Skivrecensioner, DI Weekend

Skivrecensioner

The City
Now that everything’s been said
Light In The Attic
Betyg: 4

Polarpriset 2016 går till – Carole King. Det är åtminstone en rimlig gissning. Med sitt cv är Carole King en självklar kandidat till priset.

Som låtskrivare ligger Carole King bakom några av de främsta låtar som spelades in på 1960-talet: Shirelles ”Will you still love me tomorrow”, Drifters ”Up on the roof”, Aretha Franklins ”(You make me feel like) A natural woman”.

Eller varför begränsa den meningen till 1960-talet. Låtar som dessa tillhör de bästa som skrivits och spelats in under alla decennium. Punkt slut.

Carole King, i dag 73, har från 1955 och framåt totalt skrivit 118 låtar som gått in på Billboard Hot 100.

1971 slog hon igenom som artist i eget namn med ”Tapestry”, ett av de bästsäljande och mest inflytelserika album som gjorts, en feministisk klassiker.

Precis i övergången mellan sin tid som låtskrivare åt andra och artist i eget namn medverkade Carole King på ett album som fram till nu varit bortglömt i en springa mellan historiens golvplankor.

Detta enda album med gruppen The City från 1968 är en sensationell återutgivning. Trion The City bestod av gitarristen Danny Kortchmar från The Fugs, basisten Charles Larkey och Carole King på keyboard och sång. Trummis på albumet var Jim Gordon som spelat på Beach Boys ”Pet Sounds”.

Carole King skriver i sin självbiografi ”A natural woman” att hon var övertygad om att The City-albumet på några veckor skulle ta sig till toppen av Billboard-listan. Det blev inte så. Albumet floppade helt och The City upplöstes.

Men det var sannerligen inget fel på musiken. Låtarna är bästa sortens tidlös Laurel Canyon-pop – inte olik den musik Amason gör i dag – med drag av country, folkmusik och jazz. Bandet lyssnade lika mycket på John Coltrane som Beatles.

Två av låtarna på det här albumet också stora hitlåtar för andra artister. The Byrds hörde ”I wasn’t born to follow” och spelade in den till soundtracket för ”Easy Rider”. Blood, Sweat & Tears plockade ”That old sweet roll (Hi-De-Ho”).

Originalen är ännu bättre, med en välsignad och gospelinfluerad Carole King vid pianot och sångmikrofonen. Precis som det finns en kyrka tillägnad John Coltrane borde det finnas en kyrka tillägnad Carole King.

Jan Gradvall

Maki Asakawa
Maki Asakawa
Honest Jon’s
Betyg: 4

Det roligaste med att bevaka musik: upptäckterna tar aldrig slut. Det finns ingen botten på skattkistan. Det dyker upp lika många nyheter från det förflutna som från samtiden.

När japanska artisten Maki Asakawa gick bort 2010 lämnade hon efter sig en diskografi på närmare 30 album. London-skivbolaget Honest Jon’s, finansierat av Damon Albarn med pengar han tjänat på Blur och Gorillaz, har nu kokat ned hennes livsgärning till ett förtrollande samlingsalbum.

Maki Asakawa var något av en japansk Stina Nordenstam. Precis som Stina Nordenstam började hon med rökig vokal jazz, inspirerad av Billie Holiday, för att sedan dra musiken åt konstgallerivarälden. De vemodiga balladerna, varav de flesta framförs på japanska, låter lika mycket Paris 1950-talet som Tokyo på 1960-talet; jag tänker på Kurosawa-filmen ”Himmel och helvete”.

Nikotinmusik i svartvitt.

Jan Gradvall

Oskar Schönning
Vykort
Schönning Records
Betyg: 4

Gunnar Ekelöf (1907-1968) var en rockstjärna. Extremt imagemedveten: det finns inte en fotografi på Ekelöf där han inte är medveten om var kameran befinner sig samt vad han har på sig. Gunnar Ekelöf odlade också myten om sig själv på ett sätt som hade imponerat på Jim Morrison och Richey Edwards i Manic Street Preachers. På hans egen begäran ströddes hans aska i en flod i staden Sardes, omskriven av gamla greker.

Svenske jazzkompositören Oskar Schönning visar också att Gunnar Ekelöfs poesi fungerar förbluffande väl för att överföra till popsångsformatet.

”Vykort” är ett svenskt allkonstverk. Tillsammans med en kvintett med bland annat Hammond-orgel och basklarinett skapar Oskar Schönning klanger som är på samma gång lika direkta och oförutsägbart gåtfulla som Ekelöfs poesi.

Gästsångarna blir aldrig överdramatiska och teatrala. Annika Norlin från Säkert! och Hello Saferide och Peter Morén från Peter, Björn & John sjunger tillsammans ”På en näverdosa” på ett sätt som faktiskt utklassar Cornelis Vreeswijks version.

Huvudsångerska är Anja Bigrell från feministiska duon Montys Loco. Med detta album kliver hon fram som en av svensk musiks mest intressanta röster. Det finns ingenting sökt eller musikskoleduktigt i hennes sätt att sjunga. Hon vågar sjunga vilt, nästan fult. Precis som Ekelöfs blir hennes röst en del av den vildvuxna naturen.

Jan Gradvall