Skivrecensioner, DI Weekend
Dixie Chicks
Titel: Taking The Long Way Home
(Sony)
Betyg: 5
För ett kvarts sekel sedan såg jag Texas-artisten Joe Ely som förband till The Clash på ”London Calling”-turnén. Vad jag inte visste då var att mannen som spelade steel guitar i Joe Elys band, Lloyd Maines, hade en femårig dotter som hette Natalie Maines.
Känner man till den bakgrunden är det inte så förvånande att Natalie Maines och hennes rebellsystrar i Dixie Chicks beter sig som de gör. Time Magazine, som förra veckan hade Dixie Chicks på omslaget, kallade Natalie för ”one of those people born with the middle finger first”.
Efter tre utmärkta album har nu Dixie Chicks gjort sitt mästerverk. Med stöd av producenten Rick Rubin lämnar trion det sound som är typiskt för amerikansk countryradio – som ändå tagit avstånd från Dixie Chicks efter Maines uttalande om Bush – för att i stället söka sig mot det gränsland mellan rock och country som präglade artister som Poco och tidiga Eagles.
I kompbandet finns medlemmar från The Jayhawks och Tom Petty & The Heartbreakers, men det är gruppens egna akustiska instrument som glimrar längst fram i ljudbilden. Martie Maguires fiol, Emily Robinsons banjo, Natalie Maines gitarr. Förutom att de är bländande musiker sjunger de i himmelska stämmor på ett sätt som inte gjorts bättre sedan Gram Parsons var med i The Byrds.
Och texterna handlar om livet. Hur svårt det kan vara att bli gravid. Släktingar som drabbas av Alzheimer. Om småstadstrångsynthet. Om att försöka hitta skydd i en värld där ”anger plays on every station”. Ett amerikanskt mästerverk.
Jan Gradvall
Roddy Frame
Titel: Western Skies
(Redemption/Border)
Betyg: 4
Jag var 17 när jag köpte Roddy Frames första singel. Roddy Frame själv var 16. En av effekterna när popmusiken åldras är att man får närmast ett vänförhållande till vissa artister. Det är få vänner jag följt lika länge som Roddy Frame i Aztec Camera.
På sin hemsidas dagbok skriver Roddy Frame: ”Where’s the PG Tips? I feel a song coming on”. Nya albumet påminner också om tedrickande mer än något annat. Det är stillsamma sånger, mörka i färgen, där Roddys gitarrplockande blir mjölkdropparna som ger allting balans.
Jan Gradvall
Primal Scream
Titel: Riot City Blues
(Sony BMG)
Titel: 3
I en nylig intervju med Primal Scream i The Observer beskrev den legendariske engelske journalisten James Brown bandet som ”a sort of biker gang made by Airfix”. Det är den perfekta sammanfattningen av bandet.
Med precis den iver och vördnad man som liten tog sig an byggmodeller från Airfix handskas Bobby Gillespie med rockhistorien. Och rockmyten. Han limmar ihop, färglägger och ställer sedan stolt upp på hyllan. Inledande ”Country Girl” är underbar. En oemotståndlig kärleksförklaring till hela rockkulturen. Resten är mer slarvigt hoplimmat, men håller samman tack vare Gillespies entusiasm.
Jan Gradvall
Crazy Frog
Titel: Presents More Crazy Hits
(Catchy Tunes)
Betyg: 1
Jon Landau skrev en gång i en klassisk recension av att han sett rockmusikens framtid och att dess namn var Bruce Springsteen. I dag ser det snarare ut som rockmusikens framtid är en digital groda vars röst är baserad på en svensk datanörd som försöker låta som en tvåtaktsmoped.
År 2000 hittade 3D-animatören Erik Wernquist den bisarra mopedimitationen som Daniel Malmedahl gjort som 17-åring och lagt upp på nätet. Wernquist använde ljudet till en digital groda som han skapat och – mycket passande – döpte till ”The Annoying Thing”.
Rättigheterna till grodans bild och ljud såldes 2004 till tyska Jamba!-gruppen som skapade vad som blivit tidernas mest lönsamma ringsignal. Jamba! har i dag tjänat overkliga 190 miljoner på den galna grodan.
Med hjälp av ett par tyska technoproducenter har Crazy Frog också blivit popstjärna. Efter att ”Axel F” nått första platsen på alla världens listor kommer nu – lagom till VM – ett nytt album där Crazy Frog gör sin egen VM-låt. Grodversionen av ”We Are The Champions” är nästan imponerande irriterande. Kan bli den stora VM-låten.
Och när den dundrar ut från TV-skärmar och mobiler den närmaste månaden är det faktiskt, indirekt, en ny svensk världshit.
Jan Gradvall