Krönika, DI Weekend
Weekend 5 juni
Krönika
Jan Gradvall
Hela slaget om gammalmedia och nymedia finns dokumenterad i en enda filmscen.
New York Times-dokumentären ”Page One” från 2011 (finns på Netflix) älskas av alla journalister lika mycket som Watergate-filmen ”Alla presidentens män”. Framförallt för scenen där tidningens briljante mediekritiker David Carr läxar upp Vice, en kaxig uppstickare inom ny media.
David Carr sitter vid ett bord tillsammans med några Vice-medarbetare. Grundaren Shane Smith säger något syrligt om gammelmedia och menar att Vice haft en bättre bevakning av Liberia än New York Times.
David Carr strimlar Shane Smith med sitt svar: ”Långt innan ni ens åkte dit hade vi reportrar på plats som rapporterade om folkmord efter folkmord. Bara för att du tar på dig någon jävla safarihjälm och tittar på lite bajs ger dig inte rätt att förolämpa vad vi gör”.
Gammelmedia hade rest sig på nio och vunnit på knockout.
Men fyra år senare har den filmscenen en helt annan lyster över sig.
David Carr, 58, dog i en hjärtattack i februari. Ingen på New York Times eller på någon annan har kunnat fylla ut hans skor.
Samtidigt står mediechefer från hela världen på kö utanför Shane Smiths dörr för att försöka lära sig gör något som bara Vice lyckas med – att få unga att intressera sig för journalistik.
När Spotify nyligen gick ut med nyheten om rörliga bilder så lyfte man stolt fram Vice som exempel på det innehåll som görs tillgängligt.
HBO har skrivit ett fyraårskontrakt med Vice om ett dagligt nyhetsprogram. Ett program som når unga tittare som inte är intresserade av ångmaskiner som ”Aktuellt”.
Innehållet är också högklassigt. ”Vice” på HBO blev i fjol nominerat till tre Emmy och vann en. En reporter från Vice blev den första i världen som kunde rapportera inifrån IS-trupper i Syrien.
Det finns också en digital nyhetskanal, Vice News, som satsar också på sport, teknologi och musik.
Allt detta från vad som från början var en kanadensisk mode- och musiktidning.
Vice startade 1994 som ett tryckt magasin som delades ut i balla affärer. Det var så mycket en hipstertidning att den var snubblade nära en parodi på en hipstertidning.
Ett av de roligaste Twitter-kontona just nu är en parodi på Nöjesguiden under namnet Nöjesgajden. Ett typiskt inlägg: ”Vi har träffat genierna bakom Homeless by Sthlm, som köper jeans av uteliggare för en flaska Explorer och säljer dem vidare för 4000 kr”.
Så framstod Vice vid starten.
Men Shane Smith, född 1969, såg något som gammelmedia inte såg. Efter några år började han utrusta sina reportrar även med filmkameror och mikrofoner. Snart började det strömma ut reportage som inte liknande något annat: reportage perfekta för YouTube.
En av de första som tog Vice på allvar var Rupert Murdoch, 84. Efter att ha druckit sprit med Vice-grundarna på deras kontor i Brooklyn 2012 – ett år efter att David Carr förnedrade dem – så skrev Murdoch ett inlägg på Twitter där han utnämnde Vice till en vild och intressant satsning som fångar ”millennials who don’t read or watch established media”.
När marknadsgruppen WPP köpte 10 procent av Vice år 2011 värderades bolaget till 350 miljoner dollar. 2013 köpte Rupert Murdochs 20th Century Fox 5 procent av bolaget. Då hade värdet ökat till 1,4 miljoner dollar.
I fjol köpte A&E, kabeltvgruppen som ägs av Disney och Hearst, 10 procent av Vice för 250 miljoner dollar till en total värdering på 2,5 miljarder dollar.
Enligt Financial Times kan värdet just nu vara som högt som 4 miljarder dollar. Ingen vill missa chansen att nå de unga, kosta vad det kosta vill. Shane Smith, en gammal punkare från Ottawa, är i dag en extremt förmögen man.
Ivar Berglin, 34, har jobbat på Vice i tio år och är i dag VD för svenska Vice.
Han var med rent från starten när Vice började satsa på videoinnehåll och inte visste ”hur det skulle flyga”. Under åren har han gjort världsuppmärksammade reportage som ”Vodka wars”, om utvecklingen efter Sovjet, och ett om norsk black metal.
När jag ringer sitter han och redigerar ett inslag till Munchies, ”vår nya matkanal som börjar bli sjukt populär”.
Ivar Berglin: ”Vice finns nu i 34 eller om det är 37 länder. Alla reportage hamnar i en slags bank som sen alla länder kan ta del av”.
Shane Smith säger till Financial Times att Vice börjar mer och mer fungera som ett traditionellt medieföretag. Vice gör innehåll som man kan del av på både mobiltelefoner, sajter och tv-kanaler: precis det alla som alla i dag försöker göra.
Shane Smith säger att vi just nu befinner oss ”the best time in history to be making content”. Det är något som gammelmedia fortfarande inte insett.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
FILM
”Kung Fury”. En svensk Tarantino är född. David Sandberg växte upp i Umeå, omgiven av B-filmer på VHS, och har gjort en bokstavligen fantastisk hyllning till genren. Hela 1980-talet komprimerat till 30 minuter. Inte en tråkig halvsekund.
TV
”The Label”. Tittarsucéen med ”Empire” (se nästa sida) har lett till en rad nya serier med svart kultur i fokus. Kanalen BET:s kommande dokumentärserie ”The Label” berättar historierna om skivbolag som Def Jam, Bad Boy och Motown.
DVD
”Birdman”. Flerfaldigt Oscarbelönade ”Birdman” släppa denna vecka som hyrfilm i Sverige. Studera hur mästerfotografen Emmanuel Lubezki (Oscarvinnare två år i rad) får det att kännas som filmen är gjord i en tagning.
+
BONUS NR 1:
En extremt påkostad pilot. Därefter aningen fallande tittarsiffror för resten av säsongen. Så brukar det numera se ut inom amerikansk tv.
Undantaget är ”Empire”, den största succén i USA under 2015, som får svensk premiär på Viaplay nästa fredag, 12 juni.
”Empire” började med tittarsiffror på 13 miljoner (inklusive efterhandstittning) för pilotavsnittet, mer än godkänt. Till det tolfte och sista avsnittet hade det växt till 23 miljoner. En ökning på 82 procent, något ingen tv-serie uppnått på tio år.
”Empire” skiljer sig också från alla andra samtida tv-serier i en annan bemärkelse: alla huvudrollerna innehas av svarta skådespelare.
Förhållandet är precis omvänt mot vad det brukar vara: vita skådespelare tycker endast upp i biroller. Anmärkningsvärt och efterlängtad i ett USA som håller på att slitas isär efter den rasism som blottats i Ferguson och Baltimore.
”Empire” är en såpopera i rakt nedstigande från ”Dallas”, fast förlagd till hiphopvärlden. Handlingen är samplad från Kung Lear. En kung drar sig tillbaka och låter sina tre barn, i det här fallet söner, bli rivaler om makten.
Kungen i ”Empire” är inspirerad av Jay-Z: en rappare med bakgrund som langare av droger som nu blivit VD för ett av världens största skivbolag. Serien inleds med att han får diagnosen ALS och börjar kratta för sin tronföljare.
Samma dag släpps han ex-fru ut efter 17 år i fängelse.
Kungen tvivlar på sina tre söners förmåga. En av dem är en streber i kostym, de andra två är artister. Jamal, som är gay, har Frank Ocean som förebild. Hakeem påminner om Chris Brown: trubbel är hans mellannamn.
”Empire” inleds besvärande övertydligt, med en kitschig såpoperaframtoning, men har något magnetiskt gör att man fastnar. Flera stjärnor dyker upp och spelar sig själva: Mary J Blige, Snoop Dogg, Gladys Knight, Juicy J.
Efter succén med första säsongen är det redan spikat med en andra säsong med 18 avsnitt till.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Livet är för kort för att inte läsa Nora Ephron. Den djupt saknade amerikanske journalisten, författaren och filmmakaren Nora Ephron gick 71 år gammal bort i juni för två år sedan i leukemi.
Nu kommer hennes sista essäsamling, ”I remember nothing” från 2010, på svenska med titeln ”Jag minns ingenting” på Printz Publishing.
Älskar man ord är det bara att sätta telefonen på ljudlöst och kliva in i Ephrons värld. Den humor och newyorkska formuleringskonst som präglade hennes manus till ”När Harry mötte Sally” genomsyrar allt hon skriver.
Den bästa essän i samlingen, ”Journalistik: En kärlekshistoria”, handlar om hennes formativa år som journalist. Hon började 1962 med att dela ut posten ut post på redaktionen på Newsweek. Därefter arbetade hon sig långsamt uppåt i en värld styrd av män.
Under en tidningsstrejk i slutet av 1962 skrev hon en elak parodi på en typisk krönika i New York Post. I stället för att bli arg blev New York Post utgivare så imponerad av hennes förmåga att exakt fånga tidningens språk att hon fick jobb där.
En stjärna var född.
Jan Gradvall