Krönika, DI Weekend
Weekend 15 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Det är sju år sedan JK Rowling skrev den sjunde och sista boken om Harry Potter men förtrollningen består. Sommaren 2007 köade miljoner utanför bokhandlar för att köpa den sista boken. Sommaren 2014 har vi i stället köat för att gå på Harry Potter-utställningar.
Norrköping har under sommaren lockat många besökare till en Harry Potter-utställning som är öppen tre veckor till. I Orlando, Florida, har Universal denna sommar öppnat en andra temapark med Harry Potter-byggnader.
Flaggskeppet i Harry Potter-världen är ändå Warner Brothers Studios i Watford nordväst om London, där man i hangarer behållit scenografier från de åtta filmerna.
Jag är inte beredd på hur tagen jag blir när vi åker dit.
Intresset är så stort att man långt i förväg måste köpa biljett till angivna klockanslag. Först köpte vi Harry Potter-biljetter, därefter flygbiljetter.
Efter en inledande presentationsfilm rullas filmduken isär och blottar jättelika dörrar som leder in till Hogwarts matsal och festsal, dunkel och riddarlik. Salen är så stor och verklighetstrogen, eller snarare fiktionstrogen, att alla vi besökare – japaner, amerikaner, ryssar – stannar upp i steget och för några sekunder glömmer att instagramma.
Men vad som gör allra störst intryck på mig under besöket är några textskyltar utanför entrén under rubriken, ”From pen to production”. Före ”The Books” finns en skylt med ”The Idea”. Det var så detta skapades. Med en människa som fick en idé och tänkte fram denna värld.
För att komma till filmstudiorna måste man åka tåg från London. Stationerna man passerar är lika grå och mättade av melankoli som sånger av The Smiths.
Det var också på en sådan tågsträcka som författaren JK Rowling, själv stort fan av The Smiths, tänkte fram Harry Potter, böcker som nu sålt i över 400 miljoner exemplar.
Året var 1990. JK Rowling satt ensam på ett trångt tåg mellan Manchester och London. Det gick långsamt, hon hade tråkigt. Det blev ännu tråkigare när tåget blev stående i fyra timmar på grund av något SJ-liknande spårfel.
Det var då hon fick idén. Tänk om det fanns en skola för trollkarlar? Hon fick även en bild av huvudpersonen, en outsider National Health-glasögon, samma sorts standardglasögon som även Morrissey i The Smiths använt.
JK Rowling hade dock ingen penna med sig på tåget. Hon kunde därför inte skriva sina idéer utan var tvungen att ha dem i huvudet.
Hon har själv sagt att det var avgörande. Om hon direkt skrivit ned idéerna på papper så hade hon kanske tyckt att de var så löjliga att hon börjat tvivla på dem.
När tåget började rulla igen satte sig JK Rowling samma kväll hemma och började skriva på den första boken till vad som nu bokstavligen blivit en hel värld.
Det har talats mycket om skola och inlärning det senaste året, en debatt som kommer intensifieras de sista månaderna fram till valet. Många förfasas över resultaten från Pisaundersökningen som anses som tecken på att svenska skolbarn halkar efter. Röster höjs för högre tempo, hårdare krav. Även fritiden schemaläggs för att maximera med aktiviteter och läxläsning.
Efter att ha sett världen med JK Rowlings ögon är jag inte lika orolig längre. Lika viktig som kunskapsinmatning kan vara frånvaron av den. Att ge plats för de där timmarna då man har tråkigt.
Fantasi kan aldrig bli ett ämne på schema. De som kan sitta i fyra timmar och tänka fram saker kan visa sig var den som inte bara får jobb utan skapar jobb till andra.
(slut)
+
BONUS NR 1:
Författare som skriver om fotboll? Det är ett upplägg som får en att reflexmässigt sträcka sig efter det gula eller röda kortet i bröstfickan: det blir lätt så pretentiöst och krystat att det förstör spelet. Den parodierade och hånade mailväxlingen i Dagens Nyheter under VM i fotboll mellan Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund är det senaste exemplet.
Men under samma VM visade den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole prov på motsatsen.
Teju Cole twittrade intensivt under varje match och imponerade lika mycket som James Rodriguez gjorde på plan med närvaro, skärpa, humor. Hans sekundsnabba analyser fångade själen i fotboll.
Efter att ha följt Teju Cole på Twitter under hela VM så letade jag fram hans roman ”Öppen stad” (Natur & Kultur) och blev lika imponerad.
”Öppen stad” nominerades till National Books Circle Award och vann Hemmingway-stiftelens PEN Award. Det är en slags vandringsroman genom New York (och i ett par kapitel Bryssel) som för tankarna till Claes Hylinger och Klas Östergrens essäer i ”Slangbella”. Teju Cole skriver också så bra om klassisk musik att han förändrat mina spellistor.
Samtidigt är ”Öppen stad” också en roman om migration, immigration, nationalitet, ras och filosofi. Det är en av de sällsynta böcker som förbättrar ens uppmärksamhet på omgivningen, förändrar ens seende.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Kan någon tänka sig en svensk film eller tv-serie där två av samtidens hippaste komiker reser runt i fotspåren efter Heidenstam och Lagerlöf?
I dag har ”The Trip to Italy” biopremiär i Sverige, uppföljaren till ”The Trip” där komikerna Steve Coogan och Rob Brydon gör en gastronomisk bromance-resa, där de äter och pratar och tvångsmässigt imiterar andra skådespelare, i synnerhet Michael Caine.
Förra gången reste de runt i England, nu i Italien, men upplägget är exakt detsamma: två män, sex måltider på sex platser. Av det filmade materialet har det även denna gång både gjorts en tv-serie i sex avsnitt (som fortfarande väntar på svensk tv-premiär) och en nedkortad långfilm.
Den röda tråden i ”The Trip to Italy” avslöjar skillnaden mellan engelsk och svensk humor: Coogan och Brydon väljer att resa i spåren efter Shelley och Byron. De behärskar inte bara popkultur, de kan också sitt lands kulturhistoria och läser poesi.
Jan Gradvall
PS. Detta var den sista av sommarsidorna. Nästa fredag, 22 augusti, är hela uppslaget tillbaka, inklusive recensioner.