatra gjorde en spelning där när han befann sig på botten av sin karriär.
Det visade sig finnas en koppling mellan Finspång och Patsy’s. Under samma mörka period tidigt 1950-tal,, innan allt vände med filmrollen i ”Härifrån till evigheten”, gick Sinatra som vanligt till Patsy’s.
Det var Tommy Dorsey som tagit med honom dit med uppmaningen till ägaren: ”I’ve got this skinny kid from Hoboken – fatten him up”.
Dagen före Thanksgiving satte Sinatra ensam på Patsy’s. Han berättade för Scognamillo, den äldre, att han även ville spendera Thanksgivning på restaurangen.
Scognamillo hade inte hjärta att berätta för Sinatra att det var stängt då. Han beslutade sig för att hålla öppet enbart för Sinatras skull. Personalen suckade djupt men de fattade. Scognamillo ringde till och med in andra gäster för att Sinatra inte skulle märka något och bli generad.
Sinatra kom till Patsy’s, åt sin mat. Han tackade Scognamillo, tittade sig omkring och sade: ”Vad lite folk det är i dag”.
Grattis ordföranden på 100-årsdagen.
(slut)
GRADVALLS VAL
BOK
Chimamanda Ngozi Adichie, ”Alla borde vara feminister” (Albert Bonniers Förlag). Författaren Adichie (”En halv gul sol”) gjorde för två år sen ett TED Talk som feminism som sågs av 2,5 miljoner och samplades av Beyoncé. Nu ges det ut som ut som skrift (endast 50 sidor) och delas ut på alla gymnasieskolor i Sverige.
TV
Jessica Jones (Netflix). Privatdetektiv som somnar med whiskyflaska (av billigaste sorten) bredvid sängen. För smart för sitt eget bästa. Vandrar nattetid i regnigt New York. Alla manliga klichéer – med den skillnaden att det denna gång handlar om en kvinna. Serietidning möter B-filmskitsch = underhållande.
TV
Master of none (Netflix). Varför snor ingen denna idé och försvenskar? Årets smartaste komediserie. Om invandrarbarn i andra generationen, i detta fall en indier och en kines i New York, som slåss mot att de alltid skildras som stereotyper. Briljant musiklagd dessutom. Missa inte seriens Spotify-lista.