Skivrecensioner, DI Weekend
Luke Bryan
Crash my party
Capitol Nashville
Betyg: 4
Vad är egentligen country? Frågan kan tyckas korkad men det har aldrig varit mer relevant att ställa den än i dag.
Den 7 juli skrev 24-åriga Taylor Swift en mycket intressant ledare i Wall Street Journal om musikens framtid. Tydligare än någon journalist jag läst slog hon fast den genreupplösning som ägt rum i musiken de senaste åren.
Precis som Taylor Swift skrev har vi dag en musik där ”pop låter som hiphop, country låter som rock, rock låter som soul och folkmusik låter som country”. Det leder till förvirring för många, inte minst musikkritiker som förlorar sargen att hålla sig i, men leder till musikalisk vitalitet.
Ett tydligt exempel är Taylor Swifts egen senaste singel, ”Shake it off”, som låter som den kunde vara gjord av Outkast eller Pharrell Williams och lett till omfattande debatter i amerikansk media om huruvida Taylor Swift fortfarande kan räknas som country.
Men att identifiera något som country i dag handlar inte om hur musiken låter – 80 procent av de största countryartisterna i dag spelar egentligen rock – utan om arbetsmetod och texter.
I ett temanummer om country i Rolling Stone i juni slogs några grundregler fast i en artikel kallad ”How to write a country song”.
Den första regeln: flera låtskrivare gör ett bättre jobb än en ensam. Av 50 de senaste listettorna på countrylistan i USA har 47 varit skrivna av team, samma metod som svenskarna med Max Martin i spetsen använder. (Även Taylor Swift anlitar Max Martin och Shellback.)
Texterna ska vara konkreta och tydliga, inga metaforer eller språkexperiment, utan berättande i nordamerikansk novelltradition. Ämnesvalet är helt fritt och kan vara hur kontroversiellt som helst – i princip alla stora countryartister har låtar som hyllar marijuana – men svärord är fortfarande omöjligt, om man ska bli spelad på radion i USA.
Utmärkande för de nya stora stjärnorna är också att de deras största hitlåtar handlar om att festa, om att maximera helgen.
Ett utmärkt exempel på alla dessa kriterier är Luke Bryan vars senaste album släpptes för exakt ett år sedan men är högaktuellt och fortfarande toppar countrylistan i USA. Låtar som ”Beer in the headlights”, ”Drink a beer” och ”Sunburnt lips” speglar hans begreppsvärld.
Låtskrivandet är superbt Nashville-hantverk där refrängen alltid kommer inom 50 sekunder och sedan matas in tills den sitter. Och musiken? Ren rock med kundkort på Statoil.
Jan Gradvall
Brandy Clark
12 stories
Slate Creek Records
Betyg: 4
I streaminglandet Sverige säger inte försäljningssiffror längre något om artisters popularitet, men försäljning har fortfarande viss relevans i USA. När sifforna nyligen släpptes för första halvåret 2014 var soundtracket till ”Frozen” överlägset etta med 2,7 miljoner sålda exemplar.
Därefter är det country som dominerar. Om Luke Bryan (se ovan) fått räkna samman försäljningssiffrorna från 2013 och 2014 hade han varit tvåa med över två miljoner sålda album (nu var Beyoncé tvåa men har bara sålt en tredjedel så mycket).
Trea på listan var Eric Church, ganska okänd i Sverige men bekant för DI Weekend-läsare; jag har tjatat om honom i flera år. En läsare som lyssnat är partiledaren Göran Hägglund som efter min recension av Eric Churchs senaste album också dök upp på hans konsert på Nalen i mars.
Tro mig även när jag rekommenderar Brandy Clark, inte minst för att Eric Church utnämnt henne till sin favoritlåtskrivare. Eric Church: ”She’s head-and-shoulders above everyone else”.
Brandy Clark skriver om livet så komplext som det här. ”Get high” handlar om en mamma som hatar sitt jobb, älskar sina barn, är uttråkad på sin man och klarar tillvaron genom att på kvällarna rulla en joint, ”a fat one”, vid köksbordet. ”Take a little pill” är en slags parafras på Loretta Lynns klassiker ”The Pill” men denna gång handlar det inte om p-piller utan om lugnande medel, det enda som funkar när livet gör för ont.
Brandy Clark är också ett exempel på att dagens Nashville är mer öppet än sitt rykte. Hon skriver om slags kärlek och är själv gay. Sju av låtarna på albumet är skrivna tillsammans med Nashville-proffset Shane McAnally, även han öppet gay.
Jan Gradvall
Harry Belafonte, Lord Kirchener, Lord Flea & The Calypsomaniacs – med flera
Calypso Craze: 1956-57 and beyond
Bear Family
Betyg: 4
Ingen kommer ihåg det i dag, men 1956 var alla i branschen övertygade om att det var calypso – inte flugan rockmusik – som var framtidens musik. Calypso var överallt åren 1956-57, inte bara på nattklubbar och i radion, det fanns också kortspel, leksaker och detektivromaner med calypso som tema. Det var också Harry Belafonte, inte Elvis Presley, som hade det första miljonsäljande albumet i amerikansk musikhistoria med ”Calypso”.
I Sverige är Harry Belafonte mest känd som han som hojtar ”Däo!” i en käck låt om en bananbåt, men i USA var han en Kanye West för sin tid. Det var Harry Belafonte som finansierade Martin Luther King (betalade lön till honom ur egen ficka) och med fara för sitt liv personligen smugglade ned pengar till demonstrationer i amerikanska södern.
På senare har brittiska återutgivningsbolag som Honest Jon’s och Soul Jazz också påmint om hur mycket bra musik som gjordes. Tyska bolaget Bear Family övertrumfar nu alla med massiv box så komplett och så tung att man inte kan lyfta den med en hand. Bland den mest underhållande överkursen, finns exempel på calypso från andra länder, bland dem ”Mama ist aus Kuba” av Alice Babs.
Jan Gradvall