Skivrecensioner, DI Weekend
Mary J Blige
The London Sessions
Capitol
Betyg: 3
Jag är inte ensam om att tycka att Sam Smith gjorde 2014 års bästa album. Även Seinabo Sey och Mary J Blige har utnämnt ”In the lonely hour” till sin favorit från året. Mary J Blige har sagt att hon älskar albumet så mycket att hon själv kunde ha spelat in varenda låt.
Efter att lyssnat på ”The London Sessions” går det inte att släppa tanken att det var det hon borde ha gjort i stället.
Inspirerad av den nya engelska soulscenen, kretsen kring Disclosure och Naugty Boy, har drottning Mary reste till drottning Elizabeths land och spelat in sitt nya album. Det är inte dåligt, stundtals bländande. Fyra av låtarna har Sam Smith som medkompositör, men problemet är att ingen låt når upp till nivån på hans album.
Ändå är det sympatiskt och imponerande att en artist av Mary J Bliges kaliber, en av soulhistoriens 20 viktigaste artister, inte hänger upp ”Gone fishing”-skylten utan fortsätter att utmana sig själv. Tänk om hon kunde göra ett album med engelska scenens allra bästa producent, Jamie xx från The xx.
Jan Gradvall
Edda Magnason
Women travels alone
Warner
Betyg: 4
Det finns en förväntning på att popmusik ska ha en tydlig framåtrörelse. Edda Magnason bryter helt mot detta. Hennes popmusik är i stället närmast horisontell till upplägget. Hon stannar upp i en stämning, utforskar den utförligt och länge, utan att bry sig om traditionell låtstruktur och dramaturgi.
Resultatet blir ett musikaliskt rum som för tankarna till Kate Bushs sångcykel ”The ninth wave”, sida B på albumet ”Hounds of love”, och Joni Mitchells mest egensinniga ögonblick.
Det hade varit frestande för Edda Magnason att efter Monica Zetterlund-filmen göra ett album med jazzstandards och ordna pensionsförsäkring med en krogshow. I stället bygger hon ett långvarigt konstnärskap. ”Game of gain” visar att 2020-talet kan tillhöra Edda Magnason.
Jan Gradvall
Brigitte
A bouche que veux-tu
Sony
Betyg: 4
Popkonceptuellt är detta bästa jag stött sedan Pet Shop Boys debutalbum. Brigitte är ingen soloartist utan en duo. Två franska kvinnor varav ingen heter Brigitte. I videon till albumets titelspår har de identiska långa luggar, glittriga klänningar, plutande munnar och sjunger samstämmigt. Samtidigt är de inga unga bimbos utan 36 respektive 43, erfarna konstnärer och mödrar.
Samtida popmusik, präglad av otåligt klicklyssnande i mobiler, lockar med en hook inom 10-15 sekunder. Men i det ypperliga titelspåret ”A bouche que veux-tu” väntar och väntar Brigitte i två minuter med att bjuda på den oemotståndliga melodislinga som är låtens ryggrad.
En referenspunkt är ABBA:s farvälsång, den sex minuter långa ”The day before you came”. En annan Dusty Springfields ”Nothing has been proved”, skriven och producerad av Pet Shop Boys. En tredje de ballader som Luxemburg brukade skicka till Melodifestivalen på 1970-talet.
Brigitte låter som en hägring om ett mer värdigt och intressant Eurovision Song Contest. Europeiskt, distingerat, dekadent. Popmusik upphälld i kristallglas.
Jan Gradvall
Trisha Yearwood
Prizefighter: Hit after hit
Sony
Betyg: 4
Det stora amerikanska berättandet innefattar i högsta grad även country. Att en av Trisha Yearwoods texter är skriven tillsammans med roman- och pjäsförfattaren Jill McCorkle anger nivån. Sångerna är som noveller med titlar som ”The song remembers when”, ”Your husband’s cheating on us” och ”You can’t trust the weatherman”. Nya albumet har ett något märkligt upplägg – sex nya låtar följt av tio gamla hits – men fungerar samtidigt som en perfekt introduktion till 50-åriga Trisha Yearwood. När hon med sångstöd av kollegan Kelly Clarkson fyller titelspåret ”Prizefighter” med syre, ilska och revanschlust har hon få övermän.
Jan Gradvall