Krönika, DI Weekend
Weekend 12 juni
Krönika
Jan Gradvall
Sveriges Television var på 1970-talet en ensam fett katt i ett hus på landet. Mätt och belåten över sin monopolsituation.
Utan konkurrens kunde enväldiga SVT låta svenskar vänta i tre år på att få se ”Dallas”. Serien hade premiär i USA 1978, i Sverige 1981.
Fördröjningen berodde dels på att det diskuterades huruvida moralen och kapitalismen i ”Dallas” kunde vara skadlig för Sverige, dels på att prislappen för inköp blev lägre om man väntade.
I fallet ”Jag Claudius”, däremot, agerade SVT nästan snabbt. Innehållet i ”Jag Claudius”, en serie om Romarriket, var så högkulturellt odiskutabelt att SVT visade den 1977, ett år efter premiären i Storbritannien.
För oss som är gamla nog att minnas det året var det oförglömlig tv-upplevelse.
När man i dag ser om ”Jag Claudius” kan man förvisso reagera på att det är filmad teater: i princip inga utomhusscener, ansiktssmink som gränsar till pannkakssmet, en del synliga dörrar med moderna dörrhandtag.
Men kraften i historien slår fortfarande undan fötterna på en. Intriganterna må vandra runt inlindade i nystrukna BBC-lakan och fejkantika flipflops men de visar upp en hänsynslöshet i sin maktkamp som får ”Sopranos” att likna ”Sommar med Ernst”. (Tony Sopranos monstruösa mamma är för övrigt döpt efter Livia i ”Jag Claudius”.)
Nästa söndag, 21 juni, är det dags för en ”Jag Claudius”-upplevelse för vår tid.
SVT börjar då visar ”Wolf Hall”, en serie om politisk maktkamp i samma anda som ”House of cards” fast förlagd till 1500-talet.
”Wolf Hall” hade premiär på BBC i januari och bygger på Hilary Mantels böcker om Tudortiden i England, ”Wolf Hall” (2009) och ”Bring up the bodies” (2012), båda belönade med Bookerpriset, en bedrift Mantel är ensam om.
Parallellerna mellan ”Jag Claudius” och ”Wolf Hall” är flera. Båda handlar om mycket kända historiska epoker men är inte skrivna av historiker utan av författare som, inte okontroversiellt i dessa tider, utnyttjar romanförfattarens friheter att berätta på ett nytt sätt.
Hilary Mantel och Claudius-författaren Robert Graves (1895-1985) kan verkligen skriva fram liv och har gett ut allt från poesi till noveller.
Huvudpersonerna i bägge berättelserna, Claudius och Cromwell i ”Wolf Hall” är inte de historiska frontfigurerna utan fåordiga personer som håller sig i bakgrunden.
I båda fallen rör det sig också om romaner som först blev teaterpjäser innan de blev tv-serier. Tv-dramatik som är utpräglat förankrad i litteratur och teater är ovanligt i dagens medievärld.
Henrik VIII i ”Wolf Hall” spelas av Damian Lewis, känd som Brody i Homeland, så långt är allt som vanligt i dagens tv-värld.
Men huvudrollsinnehavaren Thomas Cromwell spelas av Mark Rylance, bekant endast för dem som gått på teater i England.
Mark Rylance, 55, räknas som Storbritanniens främst teaterskådespelare i modern tid. Han var kreativ chef på Shakespeare’s Globe mellan 1995 och 2005.
Det är 70-80 scener per avsnitt i ”Wolf Hall”. Rylance är med i nästan alla, en skådespelarprestation av rang, särskilt med tanke på rollfigurens utformning. Rylance säger till New York Times: ”Svårigheten låg i att spela en karaktär som aldrig avslöjar vad han tänker”.
Även ”Jag Claudius” rollbesattes med gräddan av brittiska teaterskådespelare.
Filmad teater har länge varit ett skällsord men ”Wolf Hall” och ”Jag Claudius” visar hur bra det kan göras för den lilla skärmen. En skärm som blivit allt mindre när många av oss under semestermånaden kommer att följa ”Wolf Hall” via datorn och mobilen.
För BBC handlar också satsningen på ”Wolf hall” om politik. Rollen för public service är ännu mer ifrågasatt i Storbritannien än i Sverige och debatteras livligt innan valet i maj.
Är det verkligen rimligt att BBC får så mycket pengar? Enligt vad regissören Peter Kominsky är ”Wolf hall” BBC:s sätt att svara, ja, absolut, ”this is the kind of thing only BBC can do”.
Seriens sex delar har fått kosta drygt 90 miljoner kronor. Enbart budgeten för stearinljus låg på 260 000 kronor.
”Wolf Hall” kommer också att få en fortsättning. Hilary Mantel sitter just nu och skriver på ”The mirror and the light”, den tredje och avlutande delen om de sista fyra åren i Thomas Cromwells liv.
Huvudrollsinnehavaren Mark Rylance kommer dock inte att vara ett okänt ansikte i Hollywoodvärlden så länge till. Steven Spielberg har rollsatt honom i båda sin två kommande filmer, ”Bridge of spies”, om spionplanet U-2:s nedskjutning under kalla kriget, samt en filmatisering av Roald Dahls barnbok ”SVJ”, vilket står för Stora Vänliga Jätten.
(slut)
GRADVALLS VAL
DVD
”Raised by Wolves”. Caitlin Morans komediserie för Channel 4 baserad på hennes familjs uppväxt. Skriven tillsammans med ett av hennes sju syskon. Replikerna är som fyrverkeripjäser. Väntar fortfarande på svensk premiär men finns nu som engelsk dvd.
VIDEO
Giorgio Moroder & Sia, ”Déjŕ vu”. Oemotståndlig Los Angeles-video signerad två svenska kvinnor: regissör Alexandra Dahlström, producent Julia Gahne. Giorgio Moroder spelar taxichauffören.
METAL
Ghost BC, ”Cirice”. När hitproducenter med metalförflutet samarbetar med band ur den hårda skolan uppstår magi. Först Shellback och Refused. Nu Klas Åhlund och Ghost BC från Linköping.
+
BONUS NR 1:
Efter Måns Zelmerlöws fantastiska och välförtjänta seger i Eurovision rapporterade Aftonbladet om hur han efteråt mottogs i hemstaden Lund. Kommunstyrelsens ordförande höll ett tal där han förklarade att kommunstyrelsen ”vill ge något tillbaka till sin nya världsstjärna” och gjorde Måns till hedersmedborgare i Lunds kommun.
Det enda problemet med det är just formuleringen: världsstjärna.
Slår man ens igenom utomlands när man vinner Eurovision?
Ett bra svar är att studera följande uppräkning med namn: Tanel Padar & Daven Benton, Marie N, Sertab Erener, Ruslana, Marija Serifovic, Dima Bilan, Alexander Rybak, Lena Meyer-Landrut, Ell & Nikki, Emmelie de Forest.
Hur många av dessa artisters låtar och album kan du räkna upp? Vet du ens vilka de är? Svara: de har alla vunnit Eurovision på 2000-talet.
Värdet i Eurovisionvärlden är som Bitcoin. Värdet gäller endast där: det går inte att växla in till riktig valuta.
Inte ens Eurovisions största och mest originella vinnare i modern tid, Loreen, har lyckats slå igenom internationellt.
Efter att ha lyssnat igenom Måns Zelmerlöws nya album ”Perfectly damaged” kan man konstatera att inte heller han tyvärr kommer att bli popstjärna i andra länder än Sverige.
Däremot har visat fullblodsproffset Måns Zelmerlöw visat att han är en av Sveriges allra främsta allroundentertainers, en artist i ordets ursprungliga bemärkelse, som kommer att förgylla svensk underhållning i decennier framåt.
+
BONUS NR 2:
Rockhistorien har genererat två albumomslag som är i en klass för sig. Båda är signerade Andy Warhol.
Det ena är debuten med Velvet Underground & Nico, albumet den skalningsbara bananen på omslaget. Det andra Andy Warhol-mästerverk återutges denna vecka, Rolling Stones ”Sticky fingers”.
Albumet återutges i en mängd olika format, det mest intressanta är förstås vinylutgåvan, med samma neddragningsbara gylf som prydde albumet när det gavs ut 1971.
Historien bakom omslaget är märkligt odokumenterad. Journalisten Edna Gunderson gjorde nyligen väldigt intressanta, filmade intervjuer med Rolling Stones-medlemmar på Twitter inför deras nya turné.
Mick Jagger fick frågan om Warhol-omslaget och berättade att inte ens han vet var originalet förvaras eller känner till om det finns alternativa skisser. Jagger: ”Kanske finns det bland alla Andys papper på det där Warholmuseet (i Pittsburgh)”.
Jagger berättade också att alla skivhandlare hatade omslaget när det gavs ut: gylfen skadade andra album i skvbackarna.
Det har aldrig klargjorts vem skrevet på fotografiet tillhör. Det gjordes aldrig en speciell plåtning, Warhol tog bara en bild från sitt arkiv. Länge trodde många att det var Warhols älskare, Jed Johnson, eller hans tvillingbror, Jay.
Men skådespelaren och gayikonen Joe Dallesandro sade för några år sedan att han är säker på att det är hans jeans på bilden. Så troligen är det han.
Det innebär i så fall att Joe Dallesandro pryder två album som tillhör rockhistoriens allra bästas. Det andra är The Smiths debutalbum med ett foto på Dallesandros överkropp från Warhol-filmen ”Flesh”.
Jan Gradvall