Skivrecensioner, DI Weekend

Doug Seegers
Going down to the river
Lionheart
Betyg: 2

Drömmen om det oförstörda. Romantiseringen av det oupptäckta. När Jill Johnson och Magnus Carlson i ”Jills veranda” snubblade över Doug Seegers, en stukad 62-åring med ledsna hundögon som sjöng för mat på gatan, var det ett perfekt tv-ögonblick. Lät det inte sensationellt bra? Tänk om det fanns en ”Sugarman” även i Nashville?

Drömmen kunde hållas vid liv så länge Doug Seegers sjöng i tv-programmet. Förtrollningen bryts dock när nu Doug Seekers fått spela in ett helt album och denna sommar till och med turnerar i Sverige. Hans röst är väldigt fin och trivsam, patinerad och knarrig som en sliten gungstol. Dessvärre är hans sånger, vilka alltför tydligt vandrar i andras fotspår, inte tillräckligt starka för att ha gett honom skivkontrakt i Nashville.

Jan Gradvall

Fotnot: Albumet är alltså utgivet av ett svenskt bolag, Lionheart.

Kim Cesarion
Undressed
Sony
Betyg: 2

Är det artisten som är stor? Eller är det bara låten? 23-årige stockholmaren Kim Cesarions debutsingel ”Undressed” är en av bästa svenska låtarna i modern tid; en high five med samtiden. En perfekt uppbyggd komposition, superbt producerad, men en falsettrefräng som letar sig in under skinnet. Kim Cesarion ser också ut som en stjärna. Jag har sett honom framföra ”Undressed” på scen några gånger, han sjunger lika bra live.

Ingenting på hans debutalbum är dessvärre i närheten av titelspåret. När Kim Cesarion sänker tempot och satsar på att bygga upp groove och stämningar blir han bara en artist i mängden som dyrkar Prince, Maxwell och The-Dream. Ingen bryr sig särskilt mycket om texter i denna genre, men det här albumets texter om sex och partaj är så besvärande platta, formulerade på sms:ad Stureplansengelska, att en potentiell anglosaxisk publik kommer att grimasera.

Jan Gradvall

Ed Sheeran
X
Asylum
Betyg: 2

Rockhistorien går i cirklar. Med jämna mellanrum kommer den alltid tillbaka till ”Kumbaya”, den nästan generande enkla folksången som alla någon gång sjungit vid en lägereld. ”Kumbaya, my lord, kumbaya”.

2010-talets John Denver är en rödhårig engelsman född 1991 med irländskt påbrå från en liten stad i mellersta England med 3 114 invånare.

Ingen svensk tidning tog hans debutalbum ”+” (uttalas ”Plus”) från 2011 på allvar, men under tre år har det växt och växt och gjort Ed Sheeran till en av de största artisterna i både England och USA. Ackompanjerad av enbart sin akustiska gitarr sålde Ed Sheeran i vintras ut Madison Square Garden under tre kvällar.

Efter att filmregissören Peter Jackson upptäckt Ed Sheerans musik via sin dotter så flögs Ed Sheeran till ”Hobbit”-inspelningen på Nya Zealand. Den ballad han gjorde till andra ”Hobbit”-filmen, ”I see fire”, har varit den mest spelade låten i Sverige halva våren. Hans påbrå är irländskt men hans låtar skummar som Butterbeer snarare än Guinness.

På uppföljaren ”x” (uttalas ”Multiply”) lämnar Ed Sheeran delvis ”Kumbaya”-lägerelden och experimenterar på några låtar med rytmer som vittnar om att han lyssnat på Dr Dre och modern pop. Det fungerar överraskande väl men krympar hans Hobbit-fötter och gör att han skiljer sig mindre från andra artister.

Texterna är så banala och fullastade med ”Carpe diem”-floskler att Paul Simon skulle självantända om han hörde dem. Allt tycks formulerat med kylskåpsmagneter. Det är samtidigt inget problem för hans lyssnare. Det finns ingenting intellektuellt i Ed Sheerans musik. Tvärtom bidrar det förmodligen till att så många tonåringar just nu tjatar till sig en akustisk gitarr för att öva hans sånger framför spegeln.

Jan Gradvall

Nicolai Dunger
Upstate Gospel Sessions
Warner
Betyg: 4

Det finns en nivå till. Det är känslan när man lyssnar på Nicolai Dunger, en svensk artist som fortfarande är oupptäckt av den stora massan men spelar i samma division som Elliott Smith, Nick Drake, far och son Buckley.

Sångerna på detta album skrev och spelades för sju år sedan in efter att hans mamma gått bort. Nicolai Dunger sökte sig till gospel och sjöng sig igenom mörkret. I en studio Upstate New York, uppbackad av medlemmar från Mercury Rev och självaste Garth Hudson från The Band på orgel, spelade Nicolai Dunger sedan in detta välsignade album.

Alla kantorer borde gå i skola hos orgelmästaren Garth Hudson. Det låter som han spelar på en begravning i just det ögonblick när alla närvarande påminns om om hur mycket vi älskar livet.

Varför albumet förblivit outgivet i sju år framgår inte, förmodligen för att det juridiska varit oklart med de amerikanska musikerna. När man lyssnar skulle man lika gärna kunna tro att albumet är 27 eller 37 eller 47 år gammalt. Tiden betyder ingenting.


Jan Gradvall