Skivrecensioner, DI Weekend

Bob Dylan
Shadows in the night
Columbia
Betyg: 4

Det är 75-årsfest för din morbror. Något geni i släkten kom på idén att hyra en karaokeanläggning. När morbror framåt småtimmarna själv känner sig hågad – och väljer en låt av Frank Sinatra – så inser alla sitt misstag och spanar efter nödutgången.

Det var så man befarade att här albumet med Sinatra-covers skulle låta. Bob Dylan har på senare år blivit ökänd för en röst som ömsom låter som han har munnen full med Risifrutti, ömsom för tankarna till medelstora möbler som flyttas på parkettgolv.

Alla dessa farhågor kommer direkt på skam.

För det första är det inget album med Sinatra-covers. Frank Sinatra har visserligen sjungit in alla dessa låtar, några av dem dessutom i ett par versioner, men det är inte Sinatra som gjort dem kända. Det är evergreens, sånger större än sångaren.

Detta var låtar som spelades i radion när Dylan växte upp. Det går att föreställa sig den unge judiske pojken från en håla i Minnesota, född mitt under andra världskriget, sitta där framför radion, se natten kasta skuggor (albumtiteln) och höra dessa romantiska sånger om ett annat mer spännande liv.

Massor med artister har sjungit in album med evergreens på 2000-talet, det har blivit rockartisters pensionsförsäkring, men vad som skiljer Dylan från alla andra är sättet han tolkar på dem

Det är sånger skrivna för stora orkestrar, med blås och stråkar. Dylan gör dem i stället med ett litet band, utan piano, utan traditionella trummor, där musiken byggs upp av en steelgitarrist och två gitarrister som lyssnar mer än de spelar. Det är andäktigt vackert.

Och, tro det eller ej, Dylan sjunger bättre än – nej, låt oss inte göra misstaget att jämföra Dylans presens med Dylans imperfekt. Jag förstår att han själv hatar det.

Mer väsentligt: ”Shadows in the night” är ett album som fungerar mitt i populärmusikens mittfåra 2015. Det kan spelas på caféer, middagar och fungerar med sina melodier mitt emellan Ed Sheeran och Hozier. Jag tror också att Dylan själv mycket hellre befinner sig där än på konferens med 800 doktorander.

Jan Gradvall

Abida Parveen
The best of Arbida Parveen
Shanachie
Betyg: 4

Amália Rodrigues
Segredo
Valentim De Car
Betyg: 4

När är det egentligen relevant att i dagens icke-linjära medievärld skriva om ett album? Är det när ett skivbolag förpackar musiken som en plastbit? Eller är det när albumen upptäcks och uppfattas som nya av lyssnarna?

Abida Parveen, född 1954, är en sufimusiker från Pakistan. Amália Rodrigues (1920-1999) var en fadista, en fadosångare från Portugal.

Båda har plötsligt blivit högaktuella på musikbloggar och spellistor efter att deras musik kan spåras som influenser till Björks senaste album, ”Vulnicura”.

Det är två sångerskor från vitt skilda kulturer, men som förenas av en magisk, dödsföraktande kvalitet i sin musik som på samma gång är svart och ljus, på samma gång både river upp sår och läker dem. Precis det som Björk gör.

Jan Gradvall

Systraskap
MVIMW
Systraskap
Betyg: 4

Bland den bästa popmusiken i övergången mellan 1970-tal och 1980-tal gjordes av Human League, ABC och Scritti Politti. Tre engelska band som vid genombrottet utmärktes av blänkande moderna popproduktioner och extravagant framtoning, klippt och skuren för magasinet The Face.

Alla tre hade samtidigt sina rötter i alternativa vänsterkretsar och debuterade med skivor som lät hemmainspelade, besynnerliga och svämmade över av idéer.

Jag tänker på Human League, ABC och Scritti Politti när jag lyssnar på Systerskap, en duo bestånde Amanda Lindgren och Sabina Wärme.

De hatar det mesta och hoppas kunna omtalas som ”den största antirastiska, feministiska, socialistiska och könsanarkistiska omvälvningen i modern tid”. De ger ut albumet på eget bolag och spelar alla instrument själva: en bisarr mix av allt från synthesizer till kornett, klarinett och kazoo.

Samtidigt gör de klubbmusik med temperament, själ och embryon till stora melodier. Det finns något som här kan jämföras med Human Leagues ”Being boiled” och Scritti Polittis ”Skank Bloc Bologna”.

Jan Gradvall