Krönika, DI Weekend
Weekend
Krönika
Jan Gradvall
Jag tillhör den sista generationen som inte haft en barndom präglad av elektroniska spel. Mina fingrar hänger inte med när jag spelar. Det som är självklart för andra går trögt för mig. Min hjärna är analog.
När elektroniska spel sätts i mina händer jag tappar snabbt intresset och börja drömma mig tillbaka till drabbningar i tärningsspel som Monopol och Risk på Hjulsbrovägen.
Samtidigt är jag medveten om vad jag missar. Elektroniska spel är i dag en central del av populärkulturen. Om man bevakar populärkultur är det en brist att kunna så lite om spel som jag.
Den enda elektroniska spel som hittills fått mig fast är Tetris, ett spel med fallande block som uppfanns i mitten på 1980-talet av en matematiker vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi i Moskva. Första gången jag spelade Tetris måste ha varit på min åtta år yngre lillebrors Game Boy.
Men nu har jag slutligen hittat ett spel till som jag fastnat för.
Spelet heter Dots som i prickar. Dots påminner lite om Tetris och är lika enkelt. Man laddar hem en gratisapp till telefonen. I mobilfönstret dyker det upp färgade prickar. När man drar prickar med samma färg till varandra så försvinner de. Ju fler prickar man får att försvinna, desto högre poäng.
Förutom dopaminkicken man får när man lyckas höja sitt personbästa, finns det något meditativt och vilsamt över ”Dots”.
Spelet är också estetiskt tilltalande. När jag ser prickarna dyka upp i mobilen tänker jag att vissa formationer kunde ha varit skivomslag till Pet Shop Boys formgivna av Mark Farrow. Det har till och med hänt att jag gjort en skärmdump av de snyggaste. En annan parallell är Damien Hirsts prickmålningar.
Skaparna till Dots säger att de framförallt inspirerades av de färgade prickarna i konstverk av Yayoi Kusama, en japansk konstnärinna som presenteras i en utställning på Louisiana som invigs nästa vecka och 2016 kommer till Moderna Museet i Stockholm.
Prickarna är här för att stanna.
I Time Magazine skrev min favoritjournalist om kultur, Lev Grossman, nyligen ett stort reportage om explosionen för spel för mobiltelefoner, med huvudfokus på just ”Dots”.
Intresset för spelande i mobilen bara ökar. Undersökningar visar att de som spelar mest lägger två timmar om dagen på spelande.
I fjol lades det upp 100 000 nya spel på App Store för mobiler och surfplattor. I år har det varit ännu fler. 500 nya spel läggs upp per dag.
Spel som skapats av förhoppningsfulla entreprenörer, vilka drömmer om Candy Crush Sagas intäkter på åtta miljoner kronor om dagen, men som i 99 % av fallen kommer att sluta med att ingen upptäcker att deras spel ens existerar.
Når man inte topplistan i App Store finns man inte.
Utvecklingen inom spel är i linje med den jag beskrev i en DI Weekend-krönika i maj i år om marknadsteorin The Long Tail. Det har blivit precis tvärtom mot vad Chris Anderson förutspådde. Ingen i den långa svansen tjänar några pengar.
Lev Grossman gör inte den kopplingen i reportage i Time Magazine, men det finns förbluffande många paralleller mellan spel- och musikbranschen.
Förutom att det även i popbranschen är viktigare än någonsin att få hits och bli adderad på listor hos streamingtjänsterna, så finns det även paralleller till hur de mest framgångsrika spelen och poplåtarna skapas.
Dataspel som ”Call of duty” har tagit år att utveckla och programmeras av dussintals personer. Men ett spel för en mobiltelefon kan – precis som en poplåt – göras av en enda person i dennes sovrum till en kostnad av en latte.
Ju enklare, desto effektivare. ”Dots”-skaparna hade inte tid att lägga till några komplicerade inslag eller effekter. Exakt den är orsaken till att spelet i dag laddats ned 40 miljoner gångerna. Jämför med de låtar som toppar listorna.
I fjol steg de globala intäkterna för mobiltelefonspel med 42 % och nådde 25 miljarder dollar. I år väntas intäkterna en enligt Time Magazine nå 30 miljarder dollar vilket innebär att den marknaden för första gången blir större än för spelkonsolsspel som Xbox, Playstation och Wii.
Mobiltelefonspelsbranschen brottas också med exakt samma problem som musikbranschen. Vad som främst lockar bortskämda konsumenter är konceptet freemium – att allt är gratis.
Vissa spel som Candy Crush Saga löser det genom att ta betalt för extra hjälpmedel under spelets gång. Men många speltillverkare tjänar inga pengar trots miljoner nedladdningar.
När Lev Grossman skrev sin artikel var det bland de 35 översta på topplistan i USA endast ett enda som spel inte var freemium, Minecraft: Pocket Edition.
Hur man ska lösa den utvecklingen håller på att bli den största frågan i hela underhållningsbranschen. Freemium är både nyckeln till framgång och vägen till undergång.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DOKUMENTÄR
”Sämsta bandet ever?”, SVT2, 17 september 20.00. Utan att riktigt förstå hur det gick till dyker jag upp i en dokumentär av tidernas främste dokumentärmakare i svensk tv, Tom Alandh. Om bandet Hörförståelse som jag skrev om 17 år gammal.
DVDBOX
”Widerberg Boxen” (Studio S). I ett samarbete med Kungliga Biblioteket, sex Bo Widerberg-filmer, bland annat mästerverket ”Joe Hill”, länge begravd i arkiven, som få har sett. Briljant kommentatorspår till den med Peter Birro och Thommy Berggren.
VIDEO
Cherrie, ”Tabanja”. Bo Widerbergs konstnärliga credo, ”Liv till varje pris”, dyker upp när man ser regissören Saga Berlins svartvita video video till Cherries låt, en av årets bästa debutanter i svensk musik.
+
BONUS NR 1:
Utan att det gått utan en enda pressrelease om det har Laleh de senaste månaderna tagit ett betydande kliv mot att bli en internationellt erkänd låtskrivare och producent.
I fjol skrev jag i DI Weekend den första artikeln om Wolf Cousins (Vargkusinerna) på Roslagsgatan, en slags plantskola för nio unga låtskrivare startad av Max Martin (Martin Sandberg), Shellback (Johan Schuster) och musikförläggaren och managern Julius Peterson.
Alla i kretsen runt Max Martin jobbar enligt mottot ”att verka utan att synas”. I dag har alla Vargkusinerna i skymundan för rampljuset slagit igenom stort internationellt och haft Topp 5-låtar på Billboard.
Nu har även 33-åriga Laleh Pourkarim börjat skriva med Vargkusinerna.
22-åriga amerikanska artisten Tori Kelly, fortfarande okänd i Sverige, gick i juni rakt upp på andra plats på Billboards albumlista. Två av låtarna på hennes album är skrivna och producerade av Laleh, tillsammans med vargkusiner.
Ett av senhöstens på förhand mest omtalade album i världen är den 28-åriga brittiskan Ellie Gouldings tredje album som ges ut i november. Ellie Gouldings temalåt från filmen ”Fifty shades of grey”, den av Vargkusinerna signerade ”Love me like you do”, har spelats svindlande 350 miljoner gånger på Spotify.
I en förhandsintervju i Entertainment Weekly talar Ellie Goulding om att hon skrivit låtar till nya albumet med två svenskar: Max Martin och Laleh. Ellie Goulding säger: ”Jag skrev en låt med Laleh som är den mest givande låt jag gjort som kvinna. När jag lyssnar på den känner jag mig oövervinnerlig”.
Ellie Goulding säger också att Laleh påverkat hennes sätt att sjunga: ”Laleh sade, ’Jag vill inte att du ska vara den eteriska, kvinnliga rösten. Jag vill att folk ska se din styrka’”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Underhållning är den bästa undervisningen. Ett slående exempel på det är den nya dramaserien ”Narcos” som för två veckor sedan lades ut på Netflix i sin helhet.
”Narcos” handlar om knarkhandeln i Latinamerika och Miami och kretsar kring Pablo Escobar och Medellinkartellen. Det är en våldsam serie men gjort med lätt handlag. I sin ton påminner den lite om ”Dexter”, samma varma solljus och lite gammaldags tevedeckarstämning. Den överdrivet kvasiteatrala berättarrösten, tjockt tuggummiamerikansk, för tankarna till karaktären Johnny Drama i ”Entourage”. (Att tv-serien ”Entourage” i handlingen skrev in fiktiv film om Escobar som hette Medellin förstärker det.)
”Narcos” är skapad av teveproffset Chris Brancato som tidigare jobbat med ”Beverly Hills, 90210” och ”Law & Order”.
Men samtidigt som ”Narcos” bjuder på oavbruten underhållning så undervisar den också på ett närmast UR-liknande vis om en betydande del av vår historia. Plötsligt förstår man hur kokainhandeln flyttades till Colombia – Pinochet sköt alla knarkhandlare i Chile – och hur den varit helt avgörande den varit för staden Miamis utveckling.
”Narcos” är en serie om handel, utbud och efterfrågan. Pablo Escobar tjänar så mycket pengar att han måste gräva ned säckar med 100-dollarsedlar i djungeln för att inte sabba landets ekonomin. Även Stefan Ingves skulle få insikter av ”Narcos”
Trots att Pablo Escobar låter mörda över 2 000 poliser i Colombia är han under lång tid en folkhjälte. Han glömmer aldrig sina rötter och bygger skolor till de fattiga. Som han säger i seriens bästa replik: ”Jag är inte en rik person. Jag är en fattig person med pengar”.
Jan Gradvall