Krönika, DI Weekend
Weekend 16 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Välkommen till pitchsamhället. Om du inte förmår sammanfatta din idé på 30-90 sekunder kommer den inte att förverkligas.
Förra veckan var det MIPCOM, en tv-mässa i Cannes som ägt rum sedan 1985. Hela den svenska och internationella tv-branschen var sedvanligt på plats.
De mässbesökare jag pratat med vittnar dock om en förändring som ägt rum de senaste åren. Förr om åren åkte kanalernas inköpare till MIPCOM för att titta på nya tv-serier och avgöra om de är värda att köpa in eller inte.
Men dag är nyhetsjakten så uppdriven och konkurrensen har blivit så stor – nya kanaler och även streamingtjänster har tillkommit – att ingen längre har tålamod att vänta tills serierna är inspelade.
Serier säljs numera redan på pitchstadiet.
”Stenåldern. En familj måste fly över hela landet, hela tiden i livsfara, utsatta för sabeltandade tigrar och håriga hedenhösgäng. Lite som ’Familjen Macahan’ möter Cormac McCarthys ’Vägen’. The Mauler och Zara Larsson spelar huvudrollerna. Klädda i djurhudar. En Skarsgård är intresserad av att regissera”.
Den som ställer sig frågande till om denna idé verkligen håller hela vägen måste i dag svälja de invändningarna.
För om man inte slår till och köper serien på idéstadiet, är risken stor att en konkurrent hinner före. Något ens chefer hatar.
Så hellre fem grisar i säcken än en alldeles för god pork barbeque i grannkanalen.
Exemplet är tillspetsat men det är faktiskt exakt så det här det just nu går till. Svenska kanaler köper in serier från amerikanska och engelska produktionsbolag vilka endast existerar i pitchform.
En hisspitch plus en broschyr tryckt på fint papper med några kända namn.
Begreppet hisspitch uppfanns av två medarbetare på tidningen Vanity Fair.
Ilene Rosenzweig and Michael Caruso upptäckte att det bästa sättet att få igenom idéer var att ”råka” stöta in i chefer när de åkte hiss. Tiden de hade på sig att fånga intresset för sin idé var kort: tills hissen nått den våningen när chefen skulle kliva av.
Eftersom förlaget Condé Nast är inhyst i skyskrapor (då vid Times Square, nu vid nya World Trade Center) kan en hisstur där ta ända upp till 90 sekunder.
Detta har också fått bli maxtiden på en hisspitch. Längden är mellan 30 och 90 sekunder.
Problemet med en hisspitch som bedömningsunderlag är att det innebär en dold förskjutning i vad som är avgörande för inte bara för beslutet utan även för slutresultatet.
Från fokus på genomförande till fokus enbart på idén.
Det finns tusentals producenter som kan hitta på bra idéer. Men det finns bara en handfull manusförfattare och regissörer som klarar av att genomföra dem.
Alla är överens om att tv-mediet upplevt en guldålder under 2000-talet. Förr i tiden var det otänkbart för de största regissörerna och filmskådespelarna att jobba med tv, men nu står de i kö för att göra det.
Förklaringen finns i berättandet. Medan det breda bioutbudet i dag domineras av målgruppsanpassade filmer enligt formulär 1A, finns det i dagens tv-serier ett mer komplext och originellt berättande.
Medan den amerikanska biofilmen styrs av producenter så är det manusförfattarna som styr tv-serierna. Så kallade showrunners för serier som ”Sopranos”, ”The Wire” och ”Mad men” är karaktärernas skapare.
Inom amerikansk tv är det manusförfattarna som väljer skådespelare och utser regissörer. Inom långfilmen, där manusförfattarna är längst ned i hierarkin, bestämmer producenter..
Eller, rättare sagt, så har det varit inom tv.
För ju fler nya tv-serier som har sin grund i hisspitchar av producenter, desto mer sönderkompromissade riskerar även tv-serierna att bli.
Dels finns det en övertro på betydelsen av idén. Det finns i dag till och med producenter som bisarrt nog begär upphovsrätt på idéer.
Dels visar en studie av de mest långlivade tv-serierna att de flesta skulle ha fungerat uselt som hisspitchar.
Det går inte att göra en bra hisspitch av ”Sopranos” eller ”Mad men”. Storheten i de serierna ligger i att de egentligen handlar om helt andra saker än maffian eller reklambranschen.
Pitchsamhället drabbar inte bara tv utan media i övrigt. Att vara bra på att snacka och ha tålamod till bra genomförande är två helt olika saker men blandas nu ihop.
Jag har själv alltid var kass på pitchar. Jag minns när jag i 20-årsåldern satt på möten på tidningsredaktioner och lyssnade på andra som målande lade ut texten hur bra deras reportage skulle bli.
Jag visste att jag inte konkurrera med dem på möten. Vad jag kunde konkurrera med var enbart genomförandet.
Jag snackade inte så mycket. Jag gick i stället hem och skrev.
(slut)
GRADVALLS VAL
DOKUMENTÄR
”Iris”, Netflix. Underbart porträtt av 94-åriga modeikonen Iris Apfel – accessoarernas Albert Einstein – signerat dokumentärmästaren Albert Maysles. Så mycket New York att man direkt efter eftertexterna byter sajt och kollar flygpriser.
THRILLER
Thomas Engström, ”Norr om paradiset” (Albert Bonniers Förlag). Maktspel! Vapen! Karaktärer som heter Ron! Stilisten Thomas Engström plockar den politiska thrillern ur snurrstället på flygplatsen och förvandlar den till high art. Len Deighton, kolla din mobil: 2015 har skickat sms.
MEMOAR
Patti Smith, ”M Train” (Brombergs). Inte i närheten av den förhöjda koncentrationen i ”Just kids”, men fina betraktelser och frusna ögonblick som påminner om känslan i Patti Smiths album.
+
BONUS NR 1:
När Grammisgalan 2011 slopade olika kategorier för manliga och kvinnliga artister befarade vissa att kvinnliga artister skulle missgynnas. Det blev precis tvärtom.
2010-talet har präglats av en förkrossande dominans av kvinnliga artister. De bästa svenska artisterna är kvinnor. De största internationella artisterna är kvinnor.
Ett bortglömt frö till denna utveckling är ett album som släpptes 1995, ”Jagged Little Pill” med Alanis Morrisette, ett album fullt av feministiska anthems .
I samband med att albumet den 30 oktober ges ut i en jubileumsbox så påminner Alanis Morrisette själv om musikklimatet när det släpptes.
I en intervju i Entertainment Weekly säger hon: ”När ’You ougtha know’ först släpptes så var reaktionen hos många radiostationer, ’Vi kan inte spela den eftersom vi redan spelar Sinead O’Connor’. Eftersom de redan spelade en kvinnlig artist så ansåg att de inte kunde spela en till.”
I samma intervju minns hon festivalspelningar under 1995 där hon var den enda kvinnliga artisten tillsammans med 27 manliga. ”Musikvärlden är fortfarande patriarkal men då var det verkligen patriarkalt”.
När ”Jagged little pill” släpptes den 13 juni 1995 fick den ett ljummet mottagande av media och musiktidningar, världar helt dominerade av män. Men när publiken upptäckte låtarna slutade aldrig albumet att sälja. Alanis Morrisettes album sålde till slut i 33 miljoner exemplar.
Framgången för Alanis Morrisette öppnade dörrarna för självständiga kvinnliga artister. Artister som Beyoncé, Taylor Swift och Britney Spears har heller inte glömt Alanis Morrisettes betydelse som dörröppnare. Alla tre har på scen gjort covers av ”You oughta know”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I mars 2014 kunde DI Weekend som första tidning i världen avslöja att under ytan på första säsongen ”True Detective” – unisont hyllad som ett mästerverk – dolde sig ännu mer kaos och mörker än i själva handlingen.
En källa i Hollywood, med insyn i inspelningen, avslöjade: ”Nic Pizzolatto (manusförfattare) och Cary Joji Fukunaga (regissör) hatar varandra. Båda har stora egon och det sket sig mellan dom typ dag ett. Så till den milda grad att de inte talade med varandra under inspelningen och aldrig har träffats efteråt”.
Den som räddade den kaotiska inspelningen, med 14 timmar långa arbetspass som höll på att knäcka teamet, var Matthew McConaughey. ”Det var Matthew som höll ihop allt. Han kom i tid varje dag och såg till att det inte sket sig allt för mycket”.
Så vem av dem är det verkliga geniet?
Nic Pizzolatto vann maktkampen och var ensam kvar till fortsättningen av ”True Detective”. En andra säsong som alla var rörande ense inte var i närheten av den första.
I dag kommer repliken från Cari Joji Fukunaga. Hans långfilm ”Beats of no nation”, som får världspremiär direkt på Netflix, är en lysande film om våld och barnsoldater i ett icke-namngivet västafrikanskt land. Idris Elba, odödlig som Stringer Bell i ”The Wire”, spelar krigsherren.
Medan andra säsongen av ”True detective” var visuellt lika platt som en vanlig tv-deckare, så bränner ”Beasts of no nation” av bild efter bild som vägrar lämna näthinnan.
Fukunaga 5, Pizzolatto 0.
Jan Gradvall