Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 juni
Krönika
Jan Gradvall
Förra helgen var det Håkan Hellström-helg i Göteborg. Denna helg är det One Direction-helg i Stockholm.
Att endast vara 20-22 år och ändå kunna fylla inte bara utan två kvällar på Friends Arena är stort. För publiken på plats kommer detta att vara lika stort som Beatles på Shea Stadium.
Det är därför märkligt att svenska tidningar inte bättre tar till vara chansen att visa alla tonåringar på Friends Arena – tiotusentals potentiella framtida tidningsläsare – att tidningar kan fylla en funktion i deras liv.
För ett par veckor sedan dundrade Aftonbladet ut en artikel om One Direction med rubriken ”KNARKSKANDAL”. Det var flera tidningar som rapporterade på liknande sätt. Aftonbladet är bara ett exempel.
När man klickade på artikeln kunde man snabbt konstatera att det inte alls handlade om någon knarkskandal. Vad som hänt var att det dykt upp en filmsnutt som visade att två av medlemmarna, Louis Tomlinson, 22, och Zayn Malik, 21, inför ett framträdande i Lima, Peru, i april stod och rökte något som förmodligen var marijuana.
Att unga människor i åldern 20-22 testar marijuana är ingen knarkskandal. Det hade snarare varit värt en rubrik om någon i One Direction inte hade gjort det.
Jag var själv i samma ålder när jag själv testade en haschkaka på en strand i Thailand. Det var en flopp. Jag blev trött och lade mig och sov tungt i 12 timmar.
Aftonbladet avslutade artikeln med en spekulation tagen ur luften om att filmsnutten ”befaras kunna stoppa duon från att komma in i USA där de ska turnera i sommar”. Detta i ett land där flera delstater legaliserat marijuana.
Att tidningar på detta sätt gör hönor av fjädrar är ingenting nytt. Rubriker som förvränger vad som hänt har varit praxis i decennier.
Särskilt när det gäller kombinationen utländska stjärnor + ”knark” (kan vara allt från från naturmedicin till heroin) upplever sig många journalister att ha frikort att skriva precis vad som helst, utan källgranskning.
Men vad som är nytt är att läsarna i dag har möjlighet att hitta mer tillförlitlig information bara ett klick bort.
One Directions fans gör i dag en mycket bättre journalistiskt arbete om gruppen än journalister. De bevakar 24/7, fyller nätet med nya fakta, utgår från förstahandskällor, har sin egen motsvarighet till stringers världen över.
Varför ska de i framtiden betala för en tidning om de under uppväxten fått erfarenheten att det som står i tidningar inte stämmer?
One Direction har också gett upphov till en ny form av litteratur. 18-åriga Anna Todd började inspirerad av ”Twilight” och ”Femtio nyanser av grått” att på nätet skriva fan fiction om sina idoler. Vad hon adderar är något fan fiction blivit känt för – sex. Hennes huvudperson ligger med Harry Styles.
Anna Todds hittills 293 korta kapitel har nått över en miljon läsare. I november bokdebuterar hon på prestigeförlaget Simon & Schuster.
Unga kvinnliga fans till pojkband beskrivs i media ofta som marionetter. I själva verket inspirerar pojkbanden många av sina fans att bli självständiga.
Svenske låtskrivaren och gitarristen Carl Falk har varit med och skrivit One Directions största hitlåtar.
Carl Falk berättar att de gitarrbaserade One Direction-låtarna är medvetet enkla, precis som punk eller garagerock, med endast tre eller till och med bara två ackord. ”Vi vill att låtarna ska inspirera lyssnarna att plocka upp en gitarr och själva börja spela”.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOK
Robert Börjesson, ”Sverige år noll” (Albert Bonniers Förlag). Suverän skildring av Sveriges brons i VM i USA. Men också en bok som fångar nationens tillstånd 1994: uppsvinget från krisen, främlingsfientligheten, längtan efter drömmar.
BOX
Led Zeppelin, ”Super Deluxe Edition”. Alla som fick klockor och smycken som studentpresent borde gå och byta in dem mot de majestätiska nyutgåvorna av Zeppelins tre första album. Gåvor för livet.
HYRFILM
”RoboCop”, släppt i veckan. Tyvärr inte i närheten av originalfilmen från 1987, men värd att se enbart för Joel Kinnaman. Till och med när han enbart får spela med sitt ansikte har han karisma nog att ta över världen.
BONUS NR 1:
Brasilien är ett gigantiskt land med över 200 miljoner invånare. Vid sidan av USA, Storbritannien, Jamaica och Mali har inget lands musik betytt mer för populärmusikens utveckling. Den musikaliska spännvidden i brasiliansk musik är svindlande.
Detta framgår dock inte alls när man i alla VM-inslag från SVT och TV4 hör precis samma typ av sambatrummor.
Ett utmärkt tillfälle att under VM fördjupa sig i brasiliansk musik är att leta fram Soul Jazz-samlingen ”Tropicália: A Brazilian revolution in sound” (finns inte på Spotify). Om min skivsamling brann upp skulle detta vara ett av de 50 album jag använde som grundbultar till att bygga upp en ny.
Tropicália var en rörelse som föddes 1968, ett av de mest turbulenta åren i mänsklighetens historia: morden på Martin Luther King och Robert Kennedy, Pragvåren som ledde till Sovjets invasion, studentupploppen i Paris och i Sverige, Palmes tal under ockupationen av Kårhuset, bildandet av Grupp 8, Tętoffensiven i Vietnam.
I Brasilien inleddes turbulensens 1968 med att militärdiktaturens armé dödade tre studenter. Det hindrade inte studenterna att fortsätta protestera.
Under året skapades Tropicália, en proteströrelse som stod för en kulturell och musikalisk anarki. Musikerna som blev fram var lika influerade av Beatles och Jimi Hendrix som avantgardemusiker som Stockhausen och John Cage.
Till detta adderade man samba, funk och soul. Resultatet blev en helt ny form av musik så potent och laddad med alla slags revolutionskänslor att två av de ledande musikerna, Caetano Veloso och Polarprisvinnaren Gilberto Gil, arresterades, fängslades och sedan utvisades.
På 2000-talet har denna brasilianska regnbågsmusik och inspirerat popmusiker över hela världen. Samlingen ”Tropicália” samlar de viktigaste artisterna och låtarna, inte minst den helt fantastiska ”A Minha Menina” med Os Mutantes. Den skulle man vilja höra i VM-inslagen.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
England kommer aldrig någonsin mer att vinna ett fotbolls-VM. De enda som inte inser detta är engelsmännen själva.
Det närmaste England kommit en upprepning av VM-vinsten 1966 är Stone Roses comeback. Någonting i tanken precis lika omöjlig – men någonting som faktiskt hände.
Stone Roses återföreningskonserter 2012 var som en kombination av ”Last night of the proms”, ”Hela England bakar”, ”Antikrundan”, ”Quadrophenia” och ”World at War”.
I Manchester är Stone Roses-medlemmarna lika ikoniska som 1966-vinnarna Bobby Charlton och Nobby Stiles.
Dokumentären ”The Stone Roses: Made of Stone”, som släpps på dvd i Sverige denna vecka, är ett måste för den som vill försöka förstå England.
Stones Roses gjorde egentligen bara ett enda album, släppt 1989. Jo, det kom en uppföljare fem år senare men ingen brydde sig om den.
Stone Roses gjorde också en legendarisk konsert 1990 på Spike Island (jag var där). 27 000 britter som iklädda Beppe-hattar tog ecstasy och dansade till en hel dags lång uppvärmning med inga förband utan enbart discjockeyer som spelade house.
That’s it. Men det räckte för att Stone Roses skulle bli en del av Englands nationella identitet. Regissören Shane Meadows, som gjorde den utmärkta diskbänksrealistiska ”This is England”, förklarar varför med en dokumentär om återföreningen som fokuserar på fansen och musiken.
Jan Gradvall