Krönika, DI Weekend
Weekend 27 november
Krönika
Jan Gradvall
Varför är IS-anhängare så rädda för musik? I områden där islamistiska grupper tagit över upprepar sig samma mönster. En av de första åtgärderna är: totalförbud för populärmusik.
Ett av årets bästa album har gjorts av Mali-gruppen Songhoy Blues. Albumtiteln ”Music in exile” vittnar om gruppens historia. När islamister tog över norra Mali fick Songhoy Blues lämna sina hem, alla sina ägodelar och fly för sina liv. Deras brott: att det är musiker.
Många andra Mali-musiker, landet där världens bästa gitarrmusik just nu görs, vittnar om samma sak. När kalifat utropas blir det bokstavligen livsfarligt att spela eller lyssna på populärmusik.
När IS-anhängare gick runt på Bataclan i Paris gick runt och sköt Eagles Of Death Metal-fansen visste de exakt vad de gjorde. De uppmanade konsertbesökarna att lägga sig ned på golvet, allt med avsikten att sedan kunna skjuta dem effektivare. De musikfans som satt i rullstol var allra enklast att skjuta prick på.
Jag var i Paris några dagar innan attackerna. Jag var där för att lyssna på musik, jag var där för att intervjua människor som lever för musik, vi drack vin på barer och restauranger. Och vi var precis i de kvarter där dem av de sex attackerna utfördes.
När jag kom tillbaka Stockholm gick jag på Madonnas konsert. Inte för att jag egentligen hade någon lust, men det kändes viktigt att vara på plats på en konsert med en artist som skulle stå i första ledet bland de som avrättas om IS tar över.
Att beskriva IS som förvirrade galningar är inte korrekt. IS arbetar väldigt metodiskt. Gruppen har analyserat allting väldigt noggrant.
Vad kommer man fram till om man studerar den kraft i västvärlden som de senaste 100 åren i högre grad än något annat förändrat människors beteende, uppmanat till ifrågasättande av auktoriteter, skapat krav på större individuell frihet, inspirerat till att våga leva ut sin sexualitet oavsett läggning, bidragit till ökad jämställdhet, eroderat rasism, orsakat inre och yttre glädjekaos – så framstår fienden mycket tydligt i kikarsiktet.
IS har helt rätt i sin analys: det är musik som är farligast.
Det är lätt att få för sig att Sverige alltid har varit ett öppet och fördomsfritt land, men även Sverige var en gång en isolerad avkrok präglad av trångsynthet och rädsla för främmande populärkultur.
Louis Armstrong betraktas i dag som en av 1900-talets tre-fyra viktigaste musiker alla kategorier. Den rymdfarkost som NASA skickade ut i yttre rymden 1977 innehåller en låt av Louis Armstrong.
Men när Louis Armstrong för första gången var i Sverige 1933 var det inte som en stor konstskapare han bemöttes. Aftonbladets utsände Gösta Rybrandt skrev om konserten: ”Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna har ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken”. Rubriken på artikeln i Aftonbladet var ”Negerfröjd på Auditorium”.
I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev Gösta Nystroem: ”Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi /…/ upphäver ett av sina förfäders urtjut då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen”. (Båda citaten från boken ”Tusen klassiker”, Norstedts.)
Men musiken vann. Louis Armstrongs enda planerade konsert 1933 växte efter hårt publiktryck till fyra konserter. Radiotjänst hakade på och direktsände delar av en konsert via telefon.
Musiken skar rakt igenom samhällets konservatism och rasistiska värderingar och förändrade samhället underifrån. Exakt det som IS är rädda för.
Jazz på 30-talet. Rock’n’roll på 50-talet. Punk och disco på 70-talet. Hiphop och metal på 80-talet. Alla har inledningsvis bemötts med extrem misstänksamhet och fientlighet uppifrån – röster om förbud och förfall har höjts – men i samtliga fall vann musiken, och har skapat ett samhälle som blivit öppnare och öppnare.
Ingenting bryter ned förmodar som musik.
En av de som IS-anhängare mördade på Eagles of Death Metal-konserten var en yrkeskollega till mig, franske rockkritikern Guillaume B Decherf, 43. När han gick till konserten den kvällen var sista gången hans två döttrar såg sin pappa i livet.
Det sista Guillaume B Decherf fick publicerat var en recension av just Eagles of Death Metals senaste album. Han hyllade det amerikanska bandets inställning, deras ambition att sprida glädje och avslutade med att skriva: ”Plaisir partagé!”.
Delad glädje.
Det går att att mörda enskilda musiker. Det går att hata det man inte förstår och är rädd för. Men det går aldrig att stoppa den delade glädjen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOX
Bob Dylan, 1965-1966, The Cutting Edge Deluxe Edition” (Sony). Lysande exempel på talesättet: ”If you want something done, give it to a busy person”. Dokument över två års intensivt skapande där arbetstempot var en nyckel till slutresultatet.
BOK
Magnus Lindkvist, ”The Future Book: 40 ways to future proof your work and life” (LID Publishing). Smart, rolig, ögonöppnande, totalt oförutsägbar bok för alla som behöver förändring. Hög användbarhetsgrad. 112 sidor i fickformat.
BOX
Matthew Sweet & Susanna Hoffs, ”Under the covers” (Edsel). Sammanställning av Bangles-sångerskan Hoffs och Sweets pågående projekt där de tolkar favoritlåtar från 60-, 70- och 80-talet. Låter som de gör covers på hela blandband.
+
BONUS NR 1:
Andy Warhol. Dorothy Parker. Patti Smith. Jean-Michel Basquiat. Anna Wintour. Woody Allen. Jay-Z.
Vad som gör New York till New York är dess karaktärer. Å ena sidan alla arbetsnarkomaner med fyrverkihjärnor som tycks vara utom sömnbehov. Å andra sidan alla George Costanza-typer som snackar sig genom livet.
Terry Ork, död 2004, var ett typiskt otypiskt New York-original (självklart född någon annanstans) som faller i kategorin mitt emellan.
Terry Ork snackade mer än han uträttade. I New Yorks rockkretsar var han mest känd för att han gick omkring och sade att han hade legat med Lou Reed. (En friserad sanning: Terry Ork bekände senare att han endast sugit av Lou Reed.)
Men den skrala produktionen på hans skivbolag Ork Records, startat 1975, formade och förädlade rockhistorien.
Dubbel-cd:n ”Ork Records: New York, New York” (Numero) är det bästa album jag läst i år. Historien om Terry Ork är lika fantastisk som musiken.
Hur mycket jag älskar de underbart spretiga Ork-singlarna, bland dem Televisions debutsingel ”Little Johnny Jewel”, understryks också av att jag 2015 lagt ned mer pengar på Ork Records än något annat bolag.
Först köpte jag boxen med reproduktioner av 16 vinylsinglar (trots att jag hade hälften av dem i original). Sen köpte jag även den här dubbel-cd:n. Två av mina bästa investeringar i år.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Nästa fredag är det slutligen svensk biopremiär för en av årets märkligaste och mest omtalade dokumentärer. ”The Wolfpack” vann det stora dokumentärpriset vid Sundance-festivalen tidigare i år och visades på Stockholm Film Festival.
Filmen skildrar sex bröder – Mukunda, Narayana, Govinda, Bhagavan, Krisna och Jagadesh – som varit inlåsta i en lägenhet på Lower East Side, New York, nästan hela sina liv. Deras pappa förbjöd dem att gå ut. I stället levde bröderna och deras syster i sin egen värld inomhus och spelade in egna versioner av sina favoritfilmer.
I likhet med många dokumentärer nuförtiden väcker ”The Wolfpack” många frågor hur den är gjord. Vad var egentligen uppgörelsen mellan filmregissören och familjen? Varför ställs inga frågor om våldet i familjen? Kan man verkligen lite på kronologin i berättandet?
Det hindrar inte att det är en dokumentär alla bör se. Klaustrofobisk, otäck, ändå samtidigt vacker med sitt budskap om att film och fiktionens värld kan hålla frihetsdrömmar levande.
Jan Gradvall
OBS! Lägg ut mina icke-korrlästa originaltexter. Kan finnas fel som rättades till tryckta versionen.