Krönika, DI Weekend
Weekend 28 augusti
Krönika
Jan Gradvall
I den gamla tv-serien ”Den osynlige mannen” som SVT sände på 1970-talet brottades producenterna med ett återkommande problem. Hur visar man huvudpersonen i de scener där han är osynlig? Ett vattenglas som gled genom rummen i midjehöjd blev rätt löjligt.
Det smartaste sättet var i stället att täcka den osynlige mannen med något, till exempel en filt. På så sätt blev de osynliga konturerna synliga för tittaren.
Det är samma sak med rasism. Man måste lägga någonting ovanpå den för att den ska bli synlig.
Öppen rasism förekommer men mycket vanligare är den dolda eller osynliga rasismen. En slags strukturell vardagsrasism som finns där utan att några andra än de drabbade är medvetna om det.
Om följande två personer, Ibrahima Banda och Erik Lundin, söker ett jobb i Sverige i dag och skickar in en jobbansökan med identiska cv, vem får då jobbet?
Statistik visar att Ibrahima Banda sannolikt inte ens fått chansen att komma på intervju.
Den mest omtalade undergroundrapparen i Sverige i dag – i den innersta kretsen rankad som den tekniskt skickligaste av dem alla – har fram till nu gjort musik under namnet Eboi.
Hans fullständiga namn lyder Ibrahima Erik Lundin Banda. Hans mamma är svensk, hans pappa är från Gambia.
I och med att hiphopkulturen är rotad i förortskultur, och likt många andra genrer är besatt av autenticitetsbegreppet, hade det varit det naturliga varit att när Eboi nu väljer att debutera under sitt riktiga namn, så borde han kallat sig Ibrahima Banda.
Så gjorde till exempel romanaktuella Jonas Hassen Khemiri. När han samtidigt som han gick på Handelshögskolan, pluggade ekonomi i Paris och praktiserad på FN i New York skrev på sin roman ”Ett öga rött”, så kände hans klasskamrater och vänner honom som Jonas Khemiri.
Det var först inför bokutgivningen som han lade till Hassen från tunisiske pappa för att betona sitt arabiska arv.
I linje med innehållet i romanen duperade författarnamnet Jonas Hassen Khemiri läsares och kritiker förväntningar. Mycket riktigt uppmärksammades också romanen med vinkeln, ”äntligen harden svenska litteraturen fått sin motsvarighet till Latin Kings”.
Eboi gör precis tvärtom. Hans kommande EP är utgiven under namnet Erik Lundin.
Han vet också precis hur han ska synliga den osynliga rasismen. På frågan om varför det namnet svarade han i en intervju i Dagens Nyheter: ”Man får ju lättare jobb om man har ett svenskt namn, så jag tänkte att jag får mycket fler spelningar nu när jag heter Erik Lundin”.
Erik Lundin blir filten som visar det osynlig där under.
Det är en sensationell debut. Om ett par veckor hålls Bokmässan i Göteborg. Om någon ung svensk författare där hade samma känsla för språk, rytm, meningsbyggnad som Erik Lundin skulle Bokmässans största sal inte räcka till.
Grammisjuryn för bästa svenska textförfattare 2015 behöver inte ens ha ett möte. Den statyetten måste gå till Erik Lundin.
Ryktesvis kommer cd-utgåvan av EP:n förses med ordbok när den ges ut. Den kommer att behövas av många. Jag visste att haffla betyder festa och att tabanja betyder pistol men mycket annat kan jag bara gissa mig till.
EP:n heter ”Suedi”, förortsvenska för svensk.
Titelspåret ”Suedi” är den bästa skildring jag hört av tillståndet i ett Sverige där inte ens räcker med att vara född i landet för att räknas som svensk. Erik Lundin ringar in ambivalensen och förvirringen hos andra generationens invandrare genom att rimma ”går på snus” med ”deras barn föds på svenska sjukhus”.
Hur förortssvenska utformas och varför unga förorter radikaliseras blir fullständigt klart när man lyser på Erik Lundin.
Inom amerikansk hiphop kallar man dollarsedlar efter de gamla presidenter som pryder dem. Därav frasen ”Dead presidents”. Uttrycket ”It’s all about the Benjamins” syftar på Benjamin Franklin som pryder 100-dollarsedeln.
I Sverige har 500-lappar börjat kallas för rödingar, detta efter sedelns röda färg. Erik Lundin vrider det uttrycket ett steg längre när han döper dem till Annie Lööf.
Låten ”Annie Lööf” handlar alltså inte om den rödhåriga Centerledaren utan om jakten på pengar. Eller som Erik Lundin vrider det till genom ännu ordvrängning, ”fiskandet efter rödingar”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
SAMLINGSALBUM
”Too slow to disco 2”. Med devisen: ”Musik man nästan kan dansa till”. Utgrävning av yachtpop, solbrända 1980-talsamerikaner med Miami Vice-kavajer och airbrushade skivomslag. Hall & Oates plus 15 till som aldrig blev Hall & Oates.
ILLUSTRATÖR
Kristin Lidström. Gjort bokomslag man aldrig vill sluta titta på. Fyra pocketböcker i serien Albert Bonniers Klassiker: Harry Martinsson, Ivar-Lo Johansson, Sara Lidman, Birgitta Trotzig. Old school
BIO
”Pixels”. Ok, hemsk film egentligen, men de första 19 minuterna är popcornmagi. Hela Cheap Tricks ”Surrender” i inledningen. Och de aliens som invaderar har den goda smaken att kommunicera i skepnad av Hall & Oates.
+
BONUS NR 1:
För att minska segregationen i Stockholm tas ett beslut om att det på några tomter i exklusiva Danderyd ska byggas hus med hyreslägenheter tillgängliga för familjer från invandrartäta områden.
Det scenariot, fast överfört till Yonkers, New York, är spelplatsen för nya HBO-serien ”Show me a hero”.
Knappast någon tv-skapare har utgått så mycket från journalistik som David Simon. Under de 12 år han jobbade vid nyhetsdesken på Baltimore Sun skrev han den briljanta reportageboken ”Homicide: A year on the killing street” som användes som grund för tv-serien ”Uppdrag mord”.
Därefter fick han chansen att göra egna tv-serien ”The Wire”, enligt mig och många andra den bästa tv-serie som gjorts, där hela den sista femte säsongen kretsar kring media och journalistik.
”Show me a hero” skulle kunna ha varit en sjätte säsong av ”The Wire”. Serien bygger på en reportagebok med samma titel av journalisten Lisa Belkin. Yonkers ligger 20 minuter norr om Manhattan och är helt uppdelat mellan rika/vita och fattiga/svarta. Mary J Blige är uppväxt där och sjunger om Yonkers på sina album.
I en intervju i Christina Jeurlings podcast Pop Culture Confidential intervjuas Lisa Belkin och berättar om arbetet med sina reportage om Yonkers samt samarbetet med David Simon. Nästa vecka ges även hennes reportagebok ut på nytt, nu med ett förord av David Simon.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Glöm inte bort musikalvärlden. Det är en påminnelse till alla som skriver popmusik eller bevakar popmusik.
En tillbakablick i historien visar att en majoritet av 1900-talets mest outslitliga låtar började sitt liv i musikaler på Broadway. De jazzstandards som Billie Holiday och Ella Fitzgerald skapade in har till exempel sitt ursprung i musikaler från 1930-talet.
De bästa musikallåtskrivarna i dag är signerade gifta paret Robert Lopez och Kristen Anderson-Lopez. Det är de som skrivit låtarna till den tecknade dundersuccén ”Frozen”, på svenska ”Frost”, sånger som barn födda på 2000-talet kommer att bära med sig och sjunga resten av livet.
Robert Lopez skrev dessförinnan låtarna till ”Book of Mormons” tillsammans med ”South Park”-skaparna. Endast 12 personer i historien har vunnit alla de fyra tunga amerikanska showbusinesspriserna: Oscar, Emmy, Grammy och Tony. Robert Lopez, född 1975, är en av dem och den enda som gjort det under samma decennium.
Nu har paret Lopez skrivit sina första egna musikal, ”Up here”, som just haft premiär på La Jolla Playhouse. En liten teater i San Diego men med stor tyngd i musikalvärlden: det var där ”Jersey Boys” sattes upp första gången.
Paret Lopez har arbetat med ”Up here” i 18 år. Handlingen i ”Up here” är intressant nog snarlik den i Pixar-filmen ”Insidan ut” som har svensk biopremiär i dag. Karaktärerna i musikalen är röster inuti huvudpersonens huvud.
”Up here”-sångerna finns än så länge inte utgivna på skiva, men såväl sångerna som musikalen lär sprida sig till resten av världen.
Jan Gradvall