Skivrecensioner, DI Weekend

Taylor Swift
1989
Big Machine Records
Betyg: 5

”Shake it off” är en så perfekt poplåt att det dröjde 30 spelningar innan jag ens kom på tanken att lyssna på texten.

Taylor Swift sjunger om hur media publicerar lösa rykten och moraliserar över hennes liv. Som ung kvinna bedöms hon på ett helt annat sätt än en manlig artist i samma sits. Hon anses vara ute för efter sent på nätterna. Hon anses gå på för många dejter. Överlag framställs hon som någon som inte vet sitt eget bästa.

Allt detta avhandlar Taylor Swift i verserna till ”Shake it off”. Hur hanterar hon då denna situation? Hur lyckas hon navigera i denna storm av skitsnack? Det berättar hon om i refrängen: genom att skaka det av sig. ”And the haters gonna hate, hate, hate, hate, hate/ Baby I’ just gonna shake shake shake shake/ I shake it off, I shake it off”.

Alla popartister drömmer om att göra låtar som ”Shake it off”, en låt som är personlig, allmängiltig och blir listetta i USA och England. Lyckas man göra en sådan låt på tio år är man nöjd. Taylor Swift har nu gjort ett dussin sådana låtar på ett och samma album.

”1989” är 2014 års i särklass bästa popalbum. Albumet är som Jeff Koons ballonghund. Närmast provocerande ultrakommersiellt, ett resultat av tusen timmar av arbetstimmar, bokstavligen bländade.

Taylor Swift slog igenom som underbarn. 16 år gammal släppte hon sitt debutalbum, med elva låtar hon själv skrivit i high school. Hon är den yngsta artist någonsin som legat etta på countrylistan.

Hon skulle kunna ha fortsatt på den banan. Alla ville att hon skulle fortsätta vara countryns kronprinsessa. Men i stället valde Taylor Swift att med albumet ”Red” från 2012 inleda en vänstersväng mot pop som hon nu fullföljer.

Den nya färdinriktningen lär förstås uppröra en del (”haters gonna hate”) men det är uppenbart att valet är gjort av konstnärliga skäl. Ambitionen är att ta låtskrivandet ännu längre. Att skapa ny sorts universell pop, feministiskt medveten, i samma anda som Lorde och Robyn, så extremt catchy att den öppnar alla dörrar.

Och Taylor Swift uppnår detta genom att samarbeta med de bästa som finns i popvärlden.

Hälften av låtarna är skrivna tillsammans med svenska mästarna Martin ”Max Martin” Sandberg och Johan ”Shellback” Schuster som aldrig varit bättre än 2014. Om man vill göra en doktorsavhandling om sångmelodier kan börja här med låtar som ”Blank space”, ”Style”, ”Bad blood” och ”Wildest dreams”.

Taylor Swift har också skrivit låtar tillsammans med Ryan Tedder (”Bleeding love”, ”Halo”), Imogen Heap (en talang av Annie Lennox-klass) och Jack Antonoff, pojkvän till Lena Dunham (”Girls”). Jag har aldrig fått så många lyssnarreaktioner på min A-lista på Spotify som när jag lade upp låten ”I wanna get better” som Jack Antonoff gjort under namnet Bleachers. Hans två låtar med Taylor Swift är lika bra. ”Girls”-pop.

Jan Gradvall

Merit Hemmingson
Hommage till Jan
Meritone
Betyg: 4

Aina Myrstener Cello
Cellomusik
Flora & Fauna
Betyg: 4

När det stora vemodet rullar in. Två briljanta svenska instrumentalister tonsätter hur den här årstiden låter, övergången från höstvindar till vintersagor. Merit Hemmingson, född 1940, och Aina Myrstener, född 1985, tillhör olika generationer och spelar på olika instrument – orgel respektive cello – men förenas av sina sätt att göra ordlös musik som ändå berättar. Anna Myrstener har en låttitel som beskriver känslan i båda dessa enastående vackra, mossbeklädda album, ”Skogen under skogen”. Om inte uttrycket John Bauer-musik finns redan så finns det nu.

Jan Gradvall

Scott Walker + Sunn O)))
Soused
4AD/Playground
Betyg: 4

När jag såg Sunn O))) på Fylkingen för fyra år sedan var det så fruktansvärt högt och basfrekvenserna var så låga att handfatet skakade inne på toaletten. Som Fylkingen beskriver evenemanget på nätet: ”Ren, rå, ohämmad åkallan”. Det var ingen konsert, det var en hednisk rit.

Det lär därför chocka många att Scott Walker, en av 1960-talets största flickidoler, på sitt nya album anlitat samma munkkåpeklädda domedagsduo att ljudsätta sin nya dödsmässa. Samtidigt är det ett val helt logiskt en artist som i modern tid anammat det extrema, på gränsen till olyssningsbara, och gjort låtar om psoriasis och diktatorer.

Inom film finns det en förståelse för att verk som gör en livrädd och deprimerad och förbryllad kan vara värda att utsätta sig för. Om man förmår ha samma inställning till musik rekommenderas detta album.

Jan Gradvall