Krönika, DI Weekend
Weekend 26 september
Krönika
Jan Gradvall
Som offentlig person blir jag precis som alla andra föremål för rykten. Ett envist rykte är att jag, med hänvisning till någon artikel eller bok jag skrivit, påstås vara intelligent.
Jag vill härmed kraftfullt dementera det. Nej, jag är inte intelligent.
Det närmaste jag gjort ett IQ-test var under mönstringen för lumpen. Mina resultat var synnerligen medelmåttiga rätt igenom. Jag imponerade inte någonstans.
Om jag gjorde ett IQ-test i dag antar jag att det skulle bli ungefär som för journalisten Caitlin Moran. I en intervju i ”Värvet International” berättar Caitlin Moran att hon gjorde ett IQ-test på nätet och fick 90, vilket är precis på gränsen till under normal. Caitlin Moran: ”Jag förstod inte ens några av frågorna”.
Det kanske viktigaste rockbandet i mitt liv var ett lokalt punkband i Linköping vars spelningar jag aldrig missade när jag var 16-17. Bandet kallade sig IQ 55. Jag kände mig instinktivt besläktad med deras attityd.
Varför är vi så besatta av intelligens? Vad är intelligens egentligen ett mått på? En förklaring till fixeringen vid termen IQ är förmodligen en allmänt spridd sammanblandning mellan kreativitet och intelligens.
Om man googlar på IQ så hamnar man i en uppsjö av pseudovetenskapliga artiklar och tester. På en sida läser jag: ”Människor med IQ högre än 140 har utmärkta förutsättningar för skapande verksamhet. De presenterar sina ledande tankar för andra och visar kunskapens vägar”.
Uppenbarligen finns det många i dag som tror på detta. Företag har till och med börjat göra IQ-tester vid anställningsintervjuer
Men efter att ha tagit del av seriös forskning i ämnet kan man sammanfatta ovanstående med ett vokabulär som kanske är typiskt för oss med lägre IQ – bullshit.
Sommarnumret av The Atlantic är ett av de intressantaste tidskriftsnummer jag läst. Temat för numret lyder: ”How genius happens: The neuroscience of creativity”.
Den ledande artikeln är skriven av hjärnforskaren och neurospsykiatrikern Nancy C. Andreasen som i 12 sidor lång essä sammanfattar 50 års yrkesliv av forskning, djupintervjuer och hjärnröntgen.
Nancy C. Andreasen är värd en artikel i sig. För att tas på allvar i en sexistisk forskarvärld fick hon under många år publicera sig under namnet N. C Andreasen för att dölja att hon var kvinna. År 2000 fick hon den finaste utmärkelse en forskare kan få i USA, National Medal of Science, utdelad av president Bill Clinton.
Vad hon redogör för är förstås alldeles för mångfacetterat för att kunna sammanfattas i en krönika, men vad hon kommer fram till är entydigt; nej, det finns inget som helst samband mellan hög IQ och kreativitet.
Inte ens många av Nobelpristagarna har särskilt högt IQ.
Vad som utgör grunden till kreativitet är snarare en kombination av förmågan till divergent tänkande (att tänkarna utanför boxen), iteration (upprepning) och, inte minst, uthållighet.
Personer som kan rabbla upp många bra idéer brukar anse sig själva vara kreativa, men den förmågan har en begränsad användbarhet. Att däremot kunna sortera ut vilken av dessa idéer man ska välja och sedan fullfölja den – det är ovanligt.
Klichébilden av kreativitet är när Isaac Newton 1666 såg ett äpple falla och i samma ögonblick insåg principen för gravitation. Vad man glömmer i den historien är att Newton dessförinnan studerat avancerad matematik i flera år samt att det tog ytterligare 21 års koncentrerat arbete innan han 1687 var klar med sin teori.
Kanske var Newton så normalbegåvad att han insåg att verkstad betyder mer än snack.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOX
Per Gessle. ”The Per Gessle Archives: A lifetime of songwriting” (Elevator/Cosmos). Galet generös box med 10 cd fylld av demotejper till låtar som i dag är en del av pophistorien. En masterclass i låtkskrivande.
BOX
George Harrison, ”The Apple Years 1968-1975” (Apple/Universal). Exceptionellt välgjord cd-box av samma typ som monoboxen med Beatles. ”Wonderwall Music” från 1968 låter svinhipp i dag, likt ett indiskt Tinariwen.
Bruno K Öijer, ”Och natten viskade Annabel Lee” (W&W). Rivna hus som rättar till sina trasiga murbruksklänningar. Hjärtformade mordvapen som bultar bakom våra revben. Bruno K:s dikter är som vitamin B12 för språket.
+
BONUS NR 1:
Numret av tidskriften The Atlantic där artikeln ”How genius happens” (se krönikan) är publicerad är ett temanummer om kreativitet med en tecknad bild på John Lennon och Paul McCartney på omslaget.
I en separat artikel som punkterar myten om det ensamma geniet används Lennon/McCartney som exempel på motsatsen. Kraften i en duokonstellation utgörs inte nödvändigtvis att man sitter i ett rum och jobbar tillsammans. Minns skolans alla meningslösa grupparbeten.
Fördelen att vara två kan i stället utgöras av konkurrens och draghjälp. Hur John Lennon och Paul McCartney skrev ”tillsammans” är ett lysande exempel på detta.
Under hösten 1966 var John Lennon under nio veckor borta från de andra i Beatles och spelade en film i Spanien (”How I won the war”). När han kom tillbaka hade han skrivit en sång om en plats i Liverpool, Strawberry Field, ett barnhem i en förort drivet av frälsningsarmén.
Sju dagar efter att Beatles spelat in låten ”Strawberry Fields Forever” presenterade Paul McCartney en ny låt som var inspirerade av Johns tillbakablickande. Pauls låt handlade om en rondell och mötesplats i Liverpool, Penny Lane.
Vi vet resultatet. Om man ska utse rockhistoriens främsta singel är det mycket svårt att gå förbi Beatles-singeln från februari 1967 med ”Penny Lane” på ena sidan och ”Strawberry Fields Forever” på den andra.
Artikeln om kreativt duosamarbete är skriven av Joshua Wolf Shenk som är aktuell med nya boken ”Powers of Two: Finding the essence of innovation in creative pairs”. Lennon/McCartney är ett kapitel i boken.
+
BONUS NR 2:
Hur får man unga att bli intresserade av att titta på tv? Det har varit en av de stora frågorna i branschen de senaste åren. De unga tittarna är de mest efterfrågade men samtidigt de mest svårflirtade.
Tittar man på bioutbudet är svaret enkelt – genom att satsa på superhjältar. Filmer om superhjältar har totalt dominerat biotoppen de senaste åren.
Nu har slutligen tv-bolagen förstått detta och tar upp kampen. Under hösten kommer tre amerikanska storsatsningar på tv-serier med superhjältetema.
De två ledande serietidningsförlagen är Marvel och DC Comics. Det är Marvel som de senaste åren vunnit slaget om biopubliken med X-Men, The Avengers (inklusive Iron Man, Thor och Captain America) och The Guardians of the Galaxy. Nu försöker rivalen DC Comics i stället vinna slaget om tv.
Först ut är ”Gotham” som hade premiär på amerikansk tv i måndags och började visas på svenska C More redan i går. ”Gotham” backar Batman-historien ända tillbaka till Bruce Waynes tid som pojke och dagen då hans föräldrar mördas.
Det är inte HBO-klass i berättandet men ovanligt påkostat scenografiskt och kommer att älskas av en publik i 13-årsåldern. Om ”Gotham” visats på SVT eller TV4 21.00 hade den kunnat nå lika stor publik som ”Gladiatorerna”.
Den 7 oktober kommer ”The Flash” på amerikansk tv, en uppdatering av Blixt Gordon. Den 24 oktober kommer ”Constantine”, baserad på serien Hellblazer om den ockulta detektiven John Constantine.
The Flash och Hellblazer är liksom Batman DC Comics-serier.
Jan Gradvall