Skivrecensioner, DI Weekend
Sarah Cracknell
Red kite
Cherry Red/Border
Betyg: 4
Engelsk pop förknippas oftast med urbana miljöer, men parallellt har det sedan 1960-talet även funnits en utpräglat engelsk poptradition där naturen är närvarande.
Musik där man kan se solen bryta igenom molnen på himlen, höra vinden susa i säven och se rävar smyga i skymningen. Left Banke, Nick Drake, Marianne Faithfull och Ronnie Lane har alla gjorts den sortens naturnära engelsk pop med barocka inslag.
Englands Agnetha Fältskog, Sarah Cracknell från Saint Etienne, placerar sig i den traditionen på sitt sublima andra soloalbum.
Det är pop med vind håret. Musik med samma omsorg om location-scouting som inom film
Sarah Cracknell är också uppväxt i filmvärlden. Sarah Cracknells pappa, Derek Cracknell, var assisterade regissör åt Stanley Kubrick och på James Bond-filmer från tidigt 1970-tal, men gick bort precis innan Saint Etienne debuterade.
”Red kite”, en röd drake som leker över Oxfordshires ängar, känns som en hyllning till honom.
Jan Gradvall
Sofie Livebrant
Lighthouse stories
Brus & Knaster
Betyg: 4
Det är något magiskt med fyrar. Jag har också alltid hört musik i mitt huvud när jag sett fyrar på avstånd eller vandrat runt dem. Sofie Livebrant verkar ha känt samma sak. I sommar gör hon en turné – en fyrturné – där hon spelar i fyrar i Storbritannien, Norge, Danmark och Sverige.
Hennes nya album handlar också om fyrar. Sofie Livebrant har tonsatt fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Fyrväktaren” om en blind fyrväktare på skotska Cape Wrath. Det är ambitiöst på gränsen till överambitiöst men Sofie Livebrant vet vad hon gör. Hon har tidigare tolkat Karin Boye och Emily Dickinson, navigerar skickligt mellan ordmassorna och undviker att stöta på grund.
Musiken låter som Nordsjön: nordisk folkmusik möter saltstänkt brittisk dito, med tångdoftande dragspel och subtilt fingerplockande på akustisk gitarr av Johan Lindström.
Jan Gradvall
Adam Lambert
The original high
Warner
Betyg: 4
När Madonna på sitt senaste album arbetade med åtta svenska låtskrivare kändes det som ett nytt rekord. Det är ändå inget mot Adam Lamberts nya album. Producerat av Max Martin och Shellback har totalt 19 svenska låtskrivare varit inblandade, nästan alla under 30.
Bredden inom svenskt låtskrivande i dag är häpnadsväckande. Sverige har en bättre bänk än alla andra nationers A-lag.
Att fyra av de svenska låtskrivarna på albumet är kvinnor är ett tecken på att även låtskrivarskrået långsamt, långsamt närmar sig utvecklingen på artistsidan där kvinnor i dag dominerat stort.
Adam Lambert har också gjort det moderna popalbum Madonna försökte göra men aldrig riktigt fick till.
Adam Lambert kom tvåa i ”American Idol” 2009, var den första deltagare som var öppet gay och har en bakgrund i musikalvärlden. Att han fått ersätta Freddie Mercury i det återförenade Queen säger en del om både hans utstrålning och röstresurser.
Den sortens vokalekvilibrism, den största tillgång man kan ha i musikal- och operavärlden, kan dock vara en nackdel i popvärlden, men Max Martin och Shellback får Adam Lambert att hålla igen.
Resultatet blir lite mörkare, bitterljuv pop med melodier andra skulle döda för. Produktionen är state of the art, med inslag av house och trap, samtidigt som den är tillbakahållen och lekfull: i en låt får en vissling bära melodin, en annan låt bärs fram av knäppande fingrar.
Popmusik på 2010-talet görs inte snyggare än så här
Jan Gradvall
Giorgio Moroder
Déjà vu
Sony
Betyg: 4
Det går inte att överskatta Giorgio Moroders betydelse för populärmusikens utveckling. Den futuristiska disco han uppfann i München i mitten av på 1970-talet används 40 år senare som blåkopia för hur dagens artister och producenter vill låta.
Soloalbumet ”From here to eternity” från 1977. Donna Summers ”I feel love”. Soundtracket till ”Midnight express”. Alla rottrådar leder tillbaka dit. Där började framtiden.
Precis som Phil Spector skapade Giorgio Moroder inte bara ett banbrytande sound utan hade även en känsla för tidlösa popmelodier.
Fredrik Eliassons radiodokumentär om Max Martin och de svenska låtskrivarna var döpt efter och avslutades med Giorgio Moroders ”The NeverEnding Story” (inspelad av Limahl 1984), en av Denniz Pops absoluta favoritlåtar.
Att Giorgio Moroder, som i dag hunnit fylla 75, skulle ha något väsentligt att tillföra dagens pop när han nu gör sitt första album på 30 år var på pappret osannolikt.
Men mustaschen från München lägger sig återigen på topp. Samma ljudmässiga perfektion, fast moderniserad och uppdaterad. Samma förmåga att hitta klockrena melodier specialskrivna till olika sångare.
Jan Gradvall