Krönika, DI Weekend
Weekend 13 november
Krönika
Jan Gradvall
Gandhi eller ET? I svaret på den frågan ryms hela den samtida problematiken med beslutsfattande som sker i grupp. Beslutsfattande där argumentation blir viktigare än innehåll.
Ibland kan ett utrivet intervjucitat förklara något man gått och funderat i många år. I mitt fall är det ett citat från en New York Times-bilaga för tre veckor sedan där filmaren Quentin Tarantino intervjuas av författaren Bret Easton Ellis.
Jag rev ut och nålade upp detta citat för att aldrig glömma det.
Quentin Tarantino får frågan om han inte är bitter över Oscargalan 2010 där hans ”Inglourious basterds” var nominerad som bästa film, bästa originalmanus och bästa regissör, men förlorade i alla tre klasserna mot Kathryn Bigelows ”The Hurt Locker”.
Tarantino svarar att, ja, han tycker det är lite orättvist att han förlorade i just manusklassen mot Mark Boal, men säger att han samtidigt förstår helt varför Kathryn Bigelow fick de andra priserna. ”Det är inte heller så att jag förlorade med något förskräckligt. Det är inte som när ET förlorade mot Gandhi”.
Jag blev helt kallsvettig när jag läste det. Jag googlade för att få reda om det verkligen kan stämma? Men mycket riktigt, där står det: vid Oscargalan 1983 förlorade ET mot Gandhi, både för bästa film, bästa originalmanus och bästa regissör.
När träffade du senast någon som sett om Gandhi? När hörde du övertagit något ens nämna filmen Gandhi sedan 1980-talet?
ET, däremot, är en ständigt aktuell, återupptäckt av generation efter generation. Melissa Mathisons manus liknar inte någonting annat. Steven Spielbergs bildgeni präglar varenda bildruta.
Att det ändå kunde bli som det blev – herregud, ja, det är sant, ET förlorade verkligen mot Gandhi – beror på Gandhi är ett typexempel på en så kallat ”viktig” film. Ett verk där angelägenhet och betydelsefullhet i handlingen förväxlas med kvalitet i utförandet.
De som röstade på Gandhi 1983 röstade snarare på den historiska personen Gandhi än själva filmen. Det är Gandhis handlingar som är värd all beundran, inte den filmens manus eller regi.
ET är samtidigt typexempel på en ”oviktig” film. En så kallat bred underhållningsfilm, riktad till hela familjen, dessutom hårt marknadsförd, vilket alltid sticker i ögonen på bedömare.
Det mest upprörande och uppseendeväckande med att ET förlorade mot Gandhi är inte bara just det fallet, utan att precis samma misstag görs och om igen, i alla konstarter, även i politik och affärer.
Precis just nu i ett styrelserum någonstans förlorar ET mot Gandhi.
När det kommer till diskussioner som underlag för beslut så vinner det ”viktiga” alltid framför kvalitet.
Det går att effektivt och slagfast argumentera för det som är viktigt; moralistiskt, politiskt eller historiskt viktigt. Det är mycket svårare att argumentera för det som bara är bra.
Jag sitter med i ganska många jurygrupper och konstnärliga råd. Jag känner mycket väl igen de här diskussionerna.
Gandhi kan vara ett album, en bok, en teateruppsättning, ett reportage. Argumenten som förs fram till Gandhis fördel får alla att känna sig kloka och ansvarsfulla.
Om vi nominerar vi Gandhi visar vi att har ett samhällsengagemang. Om vi däremot dominerar ET – då riskerar vi att framstå som ytliga och världsfrånvända.
Tittar man bakåt i historien upptäcker man liknande exempel. ABBA var ET, Hoola Bandoola Band var Gandhi.
Argumentation om viktigt och oviktigt påverkar även beslut som tas i kulturlivet och näringslivet. Gandhi-satsningar klubbas hela tiden igenom. Beslut som ingen vill kännas vid fem eller tio år senare.
Någon borde uppfinna en Gandhi-indikator. När argumentet vid mötesbordet inte längre är ”för att jag personligen tycker att detta är bäst” utan glider över i mer allmängiltiga ordalag, då borde Gandhi-varnaren börjar tjuta och blinka.
Jag tittar på min uppnålade lapp med Tarantino-citatet, börjar gräva vidare i Oscarsgalan 1983 och inser att resultatet till och med är ännu värre än så.
Bland de som förlorade mot Gandhi i klassens bästa film fanns även Tootsie, en film som i dag används i filmskolor som exempel på perfekt berättande, men kategoriseras som lättsam komedi. Ben Kingsley (Gandhi) vann även över Dustin Hoffman (Tootsie) som bästa skådespelare.
I klassen originalmanus vann Gandhi inte bara över Melissa Mathisons ET utan även mot Barry Levinsons briljanta Fiket, en film med så bländande dialog att den citerats i andra filmer.
Men Gandhis citat – ”Poverty is the worst form of violence” – ansågs viktigare.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
INTERVJUARE
Terry Gross, 64, har kallats Amerikas främsta intervjuare. I radioprogrammet Fresh Air, producerat av amerikansk public service, gör hon varje vecka lågmälda, initierade intervjuer. Går att lyssna på nätet.
BOK
”Fjärilsmannen” (Natur & Kultur). En bok lika excentrisk och passionerad som sitt ämne. Fotografen Bobo Olsson och Peder Edvinsson följer Claes Källander som ägnat sitt liv åt nattfjärilar. Nattens färger är metalliska toner av guld, koppar och platina.
TURNÈ
Dungen. Ett av planetens tajtaste liveband. Tjänstefel att missa. Efter att turnerat i USA hela hösten, med lysande recensioner, återvänder nu Dungen till Sverige: Göteborg 13/11, Gävle 14/11, Stockholm 15/11, Malmö 20-21/11, Uppsala 27/11.
+
BONUS NR 1:
I dag, fredag 13 november 2015, kommer att gå till historieböckerna som Dagen För Den Stora Tonårsbataljen: Justin Bieber och One Direction släpper sina nya album samma dag.
Popartister som slåss om samma publik brukade i det längsta undvika att släppa nya singlar eller album samma dag. Beatles och Rolling Stones hade managers som konfererade i kulisserna för att undvika det.
Ett trendbrott blev den 17 augusti 1995 när Blur och Oasis släppte nya singlar samma dag, en batalj som fick rubriken The Battle of Britpop.
Alla indikationer pekade inledningsvis till fördel för Oasis ”Roll with it” men det var Blurs ”Country house” som till slut blev listetta.
Vad branschen minns i dag är dock inte vem som vann utan vilken enorm PR-framgång det blev. Även nyhetsprogram som aldrig kommenterar pop hade inslag om The Battle of Britpop.
2007 upprepades historien när hiphopvärldens då två största, Kanye West och 50 Cent, släppte sina nya album, ”Graduation” respektive ”Curtis”, samma torsdag.
50 Cent sade att han skulle pensionera sig om inte hans album sålde mer den första veckan. Ett uttalande 50 Cent hävdade att han aldrig sagt när försäljningssiffrorna kom in: Kanye West krossade 50 Cent, med 957 000 sålda album mot 691 000.
Vem vinner av One Direction och Justin Bieber?
För det första är antalet sålda album är inte längre avgörande. Slaget handlar i första hand om antalet spelningar på streamingtjänster, vilket gör att tonåringars fickpengar inte längre fäller avgörandet.
One Direction kan mycket väl utropas till vinnare nästa vecka, men i långa loppet vinner Justin Bieber.
One Direction är nära tonårspensionen. 2016 läggs bandet på is. Justin Bieber, 21, har med sina utmärkta låtar under året ömsat skinn på ett sätt som påminner om när Michael Jackson gick från valpig tonårsartist och till att, även han 21 år gammal, bli vuxen med albumet ”Off the wall”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den stora amerikanska romanen. Bokbranschen återkommer ständigt till den drömmen.
Nu har den blivit förverkligad – åtminstone drömmen om den stora New York-romanen. Med sina 994 sidor är Garth Hallbergs ”City on fire” höstens mest omtalade och kritikerrosade roman i USA.
Romanen är som en tegelsten som brutits loss från en smutsig tegelbyggnad från 1970-talet. Handlingen utspelar sig från nyårsafton 1976 till sommaren 1977.
”City on fire” är också intressant för musikintresserade. Romanen är full av musik och innehåller interiörer från den erans två viktigaste rockklubbar, C.B.G.B på Bowery och Max’s Kansas City på södra Park Avenue.
Garth Hallberg säger till Rolling Stone att han fick idén till romanen när han 2003 åkte Greyhound-buss till New York och hörde Billy Joels ”Miami 2017”, en låt skriven 1976 som föreställer sig New Yorks förfall de kommande 40 åren.
Under det decennium som Garth Hallberg skrivit på romanen har han levt på i snitt 12 000 kronor i månaden. När han var klar utbröt ett budgivningskrig mellan amerikanska förlag.
Knopf betalade till slut 17 miljoner kronor i förskott till författaren
Inom litteraturvärlden nämner man aldrig pengar. Men att den sortens ekonomiska möjligheter finns inom räckhåll för amerikanska författare – en svensk debutant i samma sits hade fått under 100 000 kronor – påverkar rimligen ambitionsnivån på vad som skrivs.
Jan Gradvall