Krönika, DI Weekend
Weekend 20 november
Krönika
Jan Gradvall
Vilken är den bästa konsert du någonsin sett? Ställ den frågan till människor i din närhet och du kommer att märka ett mönster. De flesta svarar med en konsert de sett i åldern 15-25.
Varför är det så? Min egen teori, som jag testat i många år på min omgivning, är att det beror på att det är i den åldern som man krattar för konsertupplevelsen.
Det är i den åldern man under förfester – vilka föregåtts av veckor av repeatlyssnande – i mycket högre grad bestämmer sig för att den här kvällen ska bli oförglömlig. Under konserten sitter man inte heller på läktaren med armarna i kors, utan försöker komma så nära scenen som möjligt.
Detta är också huvudanledningen till att generation efter generation är eniga om att det var lite bättre förr.
De artister man lyssnade på i åldern 15-25 blir ens följeslagare under resten av livet.
Det bästa jag läst om detta är Carrie Brownsteins nyutgivna självbiografi ”Hunger makes me a modern girl” (Virago).
Carrie Brownstein är en de tre kvinnorna i Sleater-Kinney, ett av mest inflytelserika rockbanden i Amerika i modern tid. Hon var delaktig i när rörelsen Riot Grrrl-föddes i Olympa, Washington, i början av 1980-talet, en feministiskt uppvaknade som skapade svallvågor över hela musikvärlden som aldrig upphört.
I dag är Carrie Brownstein även känd som ena halvan av duon i komediserien ”Portlandia”. Hon har också en biroll i serien ”Transparent”.
Jag har just haft några veckor där jag har jobbat och rest lite för mycket. Jag hittade ”Hunger makes me a modern girl” bland nyheterna i en bokhandel, köpte den med avsikt att kanske kunna hinna läsa den vid jul, men när jag öppnade boken blev jag fast.
Jag har nu läst Carrie Brownsteins bok i ett par dagar men det enda jag fortfarande läst är det första kapitlet som jag läst om och om igen.
Carrie Brownstein skriver om precis detta: varför den musik man upplever i unga år alltid gör störst intryck.
Men hon vad hon gör är att utveckla det resonemanget och går mer på djupet än i min ytliga teori.
I boken beskriver Carrie Brownstein hur hon under sin tid i high school går och ser the B-52’s. Hon pressar sig fram emot räcket längst fram tills hon får blåmärken på revbenen. Där står hon och ser hur den oändligt coola Kate Pierson i The B52’s dricker vatten ur en flaska. Ett oförglömligt intryck.
Carrie Brownstein: ”Men min bästa kompis sade att konserten egentligen inte handlade om bandet – den handlade om oss, om det faktum att vi var där tillsammans; musiken var sekundär till vår värld, musiken var bara något som färgade upplevelsen”.
Jag hinner tänka, precis så, precis så, innan jag sittande i flygplansstolen stryker under även hela nästa stycke med en kulspetspenna stulen från ett hotell.
”Det är därför som de där skivorna från gymnasietiden låter så bra. Det handlar inte om att låtarna var bättre, utan det faktum att vi lyssnade på dem tillsammans med våra vänner, fulla på likörer, kände svettiga handflator, stirrade i timtal på affischer på väggen, inte var äcklade av mattor eller smuts eller skrynkliga flottiga lakan. De sångerna och albumen blev de bästa på grund av hur enorm uppväxten kändes just då samt beroende på hur nostalgi i dag gör att vi ser på den perioden i ett nytt ljus”.
Vad är egentligen nostalgi? Varför drabbar den oss alla förr? Varför söker vi oss medvetet till den?
Carrie Brownstein skriver att nostalgi är något väldigt specifikt. Känslan som nostalgi skapar av någoting bekant och förtroligt, gör att vi upplever att vi känner att vi tagit oss igenom något, överlevt något, gjort en resa tillsammans.
Detta i motsats till samtiden som är rörig, svåröverblickbar, motsägelsefull, orolig, svår att ta in.
Nostalgi, skriver Carrie Brownstein, skapar ”en känsla av minne som tillfälligt simulerar kontext”. Vi känner oss vilsna i nuet, men vi känner oss hemma i det förflutna. I nuet är vi ensamma, i nostalgin upplever vi gemenskap.
Det går att överföra detta resonemang till många områden. Politiker som pekar på förfluten tid som ett ideal – en tid färgad av nostalgiskt skimmer – har mycket lättare att få med sig väljare, än realistiska politiker som talar om utveckling och framtid.
Carrie Brownstein skriver också väldigt fint – fortfarande enbart i det första kapitlet – om känslan i unga år att känna sig utspridd, som ”en arkipelag av identiteter”, och längtan efter att hitta ett fast sammanhang, en plats där man hör hemma.
För många av oss hittade vi den platsen genom musiken.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
VIDEO
Marit Bergman, ”Dra åt helvete”. Marit Bergman, som gör det personliga politiska och det politiska personligt, gör comeback med en ny utmärkt poplåt (ges ut 20 november) och en video som skär rakt igenom mediebruset.
VINYL
Peter Gabriel. Audiofili handlar numera enbart om vinyl. Peter Gabriel (ej på Spotify) återutger sina fyra första soloalbum på vinyl. För bästa möjliga ljud ges albumen ut som dubbel-lp på 45 varvs hastighet. Och det låter superbt.
SAMLING
Beat Happening, ”Look around” (Domino/Playground). I Carrie Brownsteins bok (se krönika) nämner hon Beat Happening bland livsavgörande konserter. Karriärtäckande samling med underbart skev och skramlig punkpop.
+
BONUS NR 1:
Beatles är diamantgruva som aldrig sinar. Ett exempel är nya boxen ”1+”, med nytt unikt dvd-material.
Ett annat exempel – ännu mer gnistrande – är att svenska Efva Attling fått världsrätten av Beatles bolag Apple att göra smykcen av Beatles låttitlar, halsband och armband vilka pryds av så kallade Herkimer-diamanter, en kvartskristall som endast finns i norra New York.
”Jag åkte dit och träffade den enda kvinnliga gruvägaren i världen”, säger Efva Attling. ”Herkimer-diamanter har ett unikt skimmer. Indianer betraktade dem som magiska stenar. Det passar så fint för Beatles-låtar som ’Here comes the sun’. Känslan är densamma”.
Efva Attlings Beatles-kollektion säljs från med i dag på tre mest prestigefyllda platserna i Beatles-världen – Abbey Road-studion i London, som just öppnat en butik, Beatles-affären i Liverpool, vid Beatles-showen i Las Vegas – samt i hennes egna butiker.
”Det känns väldigt hedrande att få göra detta med Apple och Beatles”, säger Efva Attling. ”Hela mitt liv har ju präglats av Beatles. Hela min familj älskar Beatles, inte minst min son Simon (Simon Strömstedt, en av landets mest lovande låtskrivare som i somras hade tre låtar på Topp 10 på svenska Spotify).”
Bland Beatles-låttitlarna som hon valt att göra smycken av finns ”Good day sunshine”, och ”From me to you”. Efva Attling har också valt den udda Beatles-låten ”Two of us” från albumet ”Let it be”.
”Jag kunde inte låta bli. Det är ju min låt, haha”. Efva Attlings genombrottslåt med bandet X-Models hette ”Två av oss”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Ingen musiker är så svår att åldersbestämma som Björk. Hon kan på en och samma låt framstå lika mycket som en 10-åring som just fått sitt första instrument som en 100-årig som är visare än Yoda.
Att Björk i morgon, 21 november, fyller 50 år känns därmed irrelevant för att definiera henne som artist, men det är ett utmärkt tillfälle att hylla hennes gärning.
När Björk mottog Polarpriset 2010 var det Hans Ek som höll i dirigentpinnen. På Björks födelsedag håller Hans Ek i en hyllningskonsert på Norrlandsoperan i Umeå med en full symfoniorkester och solisterna Edda Magnason, Jenny Wilson och Moto Boy.
Norrlandsoperan ägnar även hela dagen åt Björk med bland annat visning av Björks film med Sir David Attenborough samt en Biophilia-workshop, med hennes app för surfplatta.
Hans Eks hyllningskonserter till Björk genomförs även i Berwaldhallen i Stockholm den 3 och 4 december med Sveriges Radios Symfoniorkester.
Jan Gradvall