Krönika, Dagens Industri
Weekend 4 juli
Krönika
Jan Gradvall
Ett flickrum i 1990-talets gryning. En olycklig tonåring har ännu en lång och ensam vardagkväll framför sig, omgiven av småsyskon och föräldrar.
Men just denna kväll kommer hon plötsligt på vad hon måste göra. Vad hon måste göra är att börja nåla upp bilder på väggen
Vad hon är inspirerad av är kriminalserier på tv. De där typiska scenerna när kommissarier nålar upp bilder från fallet för att kunna lösa mordgåtan.
När hon är klar så hoppas hon också att det ska bli precis som på tv. Ögonblicket då kommissarien stirrar på bilderna på väggen (vi hör musiken stegras i bakgrunden), plötsligt ser lösningen på gåtan, rycker åt sig kappan – och springer ut ur rummet och förändrar allt.
Fallet som ska lösas i detta fall är hennes eget liv. Om hon fortsätter leva så här kommer hon att vittra sönder.
För att kunna byta liv – för att kunna ta sig från den deprimerande omgivningen i frånåkt småstad, för att kunna ta sig in till de glittrande möjligheternas huvudstad – så måste hon först döda sitt gamla jag och bygga upp ett nytt.
Hon börjar med att nåla upp bilder på kvinnor som inspirerar henne.
De rödhåriga: Barbra Streisand i ”Hello, Dolly!”, Anne på Grönkulla, Miranda Richardson som Queen Elizabeth i tv-serien ”Svarte orm”. De brunhåriga: Dorothy Parker iklädd päls, Kate Bush i nattlinne, Elizabeth Taylor i full blom.
Den enda blondinen som platsar är Snurre Sprätt, när han klätt ut sig till kvinna för att förföra Helmer Mudd. En kanin som vill förföra en flintskallig jägare? Hon är så sexuellt svulten att hon även kan identifiera sig med det.
Hon nålar också upp män: Dylan Thomas rökandes en cigg, den unge Orson Welles när han lurar alla med radiosändningen av ”Världarnas krig”, George Orwell (”So noble! So clever! So dead so young!”), labourpolitikern Tony Benn och Rik Mayall som Lord Flashheart i ”Svarte orm”.
Väggen har även plats för några textcitat, bland dem boksidan i Keroaucs ”På drift” med liknelsen med brinnande stearinljus, samt texterna till Bowie-låtarna ”Queen Bitch” och ”Rebel Rebel”.
Flickan i tonårsrummet är Caitlin Moran. Eller rättare sagt huvudpersonen i Caitlin Morans roman ”How to build a girl” (Ebury Press) som i går gavs ut i England.
Journalisten Caitlin Moran slog igenom 2011 med den personliga essäboken ”How to be a woman”.
Titeln på ”How to build a girl” anger släktskapet med föregångaren, men denna gång har hon skrivit en fiktiv bok, en roman som samtidigt har många paralleller till hennes egen uppväxt, på en council estate i Wolverhampton, i en familj som var beroende av socialbidrag.
”How to be a woman” var en bok som fick mig att missionera om den för alla jag kände och lära mig citat utantill. Samma sak med ”How to build a girl”.
Det är en fantastisk roman. Brutalt rolig, brutalt sorglig. En bultande skildring av klass, uppväxt, syskonrelationer, föräldrarelationer, identitet, böcker, musik.
Och rent språklig känns den som att innanför bokpärmar hitta tre lådor med nyårsraketer.
Caitlin Morans språk kan jämföras med Princes sätt att göra musik på 1980-talet. Det är som att deras verk befinner sig på en nivå över allt annat, präglad av innovationer och kombinationer ingen annan ens fått för sig att testa.
När jag hade läst klart ”How to build a girl” lånade jag ut den till min fru. När hon läst klart ska jag läsa den igen.
Och nåla upp de bästa citaten på väggen.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HBO NORDIC
”Oz”. Att svenska HBO plötsligt lagt upp alla sex säsongerna av legendariska tv-serien ”Oz” (1997-2003) är sommarens kulturgärning. Bland det mest brutala som visats, de bästa skådisarna hamnade i ”The Wire” och ”Sopranos”.
K-SPECIAL
”Gåtan J.D. Salinger”, SVT, 14 juli, 21.45. K-Special har under sommaren visat suveräna dokumentärer på måndagkvällar. Specialen om Salinger är den bästa författardokumentärer jag sett.
SPOTIFY
Roskilde Official Playlist. Ett sätt att ta del av festivalen i soffan. Ypperlig spellista som inleds med Stones ”Start me up”, därefter en 12 timmar lång resa genom samtidens mest intressanta musik.
+
BONUS NR 1:
När det på 1990-talet fördes en kampanj i Hollywood om att även rollbesättare borde nomineras för Oscar så raljerade en kvinna i åsiktsprogrammet ”The View”: ”Vad blir nästa steg, Oscar till bästa sophämtning?”.
Rollbesättning, eller casting som man oftast säger även i svenska filmbranschen, förblir ett av filmens mest underskattade yrken.
Men det får sin upprättelse i en ögonöppnande HBO-dokumentär som SVT:s K-special visar måndag 21.45. På svenska har den fått den titeln ”Filmvärldens okända stjärna”. I original heter den ”Casting by”, vilket är vad som står i eftertexterna.
I dokumentären slår Martin Scorsese fast: ”Casting är 90 procent av en regissörs jobb”. För att kunna göra jobbet tar regissörer hjälp av rollbesättare som har bättre koll än de själva på alla nya ansikten och hela tiden scannar av vad som händer i källarteatrar eller i andra länder.
Huvudpersonen i dokumentären är Marion Dougherty, känd som den främsta rollbesättaren genom tiderna. Det var hon som låg bakom genombrottsrollerna för Al Pacino, Dustin Hoffman, Jon Voight och många andra.
Marion Dougherty arbetade i branschen i ett halvt sekel. Hon började i tv på 1950-talet och praktiskt taget uppfann yrket. Hon dog 2011, utan att någonsin ha fått en Oscar, men intervjun med henne filmades 2007.
Dokumentären lyfter fram att många av de bästa rollbesättarna varit just kvinnor, förutom Marion Dougherty, även till exempel Lynn Stallmaster, Juliet Taylor och Ellen Lewis.
Kanske har det bidragit till att manligt dominerade tekniska yrken anses självklara för Oscargalan men inte casting.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
DI Weekend har getts ut sedan 2002. I samtliga nummer sedan starten, med undantag för temanumret om tennis, har det varit jag som skrivit dessa sidor i bakvagnen.
Denna ommar överlåter jag under tre veckor i juli utrymmet till tre andra, skribenter som jag själv valt ut. Dels är det ett sätt för mig att få välbehövlig semester, dels är det sätt att få in nya röster i tidningen.
Någon har myntat uttrycket: ”If you’re the smartest person in the room, you’re in the wrong room”. Jag har det citatet uppnålat på väggen. De tre som jag de kommande veckorna lämnar över utrymmet till är betydligt smartare än jag i flera avseenden och vidgar perspektivet på sidan.
Jag ser verkligen fram emot att för första gången bara vara en läsare av DI Weekend. Fredag den 1 augusti är jag tillbaka som vanligt igen.
Sommarvikarier
11 juli: Michelle Kadir
En av de nya makthavarna och nytänkarna i musikbranschen. Personifierar den totalomvälvning av branschen som ägt rum de senaste 5 åren.
Utbildad på KTH, jobbar numera på Spotify där hon varit sedan starten 2009.
18 juli: Lisa Ehlin
Doktorand vid institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet. Studerar den nya värld som uppstått på Tumblr och Instagram. Bygger broar mellan den akademiska världen och populärkulturen.
25 juli: Ametist Azordegan
Journalist som i 7 år gjort radioprogrammet ”En kärleksattack på svensk hiphop” där hon intervjuat runt 2 500 svenska musiker, de flesta av med invandrarbakgrund: människor som sällan ges utrymme i etablerade medier.
Jan Gradvall