Krönika, DI Weekend
Weekend 30 oktober
Krönika
Jan Gradvall
I februari 2011 fick jag ett tips om att allt inte stod rätt med urvalet av låtar som spelas i svensk kommersiell radio.
En ung engelsk sångerska, vars album jag just gett betyget 5 av 5 i DI Weekend, hade börjat få luft under vingarna i Europa.
Artisten hade förbluffande snabbt klättrat upp som etta på samtliga iTunes-listor i Europa. I Sverige gick den fysiska försäljningen av cd:n så bra att albumet fick det slutliga kvittot på ett folkligt genombrott: Statoil tog in den.
Det fanns dessutom en solklar hitlåt, med en stegrande refräng som inte gick att värja sig inför.
Ändå vägrade svensk kommersiell radio att spela artisten och låten. Varför?
När jag grävde i orsaken, och skrev en krönika om fallet i DI Weekend, sade de branschpersoner jag talade med anonymt samma sak: ”Detta hade aldrig inträffat om artisten legat på något av de tre stora bolagen. Då hade hon spelats direkt.”
Musikbranschen i dag domineras totalt av tre multinationella jättar. I Sverige har dessa tre bolag tillsammans med 95.23 procent av marknaden: Universal 37,61 %, Sony 33,38 %, Warner 24.24 %. (Årsgamla siffror, nya publiceras i januari.)
Det gick inte att bevisa några faktiska oegentligheter när jag grävde i fallet, men det uppenbarade sig att det finns täta kopplingar mellan dessa bolags inflytande och vad som spelas i svensk kommersiell radio.
Det lilla bolag som gav ut den negligerade artisten hade då 0,74 % av marknaden, i dag har samma bolag, Playground, 1,49 %.
Parallellt med detta hade en ny låt med en musikaliskt snarlik Universal-artist, Duffy, börjat spelas i kommersiell svensk radio. Detta trots att Duffys andra album, som jag betyget 1 av 5 i DI Weekend, kritiserats för just avsaknaden av potentiella hitlåtar. (Både låten och albumet floppade sedan helt och Duffy, som blev superstjärna med debuten från 2008, har inte hörts av sedan dess.)
Det känns i dag overkligt och lite svindlande att den negligerade artist jag skriver om hette Adele.
En vecka efter att jag den 25 februari 2011 ställde frågan i min DI-krönika – varför spelas inte Adele i svensk kommersiell radio? – ändrade sig radiokanalernas programläggare och började slutligen spela låten ”Rolling in the deep”.
Ingen behöver påminnas om vad som hände med Adele de närmaste åren.
Albumet ”21” växte och växte och blev det bästsäljande albumet i världen under 2011. Osannolikt nog var det även det bästsäljande albumet i världen under 2012.
Totalt sålde albumet i 30 miljoner exemplar, detta trots att strömmad musik då börjat ta över, en siffra ingen artist i musikhistoria någonsin kommer att överträffa.
Taylor Swift har med ”1989” gjort det överlägset mest säljande albumet i världen efter Adele. Det albumet har sålt i nio miljoner exemplar.
Adele, i dag 27, har döpt sina album efter den ålder i hennes liv som låtarna handlar om. Debuten hette ”19”, uppföljaren ”21”. Efter fyra års utdragen väntan, då Adele fått barn och prioriterat livet före musiken, släpps den 20 november uppföljaren ”25”.
Som brittiska musiktidningen Q Magazine sammanfattade situationen i branschen om albumet inte släppts nu utan skjutits upp ytterligare ett år: ”Christmas is cancelled”.
Adele har fortfarande kontrakt med det brittiska kvalitetsbolaget XL vilket betyder att det fortfarande är lilla Playground som ger ut henne i Sverige.
Men denna gång lär svensk kommersiell radio – som fått konkurrens av Spotify – inte våga göra annat än att spela de nya låtarna redan från början.
Hur har just Adele kunna ha blivit så stor? Hon har en framtoning som skiljer sig helt från dagens andra superstjärnor: Taylor Swift, Katy Perry, Rihanna, Beyoncé, Miley Cyrus (alla de största artisterna i dag är kvinnor).
Medan de artisterna är perfekta superstjärnor, lika vältränade som superhjätar, lika hippt klädda som modeller, så ser Adele ut som någon som kunnat stå i publiken på deras konserter. En vanlig tjej. En ovanligt vanlig tjej med en allt annat än vanlig röst.
I det jordnära och icke-perfekta finns en anledning till hennes storhet och framgång.
Adele besitter också vad som inte är vanligt i dagens musikbransch: modet att tänka långsiktigt och våga vänta på rätt låtar.
Detaljerna om det kommande albumet ”25” är fortfarande hemliga men hon har jobbat i flera år med olika låtskrivare, provat sig fram och vaskat fram det allra bästa. Adele har också jobbat med två främsta poplåtskrivarna i världen, svenskarna Max Martin och Shellback.
Vi är många som vet vad vi kommer att göra den 20 november. Boka av allt som går att boka av. Och Med Adele i lurarna sakta gå genom stan.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Elvis Costello, ”Unfaithful music & disappearing ink” (Penguin Viking). När Elvis Costello vägrade göra intervjuer när han slog igenom 1977 kunde man inte ens fantisera om det här: en 676 sidor fet volym där han i detalj berättar om sitt låtskrivare.
BOK
Björn Nordström & Lars Nylin, ”Svenska sportklassiker: 1 000 kända och okända ögonblick från 1921 till i dag” (Norstedts). Äntligen: en studie av bortglömd svensk kulturhistoria såsom Hasse Alsérs epokgörande pingisracket. Det konkava greppet!
BIO
”Spectre”. Osannolikt att man efter en filmserie som pågått i 53 år fortfarande kan känna febersvettiga förväntningar. Jag håller föregångaren ”Skyfall” som den bästa Bond-film som gjorts jämte ”Goldfinger”.
+
BONUS NR 1:
40 år. Så lång tid har världen fått väntat på att tv-världen ska lansera en ny tv-serie med en kvinnlig superhjälte.
1975 var det ”Wonder woman”. 2015 är det ”Supergirl” som hade premiär på amerikanska tv i söndags.
CBS storsatsar också med en budget på 116 miljoner för pilotavsnittet, motsvarande drygt fyra svenska långfilmer. (Snittbudget på en svensk långfilm är 25,3 miljoner.)
Med så mycket i potten vill ingen chansa. CBS testade ”Supergirl” på en fokusgrupp som inledningsvis reagerade extremt negativt när Supergirl – likt alla superhjältar – hamnar i en fajt och blir brutalt slagen av en fiende. Att se en kvinna få stryk var något annat än att se man få stryk.
Men fokusgruppen ändrade sin uppfattning vid slutet av avsnittet när Supergirl reser sig igen och får revansch. CBS andades ut.
Seriens kvinnliga showrunner Ali Adler (”Family Guy”, ”Glee”) säger till Entertainment Weekly: ”Supergirl har exakt samma superkrafter som Stålmannen, jag tror vi bara behöver visa tittarna det”.
Supergirl fick namnet Stålflickan i svenska serietidningar. I serietidningsuniversum är hon en av de sista överlevande från planeten Krypton och är biologisk kusin till Stålmannen.
Supergirl spelas i serien av Melissa Benoist som i den Oscarbelönade ”Whiplash” spelade den unge trummisens flickvän.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Hösten 1982. ABBA är i spillror. Benny Andersson sitter själv i Polarstudion och spelar in vad som blir ABBA:s allra sista inspelning, den magnifikt deppiga, sex minuter långa synthesizerballaden ”The day before you came”.
Efter att Benny och Frida skiljdes flyttade Frida från parets hus på Lidingö och in till en lägenhet i Stockholm. Där lyssnade hon oavbrutet på Phil Collins då aktuella skilsmässoalbum ”Face value”, hans debut som soloartist efter Genesis, och i synnerhet låten ”In the air tonight”.
När Frida under 1982 spelade in ett soloalbum meddelande hon promotorn Thomas Johansson att hon hade ett önskenamn som producent – Phil Collins.
Frida berättar denna historia i ett nyskrivet förord hon skrivit till en nyutgåva av det resulterande albumet, ”Something’s going on” (Polar/Universal).
Phil Collins tackade ja. Albumet spelades in i Polarstudion och George Martins Air Studios i London. Phil Collins anlitade Earth, Wind & Fires blåssektion, The Phenix Horns, som även spelat på hans eget album ”Face value”.
Resultatet blev en succé, det bästsäljande soloalbum en ABBA-medlem gjort.
Att det djärva soundet, med Phil Collins massiva trummor, fortfarande låter relevant underströks när hippa nya amerikanska tv-serien ”Scream queens” i sitt första avsnitt förra månaden spelade albumets stora hit, ”I know there’s something going on”.
Jan Gradvall