Krönika, DI Weekend
Weekend 29 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Skulle världen vara bättre utan religion? Det är svårt att inte fråga sig det när nyhetsrapporter får en att befara att vi står inför ett tredje världskrig. I grunden på de blodigaste konflikterna finns religiösa motsättningar.
Men vad är samtidigt alternativet? Utan någonting att tro på, utan en mening med livet, lurar den stora meningslösheten. Vi föds. Vi dör. That’s it.
Statistiken visar till och med hur vi kommer att dö. Den stora majoriteten av alla som lever i Sverige just nu kommer att dö i antingen cancer eller en i hjärt- och kärlsjukdom. Börjar man tänka på det orkar man inte ens gå ur sängen.
Den intressantaste tv-serien just nu utgår från precis denna känsla. HBO-serien ”The Leftovers” utspelar sig tre år efter The Rapture, på svenska Uppryckandet, dagen då 2 procent av befolkningen hämtas upp till himlen.
Miljoner kristna världen över tror på detta och predikar att det verkligen kommer att hända. ”The Leftovers” utgår från att de har rätt, men i stället för de 2 procent som lyfts upp handlar serien om de 98 procent som blir kvarlämnande.
Kvar finns en befolkning som är chockad. Nästan alla har förlorat någon närstående. En kvinna i serien har förlorat både sin man och sina två barn. Många sjunker allt djupare in i depressioner.
Kyrkan har kris. Vad prästerna predikat tidigare gäller inte längre. Varför blev så många av prästerna kvarlämnade när till och med den del dömda mördare lyftes upp?
Nihilism tar över. Många lever allt mer destruktivt. För att råda bot på meningslösheten uppstår nya sekter som försöker skapa ny mening i meningslösheten. En av de mest extrema sekterna bejakar hopplösheten. Alla klär sig i vitt, slutar tala och kedjeröker.
Vad som händer är att när gamla religioner faller samman så uppstår nya – tanken på alternativet är outhärdlig.
”The Leftovers” tillhör det mörkaste jag sett. Joy Divisions sista album efter Ian Curtis självmord framstår som Brandsta City Släckers i jämförelse.
Efter att ha sett ett par episoder var jag förbryllad. Efter att ha sett nio avsnitt av tio – sista avsnittet i första säsongen sänds nästa söndag – är jag helt uppslukad och kan inte tänka på annat.
”The Leftovers” sätter fokus på vår tids stora frågor genom att överdriva och förvandla dem till populärkultur. Mitt favoritprogram i radio är ”Filosofiska rummet”. Jag vill härmed önska en panel som tar sig an ”The Leftovers”.
”The Leftovers” är också intressant ur ett mediakommunikationsperspektiv. Serien är gjord efter Tom Perrottas roman tillsammans med Damon Lindelof, huvudförfattare till tv-serien ”Lost” och medförfattare till ”Prometheus” och ”Star Trek Into Darkness”.
Damon Lindelof var mycket aktiv på Twitter, men den 14 oktober i fjol stängde han plötsligt ned sitt konto och har sedan dess varit försvunnen från Twitter.
Vad få visste då var att den 14 oktober är samma datum som Uppryckandet i ”The Leftovers” som hade premiär först nio månader senare (29 juni). Givetvis är Lindelofs försvinnande ett genialt PR-trick men han säger i intervjuer att han lämnat Twitter för gott.
Anledningen är att han vis av erfarenhet från ”Lost” inte vill låta sig påverkas av vad tittarna tycker om seriens utveckling. Som exempel nämner han ”True Detective” vars kommande andra säsong oavbrutet diskuteras i sociala medier.
Damon Lindelof: ”Jag vill inte att Nic Pizzolatto (”True Detective”-författaren) skriver den andra säsongen för oss tittare. Jag vill att han skriver den för sig själv”.
(slut)
GRADVALLS VAL
BIO
”Flygplan 2”, premiär i dag. Hur ljudsätter man en tecknad film som är en hyllning till amerikansk brandkår och räddningstjänst? Svar: med country. Brad Paisleys specialskrivna ”All in” hyllar hans far, frivillig i brandkåren.
SPOTIFY
Slutligen tagit tag i spellistor på allvar. Följ mig på: http://open.spotify.com/user/jangradvall Varje vecka samlar jag den bästa nya musiken på ”Gradvalls A-lista”. Även andra listor på olika teman.
KINKS
”Lola Versus Powerman” + ”Percy”. Viv Albertines självbiografi är full av Kinks. Hon växer upp på deras gator i Muswell Hill, norra London. Nu återutger Sony två väldigt fina album från 1970 och 1971 med massor av bonusspår.
+
BONUS NR 1:
Musikhistoria skrivs dessa dagar i London. När Kate Bush efter 35 års frånvaro är redo att göra konserter igen vill hela världen se och höra henne.
Än så länge är det bara London som får chansen. I tisdags inledde hon en serie konserter på Eventim Apollo, mer känd som Hammersmith Apollo, en konsertlokal med kapacitet för cirka 3 500 personer.
Intresset har varit så stort att 22 konserter bokats. Kate Bush spelar ända fram till 1 oktober. Alla konserter är utsålda men det går att hitta biljetter via nätet.
Kate Bush är en värdig framtida Polarprisvinnare. Värdet av hennes samlade inspelningar bara ökar. För varje år som går, desto mer unik framstår hennes musik.
BBC har också gjort en förträfflig dokumentär, ”Kate Bush: Running up that hill”, som redan går att se i sin helhet på YouTube. Bland de intervjuade som vittnar om Kate Bushs inflytande på dem själva och musikhistorien finns Johnny Rotten, Viv Albertine från Slitz, Tori Amos, St Vincent, Big Boi från Outkast, Elton John, Brett Anderson från Suede, Tricky och Peter Gabriel.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Den här boken är egentligen helt felpresenterad. Annika Norlins ”Texter” (Teg Publishing) beskrivs som en bok med samlade låttexter för hennes två musikaliska projekt Säkert! (svenska texter) och Helle Saferide (engelska texter) samt ett nyskrivet förord.
Vad som beskrivs som ett är förord är dock alldeles för bra för att enbart kallas det. Texten är också så lång (43 sidor) att den kunde ha presenteras som en bok i sig, En unik liten volym med potential att beröra och inspirera långt fler människor än de som skulle komma på tanken att köpa en bok med samlade poptexter.
Annika Norlins bok i boken är en av de bästa svenska böcker jag läst om musikskapande. Varför man börjar skriva, varför man börja spela, hur själva hantverket går till, olika perspektiv i berättandet, identitet och identifikation.
På 43 sidor hinner hon både skriva sin självbiografi samt leverera en självhjälpsbok för blivande låtskrivare. Lägg där till: blivande författare och journalister. Annika Norlins handlag med orden – hon har sådan kontroll över språket att hon kan leka med det, fula ner det, nästan driva med det – är ren glädje att ta del av.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 3:
För ett par veckor sedan skrev jag en krönika här i DI Weekend om att ägande av musik blivit ointressant och att 95 procent från och med nu nöjer sig med att strömma musik.
För resterande 5 procent, oss ”the leftovers”, kan jag rekommendera det smartaste köp jag gjort på decennier. Efter att ha investerat i en spinnerrette – en flyttbar vinylspelare i plast – så har jag lyssnat mer på mina gamla vinylskivor denna sommar än jag gjort på decennier.
Musikern Jack White driver Third Man Records som specialiserat sig på vinyl med en noggrannhet och hängivet på konsthantverknivå. Nu har Third Man Records också gjort en egen skivspelare i samma knallgula färg som bolagets kontorslokaler i Nashville.
Konstruktionen är maximalt enkel – bärbar, plast, väger som en liter mjölk eller kanske två – men ljudet är förbluffande anständigt. Gamla 45:or som ”Louie Louie” med The Kingsmen och ”Higher and higher” med Jackie Wilson, eller jazzalbum med Sonny Rollins och Art Pepper, låter till och med bättre än på min dyra stora stereo.
Jag ställer spelaren på köksbordet när jagar lagar mat eller när vi har gäster med en vinylback framför. Help yourself. Sen fäller jag ihop den igen och ställer in i vinylgarderoben. Spelaren är utformad som en liten väska med högtalare i locket.
Vinylspelaren kostar 160 dollar från Third Man Records men köp är dessvärre spärrade utanför Nordamerika. Jag löste det genom att köpa min via eBay vilket gick på runt 1 500 kronor inklusive frakt.
Märket är Crosley. Det företagets egna modell är exakt samma spelare, och går att köpa via England, men då missar man den knallgula Jack White-estetiken.
Jan Gradvall