Krönika, DI Weekend
Weekend 18 juni
Krönika
Jan Gradvall
En månad innan vår son föddes dog Nina Simone. Den försommaren 2003 ljudsattes av Nina Simone och blev ännu en påminnelse om hur hennes musik fungerar för livets alla skeenden.
Euforisk glädje. Panik. Existentiell ångest. Gudstro. Gudstivel. Tillförsikt. Stolthet. Inre styrka. Vad man än går igenom är det som om Nina Simone redan varit där.
Nästa fredag, 26 juni, har den dokumentär jag ser mest fram emot i år premiär på Netflix ,”What happened, Miss Simone?” .
Oscarsnominerade regissören Liz Garbus, som gjorde ”Bobby Fischer against the world” och fängelsefilmen ”The Farm: Angola, USA”, har fått tillgång till aldrig tidigare hörda ljudband med Nina Simone.
Ljudband från tre decennier där Nina Simone berättar sin egen historia. Med dessa över 100 timmar har som grund Liz Garbus vävt samman Nina Simons berättelse, till största del berättad med hennes egna ord.
Liz Garbus har också intervjuat vänner, medarbetare, Nina Simons dotter och fått tillgång till dagböcker och konsertmaterial.
Trailern inleds med en intervju med Nina Simone där hon säger: ”Jag har alltid skakat om folk. Men nu vill jag satsa hårdare på det. Jag vill göra det på ett mer medvetet och kyligt sätt. Jag vill skaka om folk så rejält att när de lämnar nattklubben efter mitt framträdande så ska de vara i bitar”.
Tajmingen för dokumentären kunde inte varit bättre: Nina Simone har aldrig varit så stor som hon är i dag. Det går till och med att argumentera för att ingen död artist lämnar större avtryck på den musik som görs just nu.
Läser man intervjuer med unga artister dyker hennes namn oavbrutet upp.
Kanye West har samplat Nina Simone på tre av sina fyra senaste album. När Håkan Hellström gjorde sin historiska konsert på Ullevi i juni i fjol projicerade han ett stort fotografi av Nina Simone för de 69 349 i publiken.
Hennes nästan sönderspelade låt ”Feeling good”, samplad på över 40 inspelningar, dök denna vår upp ännu en gång i Aviciis låt för Volvoreklam.
En tydlig tendens i musikbranschens utveckling är att genreindelning inte betyder lika mycket längre.
Utvecklingen, med först iPod och sedan strömmad musik, har gjort att majoriteten i dag inte håller sig till någon tydlig favoritgenre utan sätter samman spellistor som kan innehålla precis vad som helst: pop, hiphop, klassisk musik, blues, metal all sorts musik från sex-sju olika decennium; bara känslan är densamma.
Vad som avgör spellistors utformning i allt högre grad är vad vi ska använda dem till: träning, matlagning, pendling, pepp när man mår kass, bröllop, begravningar, födslar.
Detta behov har inte undgått strömningstjänsterna. Efter i sina dataflöden ha sett att färre väljer musik efter genre satsar de på att presentera musiken på annat sätt med spellistor som ”Home sweet home” , ”Morning melancholia” och ”Wake up happy”.
Även denna utveckling har stärkt Nina Simones aktier. Det har aldrig gått att placera hennes musik i en genre. Med sin bakgrund i klassisk musik var hennes största influens Johann Sebastian Bach vilket hörs i hennes arrangemang.
Titelspåret på ”Baltimore” från 1978, ett av hennes allra bästa album, är ren reggae och innehåller en version av Hall & Oates då helt färska ”Rich girl”.
På det förstummade livealbumet ”’Nuff said!” från 1968, inspelat tre dagar efter mordet på Martin Luther King, varvar hon låtar av Bee Gees och ett medley från musikalen ”Hair” med att med sprucken röst om tala Dr Kings död och sjunga ”Mississippi Godam”, skriven efter att Ku Klux Klan dödade de fyra flickorna i Alabama.
Hennes inspelning av Jimmy Webbs ”Do what you gotta do” från det livealbumet används i ”Bridget Jones dagbok”
Återigen: Nina Simones musik kan användas för livets alla känslor och skeenden.
Som person var också Nina Simone full av motsättningar, ökänd för sina humörsvängningar. 1995 sköt hon en grannes barn med luftgevär för att han störde hennes koncentration.
Nina Simone var ett artistnamn. Hon föddes 1933 som Eunice Kathleen Waymon. Nina var ett smeknamn som en pojkvän kallade henne: nina som i liten flicka på spanska. Simone tog hon från skådespelerskan Simone Signoret efter att ha sett henne på bio i Belle Éepoque-tragedin ”Casque d’or”.
Två dagar innan sin död 2003 fick hon en utmärkelse av Curtis Institute, den prestigefyllda musikhögskola i Philadelphia som på 1950-talet nekat henne inträde. Enligt Nina Simone inte för att hon inte var tillräckligt begåvad utan för att hon var svart.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Jurassic World”. Chris Pratt är en klassisk matinéfilmstjärna i rakt nedstigande led från Errol Flynn. Att T. Rex är Hollywoods bästa bad guy sedan James Cagney visste vi redan.
RADIO
”Musikguiden i P3 följer pengarna”, tisdagar. Intressant reportageserie i 10 delar av Jesper Engström och Tobias Norström om det som musikartister aldrig öppet redovisar eller talar om: hur mycket pengar tjänar man.
FÖRFATTARBESÖK
George RR Martin, Science Fiction Bokhandeln, tisdag 23 juni. Författaren till bokförlagan till ”Game of thrones” kommer till Stockholm. Räkna med avspärrningar i Gamla Stan.
+
SOMMARVIKARIER
DI Weekend har getts ut sedan 2002. I samtliga nummer sedan starten, med undantag för temanumret om tennis, har jag skrivit krönikor här i bakvagnen.
I fjol överlät jag under tre veckor i juli utrymmet till tre andra, skribenter som jag själv valt ut: Michelle Kadir, Ametist Azordegan och Lisa Ehlin.
Det föll så väl ut att jag fortsätter även denna sommar men utökar till fem veckor.
Dels är det ett sätt för mig att kunna ta semester, men framförallt ett sätt att få in nya röster och andra perspektiv.
Mina sommarvikarier 2015:
Elin Unnes (3 juli)
Journalist och författare med inriktning på odling och metal. Bor i Paris på vintrarna. Gav i fjol ut boken ”The Secret Gardener” (Natur & Kultur) som jag i DI Weekend utnämnde till ”den intressantaste och mest lärorika bok jag läst i i år”. Arbetar just nu på en uppföljare, med inriktning på örter, som ges ut våren 2016.
Vesna Lindkvist (10 juli)
Vesna Lindkvist föddes i Sarajevo 1976 och kom till Sverige som flykting 1992. Civilingenjör i datateknik från KTH. Jobbat som webbstrateg, digital marknadschef och nu senast systemchef. Bott i Zürich i två år och jobbpendlat till Bangalore, Indien. Orimligt besatt av Ryan Gosling och Star Trek. En av mina favoriter på Twitter.
Anika Hussain (17 juli)
Berättarministeriet driver skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. Jag har stött projektet sedan starten 2011. Anika Hussain, 19, debuterar i novellsamlingen ”De tysta tänker högst” (Albert Bonniers Förlag) utgiven i samarbete med Berättarministeriet. Anika Hussain pluggar engelska med inriktning på litteratur. Flyttar i höst till Bath, England, för att studera creative writing.
Theodora Nordqvist (24 juli)
Theodora Nordqvist (hette Alexander i efternamn innan hon gifte sig) har SELF tatuerat på ena knogen och MADE på den andra. Verkar i musikbranschen. Drivit svenska delen av managementbolaget Made, varit produktansvarig på Sony Music. Manager på bolaget Parents’ House, just nu hemma med barnet Tintin och skriver bok.
Noshin Davarasl Bandarabbasi (31 juli)
Noshin Davarasl Bandarabbasi, 21, är en del av kollektivet Ladies Love Hiphop som anordnar konserter och fester i Stockholm. Jag följer alltid hennes musiktips på Twitter under namnet @NoshinD Hon pluggar på Stockholms universitet till en examen i data- och systemvetenskap med inriktning på digitala medier.
(slut)