Krönika, DI Weekend
Weekend 19 september
Krönika
Jan Gradvall
Ingen filmskapare genom tiderna har sannolikt nått ut till fler människor än George Lucas. Miljarder i alla världsdelar har sett ”Star Wars”. Ändå förblir vidden av hans gärning underskattad.
Fredag den 3 oktober expanderar George Lucas sitt ”Star Wars”-imperium ytterligare. Denna gång handlar det om en ny tecknad tv-serie, ”Star Wars Rebels” på Disney Channel (se notis intill). Den galax som George Lucas skapade har visat sig vara så rik och komplex att det 37 år efter premiären på originalfilmen fortfarande finns nya historier att berätta.
Ändå är det ingen som lyckats förklara vari denna rikedom ligger. Filmkritiker förstår det inte. Allting som George Lucas gjort efter de första tre långfilmerna 1977-1983 har avfärdats. De tre comebackfilmerna från 1999-2005 slaktades unisont.
Hårdast gick man åt dialogen som kallades stel och naiv, något som varit en återkommande kritik. Under inspelningen av ”Rymdimperiet slår tillbaka” bad Sir Alec Guinness att få slippa säga en replik han skämdes över med motiveringen: ”Kan inte den lilla gröna killen säga detta i stället?”
Men för George Lucas huvudpublik – barn – har dialogen aldrig ställt sig i vägen. Generation efter generation barn upptäcker ”Star Wars” och håller de nya filmerna högre än de gamla.
Vad barn intuitivt förstår är också att orden i galaxen ”Star Wars” är underordnade bilderna. Vad George Lucas berättar med är färger, symboler, mönster: allting förses med budskap, mening, handling.
Många brottas med svårigheter att läsa och skriva. Det innebär inte att man är dummare än andra. Bara att man har en hjärna som har svårt för just den typen av kommunikation.
I stället utvecklar man som kompensation andra färdigheter. Och vad många med läs- och skrivsvårigheter blir väldigt bra på är just bildspråk.
George Lucas kompis Steven Spielberg är dyslektiker. George Lucas har själv haft svårigheter och har engagerat sig djupt i alternativa sätt att undervisa de som har det svårt med att läsa och skriva.
I ett föredrag poängterar George Lucas att skriftspråk endast är ett av flera sätt att kommunicera, men problemet i skolan är att det betraktas det som det enda. Och många barn, vars hjärnor fungerar annorlunda, slås ut i tidig ålder.
Prioriteringen i kommunikationskunskap är egentligen bisarr. Enormt mycket tid under skolåren ägnas åt grammatik och rättstavning, medan andra lika sofistikerade och användbara metoder att kommunicera– bild, film, musik – sorteras bort som separata och mindre viktiga ämnen.
George Lucas: ”Även bildspråk har sin grammatik: perspektivlära, färgkoder, grafiska mönster. Om man vill övertyga om att något är spännande så använder man till exempel gult och rött. Inom musik höjer man tempot. Historiskt sätt har nedskriven kommunikation funnits kortare tid än de andra”.
I en artikel i Salon från 1999, med rubriken ”The medieval mind of George Lucas”, beskrivs hur han arbetar som konstnärer gjorde på medeltiden. På den tid då majoriteten av befolkningen inte kunde läsa kommunicerade man i stället via ett komplext och utvecklat bild- och symbolspråk. Blått = jungfru Maria. Vit duva = den heliga anden.
Precis så arbetar George Lucas i dag. Även barn som inte kan eller hinner läsa textremsorna i ”Star Wars” förstår ändå det centrala i handlingen via bildspråket.
Nästa vecka börjar Bokmässan i Göteborg. Ett stort diskussionsämne är hur man ska få dagens barn att bli intresserade av böcker. En början är att nästa vecka boka sig framför ”Star Wars Rebels”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
YOUTUBE
George Lucas, ”On teaching visual literacy and communications”. Ett endast 4.25 långt minuter filmklipp där George Lucas förklarar kontentan i krönikan ovan. Alla föräldrar, lärare och rektorer borde se det.
DOKUMENTÄR
”Journey into dyslexia”, HBO Nordic. Inte bara den bästa konkreta och begripliga dokumentär jag sett om dyslexi och språkstörning. Även oerhört intressant om kreativitet och hur hjärnan fungerar.
FÖREDRAG
”Don Cherry och hans tid i Sverige”, torsdag 24 september 18.00, ABF-huset, Stockholm. I samma lokal där Don Cherry spelade och höll studiecirklar anordnas en paneldiskussion och temakväll med b.la sonen Eagle-Eye Cherry.
+
BONUS NR 1:
Det mesta som skrivits om ”Star Wars” kretsar kring de sex långfilmer som gjorts. Just nu spelas det även in en sjunde långfilm som får premiär julen 2015. Den sjunde filmen utspelar sig 30 år efter ”Jedins återkomst”.
Men under 2000-talet har George Lucas även gjort tecknade tv-serier om ”Star Wars”-karaktärerna vilka blivit lika stora eller till och med ännu större bland barn (se krönikan).
Först kom den 2D-animerade ”Star Wars: Clone Wars”, en serie som i tid utspelar sig mellan den andra och tredje långfilmen. Åren 2003-2005 gjordes tre säsonger av den serien.
2008 kom sedan en uppföljare, den 3D-animerade ”Star Wars: The Clone Wars”, som förvirrande nog nästan har samma namn. ”Star Wars: The Clone Wars” har totalt gjorts i sex säsonger och har just avslutats. Den sjätte och sista säsongen lades ut på amerikanska Netflix i mars men väntar fortfarande på svensk premiär.
Som småbarnsförälder har jag sett fler än jag egentligen haft tid med av de totalt 121 avsnitten. Precis som allt George Lucas sätter sitt namn på är den välgjord in i minsta detalj.
Nu kommer ytterligare en tv-serie, ”Star Wars Rebels”, som den 3 oktober har premiär i Sverige på Disney XD och Disney Channel.
”Star Wars Rebels” utspelar sig under en annan tidsperiod, de 14 åren mellan den tredje och fjärde långfilmen. Under denna era styr Darth Vaders onda imperium. Jedikrigarna är nästan utrotade och gömmer sig. Samtidigt börjar invånare runt om i galaxen att göra uppror, vilket leder fram till det som utgör handlingen i den allra första långfilmen från 1977, ”Star Wars”.
När ”Star Wars” hade premiär kallades den för en rymdopera, en science fiction-term som myntades på 1940-talet. I takt med att berättelsen bara växer i omfång och antal akter börjar man förstå hur bra den beskrivningen är.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I en spretig debatt om musikkritik i början av sommaren uttrycktes åsikten om att svensk musik överskattas av svenska kritiker. Verkligheten vittnar om att det är precis tvärtom. Det enda landet där svensk musik fortfarande underskattas är Sverige.
Internationellt har svensk musik aldrig haft större status och respekt än just nu. De ledande musikstäderna i världen just nu är Los Angeles och Stockholm. Alla som verkar i branschen är eniga om att det är där kreativiteten finns. Städer som New York och London har hamnat på efterkälken.
Stockholm har den främsta spjutspetskompetensen digitalt. Amerikanska företag som vill ta upp kampen med Spotify åker till Stockholm och rekryterar. Stockholm är också världsledande vad det gäller låtskrivare och producenter.
Privatjet landar regelbundet på Bromma med världsstjärnor på hemliga besök. Studior som Wolf Cousins på Roslagsgatan och Gottefar på Söder Mälarstrand är kluster där den nya popmusiken skapas.
De senaste åren har Sverige också, slutligen börjat få artister på den absoluta världsnivån. När man jämför de artister som Sverige just nu kan mönstra med de engelska artister som just nominerades till Mercury Prize kan man till och med tala om klasskillnad. Inom musiken kan Sverige mönstra ett lag med sju Zlatan.
Robyn och Lykke Li omnämns som inspiratörer och influenser av alla från Katy Perry och Lorde till indiemusiker.
Internationellt talar man just nu även lika mycket om svenska artister som Seinabo Sey, Mapei (högsta betyg förra veckan, spelad på Apples presskonferens), Sabina Ddumba, Tove Lo (högsta betyg denna vecka), Zara Larsson och First Aid Kit. Nästan alla av de intressantaste och mest originella svenska artisterna är kvinnor.
Parallellt med detta har den svenska dj-kulturen en arvinge till Swedish House Mafia i Alesso. Svensk populärmusik har aldrig varit starkare än just nu.
Jan Gradvall